Mojje fyra. Ska berätta detaljer imorgon. Super nöjd trots allt. Har svårt att fatta att han travar. Ibland. Med tanke på att det var det enda han inte gjorde för ett år sedan.

Slog inte på stort. Var för feg.
När jag for på travet var mina naglar rosa. (livet blir lite roligare med rosa)
Nu när jag kom hem såg dom ut så här. Jag skrapar färg i nervositet.

Jag är ju skrockfull. Som ni kanske vet när det kommer till trav. Framförallt när det kommer till mina hästar.

Tex tävlade Marre de två första åren med ett pannband där det stod Jizo Frö.

Eftersom hon vann sin första start, med det pannbandet så fick hon helt enkelt ha kvar det. Vem vet hur det skulle sluta annars.

När Mojje kom in i bilden. Fick han ärva det huvudlaget. Min plan var inte att han skulle ha Jizo Frö pannbandet på sig när han startade. Utan sitt egna. Där det faktiskt står Moj Moj Starlight.

Men så jobbade jag. En vacker dag. På ortopeden. Och där bland ny opererade patienter fick jag ett telefonsamtal av min far. Där han säger att hästen som inte kan trava , travade och vann. Ja självklart var lyckan totalt.

Men eftersom jag jobbade, packade min far. Och då packade han utan att byta pannbandet.

Så hästen som inte kunde trava, han travade och vann med ett pannband där det stod Jizo Frö på.

Och min skrockfullhet gör ju att jag inte vågar byta tillbaka. Tänk om det sitter i pannbandet. Menar jag.

Så han har tävlat med pannbadet sedan dess.

Och det har ju resulterat i en vinst och en 4e plats.

samt två galopper. Men utan pannbandet. Så hade han snavat över sina egna fötter och troligen brutit alla fyra benen. Det är inte otroligt för han är klantig.

Men till kvällens start kanske jag byter tillbaka.

Till Moj Moj Starlight. Från Jizo Frö. Hedershästen.

Önskar jag hade nå intressant att skriva. Men det har jag inte. Är inte klokare trots mina två vakna grubblar nätter. Inte trött heller. För den delen. Varför händer aldrig det när man jobbar natt? Det är den stora frågan. Kanske funderar på den inatt.

Varje gång nån säger att jag skrivet bra, underhållande. (det händer faktiskt)
Får jag hindra mig själv från att kasta mig runt halsen på personen i fråga.
Det skulle för det första se väldigt konstigt ut. Och vara svårförklarligt. Framför allt pinsamt.

Man vill ju vara cool. Nicka. Och säga. Jo jag vet. Hört det förr.
Men det är ju så lite jag så det finns inte.
Jag är mer ocool.
Det är mer jag.

TYCKER DU?!?!?!? Jag älskar dig!!!

Skulle jag kunna skrika.

Ibland lyckas jag bara säga tack.

Och då får jag dåligt samvete efteråt.
Jag är ju trots allt norrlänning i landet lagomt.

Gud tänk om dom tror jag är nån nu. Att jag förtjänar ett pris för min skrift. Det vore ju hemskt. Om jag trodde jag var bra.

Men ni ska veta att jag svämmar över av stolthet om nån tycker jag skriver bra, roligt.

Tills jag blir rädd att det ska stiga mig åt huvudet.

Och ber om ursäkt för allt icke seriösa skrivande. Alla inlägg utan mening. Jag skriver för skrivandes skull.

Eftersom jag har hamnat i någon slags läsa böcker period igen. Har jag inte ägnat mig så mycket åt min faviritsysselsättning, film.

Och med favorit menar jag när jag kommer hem från jobbet eller Hästarna. Slänger mig i soffan. Klockan är lite för mycket. Startar en film. Och fastnar.

Men som sagt var. Har läst istället. Men så idag var jag inne på min filmsida. Och tro det eller ej. Jag har ju missat hur många nya filmer som helst.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Skratta för jag har hela min fritid uppbokad nu med all film.
Eller gråta. För mitt så kallade liv inte kommer hinnas med för all film.

