Hatar när sånt här händer volym 2

Hatar när sånt här händer.

Borta bra men hemma bäst.
Fan (ursäkta) vad jag saknat den här isbjörnen.
Direkt från flyget till stallet. Borrat in näsan i hästarnas man.
Och nu tänker jag tvinga isbjörnen sova bredvid mig.

Det som är bra här är att det är helt okey att gå omkring med kartan under nästan.
Vi är turister. Vi får vara virriga. Vi har en orsak. Vi vet inte var vi är.

Hemma skulle jag också behöva den där förbaskade kartan under näsan.
Men då skulle folk tro jag var galen.
Här kan jag och min totala brist på lokalsinne vara oss själva.

Linda också ;)

Fått ett nytt sim-kort till smarta telefonen.
Och en ny ponkod.
Vilket inte jag tänkte på när JAS slog av mobilen för flyget.
Jag tänkte däremot på det när jag slog på mobilen i München.
Fel pin-kod.
En vecka utan mobil är inte så kul. Framförallt för att jag har en mamma som skulle hinna efterlysa mig via Interpol om jag inte hör av mig. (Händer ofta. )
Sen är det lite så att jag behöver komma åt min bank för pengar. Alltid bra att ha.
Hur som haver (barnen kär) lånar lindas mobil.
Skriver till pappa att han måste gå in på Telias hemsida och se vad min puk-kod är.
Eftersom min mob är låst.

Får inget svar.

Får inget svar.


Får inget svar.

Osv.

Tillsluta hittar vi en dator här. (Münchens flygplats har gratis kaffe och gratis internet. Vad mer behöver man)
Går in på Telias hemsida. Låser upp mobilen.

Pling pling.

Sms från pappa.

"Är på vitsand fixar det hemma"

"Sms med inloggning"

Hur han tänkte att hans dotter skulle få ta del av smsen vet jag inte dock.

Packningsststus såhär 04.33.
Inte ett plagg.
Inte ens godis.
Men i hjärnan har jag redan packat allt. Perfekt i en liten väska.
På riktigt kommer allt bli nedtryckt i sista stund i resväskan samtidigt som jag halvt sitter på den för att få igen den.

Min hund tror att hennes koppel är hennes valp. Vilket gör att jag har en ny sängkompis.
Skulle kunna tänka mig nån annan där.

Jag kan meddela att fälla ihop en barnvagn kräver att man är ett geni. Något jag inte är. Uppenbarligen.

Först ska man dra upp en spak. Hålla fast den. Samtidigt som man trycker ner två andra ting på vagnen. Och jag vet inte jag. Men jag har bara två händer. Sen ska man trycka ihop fanskapet. (Ursäkta) samtidigt som man trycker in två knappar för att få undan handtaget. JAG HAR FORTFARANDE BARA TVÅ HÄNDER! Det var ju ett under att jag inte fastnade i vagnen själv.

För att inte tala om hur invecklat det är att rulla runt med vagnen på stan. Vi ska nog vara glada att jag bara fick förtroende att rulla den när Jenny höll sin dyrgrip i famnen. För annars skulle Amanda växa upp med hjärnskakningar delux.
Jenny tyckte det var bra att jag fick träna lite innan jag själv skaffade barn. Kan hända mina tankar på att vilja ha barn försvann igen. Dom fanns där ett år. Nu borta.

Sen lämnade Jenny mig med den lilla sötasaken medan hon själv skulle springa in på skolan. Amanda var tyst ca 30 sekunder innan hon insåg att mamma var borta.
Sen skrek hon. Herregud vad 3 månaders bebisar kan skrika. Var får dom luften ifrån och grät. Det sprutade tårar.
Jag försökte hyscha muta med tutte, sjunga ( kan hända skriker tilltog då) gunga men inget hjälpte. Jag var inte hennes mamma.
Och jag svettades. Herre Gud och fru Gud och alla di barnen.
Men efter någon min blev hon tyst och nöjd (kändes som ett år) låg i min famn och tittade på mig med stora blåa ögon. Log lite. Viftade med armarna. Så klok. Sen höll hon huvudet lite mer mot min arm och somnade.
Och ja. Jag smälte.
Kanske nån gång.

Nattjobb, iväg på trav, fixat stallet. Nu middag. Sen sova. Så kan vi väl hoppas att jag kommer ihåg vad jag heter igen sen. Tur man älskar det man gör.

Lightning gick bra, klarade kvalet. Var lite osäker om han skulle göra det. Inte så att jag inte tror han kan jogga runt på en 23 tid. Men jogga runt på en 23 tid själv. Det är inte hans grej.

Men jag citerar killen som stod bredvid mig under kvalet "det där såg fint ut"

Rätt skönt att köra Monté. Slipper släpa på selar, stulkyn, hitta pumpen till hjulen.
Nu var det en Ikea påse med huvudlagen och lite skydd jag tog med mig.

Ni behöver inte oroa er. Jag har redan börjat ladda för att vara nervös för imorgon. Inga problem alls från min sida. Jag går in hårt för det här.
Kval. Men kom på den briljanta dumma idén?

Att få träffa en människa som alltid varit självklar för en. Som får en att skratta.
Att förlora det.

Den.

Jag vet inte.

Varför i hela friden är det alltid så att en socka är borta. Spårlöst. Framförallt när man behöver en socka.
Strumpor har jag till miljoner upptäcker jag då. Förutom att det enbart är en av dom.

Så hittade jag två vita. Iof inte lika. Men vitt är vitt och ingen ser nån skillnad.

Drar på mig dom. Och viola.
Hål.
För se så är det.
Hittar man två lika. Är dom trasiga.
Det här är varför jag alltid använder tjocksockar. Det händer inte med dom.

