Den 23/11-09 ändrades en del av världen och jag gick från att vara odödlig till dödlig.

Det tog mig tre år att fara dit, se gravstenen med hans namn på. Se året han föddes. 1/8-88.

Se det inhuggna dödstatumet. 21 år senare.  Alldeles för tidigt.

När vi tände ljusen funderade jag varför jag har väntat så länge på att fara dit.

När olyckan hände så hade jag ett sånt stort behov av att prata och prata. Försöka förstå hur det hade gått till. Vars gick det fel? Gick det snabbt. Jag kunde inte ta in det. Vem kan ta in det. Vem kan ta in att en 21 åring som älskade att leva inte gjorde det längre.

Jag tror jag inte har varit på kyrkorgården får det blir så konkret. Det blir så riktigt. Jag orkade nog inte det. Inte då.

Varför det sen tog år vet jag inte.

Kanske för att jag behöver inte en gravsten för att minnas eller tänka. Jag behöver inte det för att sörja.

Jag minns han i allt annat. Framför allt när jag ska äta räkor.

Men idag var vi där. Och det kändes bra. Fast jobbigt.

Det kändes som allt hände igen. På nytt.

Samtalet, lektionen, förtvivlan. Förnekan. Dagen då man blev odödlig. Den dagen. Den suger. Hårt.