Frågan är om nån film slår Lappland odyssey. Tror icke det.

Jag gillar att gå. Det är avkopplande. Rätt skönt. Vandra. Lunka.

Men se det går inte.

För nu ska alla powerwalka. Och gärna med stavar. Och vikter. Jäklar vad hurtigt. Matchande träningskläder och nya skor. Musik i öronen och ett sving med armarna som skulle kunna ge vem som helst en uppercut.

Och powerwalkar man inte så ska man springa.

Möter ofta en f.d hästägare som är ute och springer. Självklart när jag själv sitter och kör bil.

Hurtigt och glad.

Vilket är bra.

Själv blir jag bara stressad och tar en extra klunk coca cola. I protest.

Jag vill bara dra på mig ett par skor, gå ute och strosa. I skogen kanske. Lyssna på ljud. Kanske stanna upp och titta.

Men när jag gör det har jag halva grannskapet som skyndar sig förbi med sina stavar. Och dundrande musik.

Jag vill bara vara tjuren Ferdinand. Vara ute i skogen och samla kraft. Titta på en blomma. Snubbla över en rot.

Okey?

Jag längtar tills den gammla hederlga promenaden kommer tillbaka.

Fick en film av pappa. Den gick ju inte se på. De pratade bara en jäkla massa spanska.
Jag har velat se den här ett tag. Så funderat på att sluta läsa mina böcker och återgå att se film. eventuellt.

Böcker är spännande. Lite väl spännande. Speciellt när man är fast i deckare. Och har en livlig fantasi.

Filmer är mer en flykt från verkligheten.

(fast självklart inte. Känd är något jag är glad att slippa vara

Broder: Va fan(ursäkta)(ursäkta sa han ju inte. Men jag säger det i hans ställe) dom skriver mer om Malin i tidningen än mig!


Sant. (och jag i min tur ser till att ingen missar det)

Är nöjd med 4e platsen. Han var bra. Men tusan vad kul vinsten hade varit.

Som ni har väntat, längtat, bitit på naglara i väntan på att få höra hur det gick igår. Jag vet. Jag ber om ursäkt. Men min bommuslhjärna från gårdagen är bortblåst nu.

Min kära vän från Stockholm kommer jag troligen aldrig mer få med på trav. Det var kallt. (ovanligt kallt för att vara trav, och då är det kallt.)

Jag hojtade och studsade som en tok genom loppet. Viste hon inte sen innan att jag var tokig så vet hon det nu. Jag har lyckats dölja det rätt bra de senaste tre åren.

Antar att allt får ett slut.

Värmde Mojje, efter det att jag utropar i stallet att fan vad sulkyn vad hög jag BEHÖVER EN STEGE för att ta mig upp. Vilket nästan var sant.

aldrig värmt Mojje. Det var inte som värma tvärhand höga Maardam. Om man säger så. Flaggstången Mojje som har 3454 ben för mycket och lite mer lunk i sig var en utmaning att hålla.

(vist det skulle löna sig att träna styrketräning)

Men Mojje kändes fin. Kände hopp. Att vi sulle klara det här.

Sen gick jag och var nervös. Starta i näst sista loppet är icke bra för hjärtat.

Herr Nilsson värmde. Och han såg fortfarande fin ut. Bara en sån sak.

Vid starten var jag i upplösningstillstånd. Folk försökte prata med mig jag morrade till svar. Eller kanske inte morra är inte en grej. Men jag var inte pratbar.

Jag tror jag kan ha varit underhållningen för kvällen. (Släng er i väggen Jansson, Khilström,Takter, Sjöström. Ni trodde ni var dragplåstret i Björnkampen)

Satt, stod och hoppade inne framför liven. Jag börjar märka att det ställer sig folk runt mig. Frågar vilken häst jag hejar på.

I min totalt  heja-fram-mojje-till-mål missade jag att det var min största idol inom travet. Takter som satt och tittade på den galna hoppande norrländskan. Och Uhrberg som kollade vad det var för underhäst som startade.