Vissa saker är jag ändå rätt hård med.
Hela kläder.
Framför allt underkläder.
Och sockar.
Man vet aldrig när man blir sjuk.
Ramlar av hästen bryter benen. (Enbart därför jag rakar mina ben ibland. Om någon måste klippa upp mina byxor) ( inte alls för min skull eller pojkvännens skull) (eh pojkvän? Tillåt mig skratta. Enligt tidigare kommentar här i bloggen är jag ett hopplöstfall)
(Jag är underbar)
Man vill inte skämmas. Om man hamnar på sjukhus.
(Självklart är det sånt sjukvårdspersonal tänker på när man får döende patienter (bara då jag skulle åka in) om socklarna är hela, benen rakade, och inte användande av mormorstrosor.
Ja hur som haver.
Händer det mig nå inatt. Får jag skämmas.

Hej jag heter Malin Maria Vestlund. 

Och jag erkänner. 

Det här är sjukt roligt. 

Det är otroligt högt upp. 

Jag är stundtals livrädd. 

Men oj vad jag saknat ridningen. 

När jag sätter mig upp på Abbe så vet jag sällan om jag kommer hem. Den här herren är en helt annan sak. 

Jag tror en bomb kan sprängas och han skulle inte bry sig. 

Sen att han är livrädd för sin egna skugga, det får vi jobba på.

Och han är rätt dålig på att svänga åt vänster. 

Det går som inte alls. Han fattar inte alls vad jag menar. 

MEN idag så sprang han kanske fem hela steg på tygel. Jobbandes med bakbenen under sig. 

Sen kom han ihåg att han är en travhäst. 

Och jag kände efter hur slut jag var i mina magmuskler och ben. 

Man kan säga att man är rätt kaxig tills man hoppar av och benen skakar. 

Då är det tur att det inte är så långt ner till backen och man kan ta igen sig lite. Med en vit sak. Aka isbjörn. 

Fast, det har sin charm att sitta här också. 

Jag har klippt mig.

Det blir inte mer nervöst än så här. Kval på tis.

Jag har nu snurrat runt möblerna i mitt sovrum till...ja. Jag vet inte.
Finns inte en vägg som jag inte provat ha sängen på. Flyttat runt skåpet. (Ja tungt) skrivbordet. Och inget har känts bra. Sovit en natt. Känt att det stämmer inte.
Så nu står sängen tillbaka på samma ställe den alltid stått på.
Varför prova något nytt?

Var första grillmästare idag på Vitsand. Och eftersom jag vet hur otroligt bra jag är på det här med mat la jag huvudet på sned och bad min pappa snällt om att följa med och grilla hamburgare. (Han svor lite men lockade med att det är faktiskt kul att se tvååringarna springa. Och trevligt folk är det där också. )

(Okey la inte huvudet så mycket på sned. Han följde med rätt frivilligt. Fast muttrade att det var ett jäkla väder)

Väl på plast insåg vi att det regnade för mycket för att grilla. Men vi stannade kvar iaf.

Jag fick chansen att prova mina regnkläderna inför Irlandsresan.

Vet inte vad jag tänkte när jag tog på mig gympaskor.
Det regnade från alla håll och kanter. Blåste.
Och en travbana är inte så jätte mycket inomhus. Den är ute i lera.
Och jag tänkte gympaskor är nog att föredra framför rejäla stövlar.

Vilket jag har. Jag bor i stövlar.
Men inte idag.
Fötterna har inte tinat upp än.

Ska jag berätta varför bullbaket blev sent.
Såklart ni vill veta. Jag förstår er. Mitt liv en lördagskväll är spännande. (Grannen har fest. Och här städar vi) (jag)

Det har regnat idag. Som ni vet.
Vad passar inte bättre än att baka när det regnar? (Jo film. Men man kan inte få allt här i världen)
Så hade räknat ut allt.
Gör degen. Den står på jäsning. Ser V75. Bakar ut bullarna mellan 2 och 3. Bullarna får jäsa mellan lopp 3 och 4. In i ugnen. Gräddas 12 min (lopp 5) ner till stallet. Se lopp 6 och 7 hos mamma och pappa bjuda på bullar. Ut i stallet. Hem. Laga mat. Sova.

Planen var god. Tills jag insåg att jag inte hade jäst hemma.
Så såg travet. Ner till stallet. Iväg och handla. Laga mat. Och där vid åtta då började jag baka. (Då var det även sol ute och icke bakväder).
Ungefär halvvägs inser jag att jag har för lite mjöl.
Så ringer grannen. Hon jobbar. Ringer andra grannen som är i Umeå.
Gör inbrott i hennes lägenhet. Snor 2 dl mjöl (allt hon hade) gör dagen klar. Kastar mig till affären. Ska bara snabbt köpa mjöl. Men tror ni inte att det var fullt med folk där. Halv nio. En lördag.
Har folk inget liv?
Men det blev bullar. Som jag avnjutit nu när jag bloggat. Goda. Dessutom. Om ni undrar.

Det här med att vi halv elva kom på att vi möblerar om! Och med vi menar jag jag.
Min hund flydde. Jag förstår henne. Inte för att jag tror hon hade hjälp mig. Jag må vara ensam. Men inte galen än.
Det ser ut som om det eventuellt smällt av en bomb i mitt sovrum. Och inte blev jag nöjd. Sängen står helt fel.
Inte feng Shui. Det känner jag.
Barfota Ernst skulle inte ha sagt "det har öppnats upp och blivit ett härligt flöde i rummet"

Det var nästan lika smart som att vid åtta komma på att nu ska det bakas klart. Bullar.

Och nu när jag ändå håller på tar vi köket och toan också. Kommer sluta med att femte lite stökigare och jag kommer somna på golvet.