Jag var kluven i om jag ville se loppet.

Någonstans där inne är hon fortfarande min häst. Min älskade envisa tok.

Men det är hon ju inte.

Men jag känner henne. Jag vet varenda muskel i hennes kropp. Jag vet hur hon ska tränas. Jag vet exakt hur hennes lopp ska gå för att hon ska vara med där framme och ta pengar.

Jag vet när hon blir sur. Vad hon blir sur för. När hon inte vill vara med.

Det vet inte Hanné. Och öppet kan jag säga. Det känns rätt bra.

Han körde henne exakt som man inte ska köra henne.

Men det kanske han har lärt sig till nästa gång.

Såg loppet. Och ja det brände lite tårar där i ögonen.

Ska nog aldrig blir en proffstränare. Som tappar hästar då och då. Skulle hjärtat i mig aldrig klara av.