Det kan hända att jag aldrig mer kan visa mig på trav.

Men mitt hoppande fungerade rätt bra. 500 m från mål var jag SÄKER på vinst. Det fanns en häst på banan. Och den hästen var otroligt nog min häst.

Det händer rätt sällan om man säger så.

Och så, i utgången av sista kurvan sprang Mojje åter igen rakt fram. Tok häst.

Han körde lite pass.

Men ställde sig och kom i spår 245 längst ut på banan och spurtade sig till en 4e plats.

Får man ju absolut vara nöjd med.

Men jäkla häst att han inte fattar att han ska trava. Hur svårt kan det vara.

Andra dom lättar sina hästar när det blir sommarbana. Vi tynger honom. På med vikter ala 90 talet.

Jag kan dö lycklig. Min idol inom trav. Johnny Takter stod bredvid mig under Mojjses lopp och tyckte han var en fin häst.
Mojje slutade fyra. Han tog en galopp.

jag ska berätta mer sen. Varit vaken sen tre i morse. Fråga inte varför. Men legat och funderar.
Halv sex var jag i stallet och gjorde det klart. Vet inte om hästarna eller jag var mer förvånad över det. Åtta satt jag på en föreläsning. Med bomull i huvudet. Jag kände mig inte som mig. Jag kände mig som nån som var blyg. Som bara hängde efter andra utan att prata. Vilket var exakt vad jag gjorde. Men jag orkade inte. Jag gick inte ens på halvfart. Tog till lunch. Sen var jag nästan Malin igen. Om än en nervös sådan.

Man får aldrig vara riktigt nöjd. Det är onödigt. Man kan ju bli glad. Det är bättre att vara lite bitter. Härdad.

Förra veckan slog det mig. Det var länge sen jag hade ont i ryggen. Min träning har gett resultat. (klapp på axeln)

Det skulle jag aldrig sagt. För nu känner jag mig som en 90 åring och vill helst inte gå.

Jag behöver allvarlig massage. (hör av er om ni kan) ( hör av er iaf. Jag nöjer mig ni kan trycka på ryggen. Axlarna. Nacken)

Sen har jag sen 7 imorse pratat med brunbrända människor som har legat på nån is i fjällen och fiskat.

Och då känner jag. Varför hat inte jag gjort det. Jag vill också ligga på den där förbannade isen och pimpla.

Inte så mkt för att bli brun. Men det andra lät helt okey. Ligga på isen och filosofera om livet med benen i luften.

(trotts att jag inte älskar isen. Eller isen har jag inget problem med. Snarare vattnet under. )

"du vet Malin jag fick en sån här stor röding. Jätte fin"

Och jag kände att jag ville ta den där rödingen och vifta i ansiktet på henne.

Bara för att jag är bitter idag.

Och behöver massage. Sen är jag nog glad igen.

Ser tydligen inte ut så där. Jag tycker personligen jag är rätt snygg på bilden. (självkritik är icke min grej) typ. Snäll ser jag ut att vara. Jag ser inte ut att kunna skada någon.
Så frågan är väl om jag är ful. I vanliga fall. Eller mindre snygg. Och mer elak.

Syns det på mig att jag är livrädd för människor som inte pratar norrländska. Jag förstår er inte. Jag är säker på att jag älskar er. Men se öppnar ni munnen så kommer jag stå där som ett fån.
Idag var det en dansk läkare som kände av mina vibbar. Hon har pratat med mig i 10 min, och det jag förstod var att hon kom från Danmark. Ev kan hon ha haft en hund. För det var när hon såg bilden på min isbjörn hon sken upp och började prata med mig.
Samma sak sist hon var här. Då tror jag hon pratade om hennes USA vistelse.
Det finns gränser på hur mkt man kan stå och nicka och le. Faktiskt.

( bilden får ni bara för att jag vill. Och kan. )

Såhär tänker jag. Trotsar den nya snön och vägrar vintern genom att måla mina utemöbler.

(och det faktum att jag lovat stockholmaren att det ska gå och sitta på balkongen på onsdag när hon kommer. )

Och det vore inte jag om jag inte tänkte färg.

