Jag är lila. Hon är vit.

Jag bor i norr hon bor i storstaden.

Men jag är så fruktansvärt glad att vi hamnade på samma kurs där ute mitt i ingenstans.

4 år senare och hon är en av mina bästa vänner.

Den jag berättar allt för.

Och dricker vin på balkonger och surrar med.

Henne jag flyr till när jag är less och behöver andas avgaser.

Hon som jag kan prata trav med utan att hon blir less, och hon förstår faktiskt vad jag menar när jag säger att han fick gå i dödens. Uppullat och halvstängt.

Det är skönt att vi är två människor som lever ett liv där vi sällan stannar upp. Och hon är värre än mig.

Men när vi träffas så kan vi sitta i på varsin sida av soffan. Och vara halvdöda en hel helg. Bara vara.

Och som sagt var surra. Och dricka vin. Och äta mat. Det är vi bra på.