I ett svagt ögonblick i mitt liv (typ igår kväll, när jag låg ihop krupen i min soffa, drickande varm dryck och tittandes på tvn med en snarkande hund vid mina fötter) lovade jag min bror att jag skulle hämta honom från krogen.

På natten.

Min bror tyckte jag kunde vara vaken tills han skulle hem. Men eftersom vi har en tendens att stänga ställen när vi är ute kände jag inte för den iden. (enda punkten jag och min bror är lika på)

Fast jag förstår min bror. Jag är inte en trevlig människa när jag blir väckt. Jag är rätt otrevlig om vi ska vara ärliga. Vilket vi ska vara.

Alltid haft ett dåligt humör på morgonen. Väldigt dåligt. Kan inte garantera någons säkerhet den närmsta timmen efter mitt uppvaknande.

Jag önskar det skulle ha blivit bättre med tiden. Man växer och blir klokare.

Men icke. Jag har bara lärt mig att bita mig i kinden. Samt flytta hemifrån. I min lägenhet är det få människor som pratar med mig på morgonen.

Och här kan jag säga, skyll er själva om ni pratar med mig innan jag har fått i mig de obligatoriska kaffemuggarna.

Så när Jonas ringde. Klockan två inatt. Förstår jag att han var nervös.

För det första hade jag hunnit glömma bort att jag hade lovat honom skjuts.

För den andra ringer man bara på natten till mig om man är döende.

Så självklart var min första reaktion att fräsa. Men jag orkade inte. Rummet snurrade, jag såg dubbelt.

Ville strypa någon. Som väckt mig från min sköna dröm. '

Tills jag insåg att jag får strypa mig själv. Med tanke på att jag själv uttalade orden. "Jo ring du mig när du ska hem"

När jag tänker efter så hade jag nog strypt mig själv om man inte haft nån slags överlevnadsinstinkt.

När min bror ringde mig igen. För att fråga vars jag var. Skrek jag i telefonen. " MEN (väl valda svordommar) JAG ÄR DÄR OM EN HALV MIN JAG KOMMER VAD ÄR PROBLEMET?"

Jo problemet var att jag fortfarande låg i min säng. Och såg dubbelt.

Jag var mer 20 min bort. Än två.

Man kan säga att jag var inte så populär när jag kom fram.