Jag och Simon lägger ett abstraktpuzzel. Livet är mkt roligare så anser vi. Simons pappa har gett upp hoppet att vi ska lägga puzzel som puzzel skall läggas.

Kultur ska införas tidigt i barnens liv. Nästa puzzel omgång ska jag föreslå surrrealismen. (kanske samma sak?) eller kubismen.

Ska ni se en finsk film i år ska ni se Lappland odyssey. Den var så konstig så den blev bra. Älskar sånna filmer.
Det är nog en av det bättre filmer jag sett i år. Och jag ser väldigt mycket film.
Så ni vet.
Fast väldigt lite finska filmer. Det här var nog min första.

Hela mitt liv har jag trott att jag älskar att sova. ( även om sömn är en bristvara i mitt liv) men ikväll så slog det mig. Som en blixt från klara himlen. Det är inte sova jag älskar. Det är att gå och lägga mig som är grejen.
Snabbt krypa under täcket i ett kallt rum. Kura ihop sig. Blunda. Ta ett djupt andetag. Läsa lite. Och veta att nu är jag färdig. Nu behöver jag inte göra nå mer idag. Nu får jag vila. Fötterna får andas. Sen är sömnen bara ett plus.

"Malin är du sjuk?"
"är du nyvaken?"
"vad konstig du ser ut, Malin"


Ska sluta visa mig osminkad för släkten.

Åkt buss i 6 timmar idag. Om ni frågar mig är det ca 5 timmar för mycket.

Speciellt om man har lite jobbigt med att sitta still. Jag hade lust att hjula mig fram längst gången i bussen. Men insåg att folk kanske skulle tycka jag var tokig.

Folk i bussen var sura. Vilket är jobbigt när man själv inte är det. Kan ev ha hjälp surheten på travet lite när jag satt och sjöng för mig själv där bak i bussen. Man måste roa sig med något. ( vad skulle man göra utan twitter, fb, wf och rumble?)

Hur som havet ( barnen kär)

Alla sura människor till trots. En ömmande rygg. Är 6 timmar på bussen aldrig bortkastad när man får komma hem och köra stjärnorna i strålande solsken?

Fader: vist inte skriver du om mig i den där bloggsaken?
Dotter: Nej. Eller jo bara när du gör något korkat dumt som omvärlden måste veta om.

Man ska vara ärlig.

Till metropolen Kiruna. Några dagar utan el och telefontäckning. Är det 2000-talets detox?

"Malin såg dig på tv idag. Ja bara bakifrån. Men det är bara du som har en sån ful mössa"

Linda inte in det.

Vet ni vad jag hatar? När man jobbar natt. Går och lägger sig. Och vaknar. 2 timmar senare. För att man bara måste skriva.  För det känns i hela kroppen att man har en jäkla massa ord som måste ut. Egentligen vill jag inte skriva.

Egentligen vill jag ringa och berätta det jag vill skriva.

Det jag glömde säga sist vi sågs.

Men jag har inte ditt nummer. Livet är ibland förjäkligt. Det är inte en kärleksförklaring. Eller jo det kanske det är. Även om det inte är en kärleksförklaring på det sättet. Låt oss vara kära och ihop förklaring menar jag. Det är en tack för att du finns förklaring. Bara för att du fick mig att tro på mig igen.

Det bästa med att jobba natt är att komma hem till en tyst lägenhet. Sitta i gungstolen känns solen som börjat leta sig upp i ansiktet. Bara sitta helt stilla ett tag.
Sen äta frukost. I lugn och ro. Inte kasta i sig en halv banan innan man sticker nyckeln i låste och far.
Bläddra lite i tidningen. Som man inte läser. Borsta tänderna och sen krypa ner i sängen med tidningen. Som jag självklart bara hinner läsa en sida ur innan ögonlockeb blir tunga och jag somnar.

En risk är ofta början på en möjlighet.

Tror ni jag vågar mig på rosa strumpbyxor på jobbet?