Dom ser ut att ha ett trevligt samtal.

Mina vänner har blivit vuxna och börjat få söta barn. Ligger lite på efterkälken där.

Man får ju göra det bästa av situationen. Lära dom att älska hästar. Och trav. Det är min uppgift här i världen. Det och vara lektantenten som skriker när vi åker rutschkana. För det går för fort. Men det tycker inte barnen. Såklart.

Tror iaf att denna pojk kommer bli en bra hästkille så småningom.

Jag kan konstatera att ni ska vara glad att jag inte har en modeblogg.

Ikväll skuttar jag runt i mjukisbyxor. Klänning. Och över det en munkjacka. Avslutningsvis har jag ett par tjocksockar. Jag är så förbaskat snygg att det finns ingen hejd på min vackerhet.

Jag är drottningen över att klä mig bekvämt.

Otroligt bekvämt.

Kan även konstatera att det mest spännande som hänt ikväll är att jag nästan kom överens med datorn ett tag. Passade på att skriva lite för vitsandstravets räkning.

och med matblogg menar jag självklart en bakblogg. För min matkonst sträcker sig så långt som att jag kan starta en micro. Men baka älskar jag. Och alla vet att socker är en av våra viktigaste födor.

Socker är bra för själen. Och själen är väl det viktigaste vi har?

Tänkte väl det.

Facebook kakor blev det idag. Dom heter självklart inte facebook kakor. Har bara egenhändigt snott receptet av en facebook kompis. Och Daimkakor lät inte lika avancerat.

Ni behöver 200 g smör, 1,5 dl socker 4 dl mjöl. 1,5 tsk bakpullver. (utalas som i filmen "törnrosa" väldigt viktigt)

1 msk vaniljsocker. (När det står en msk vaniljsocker så tar jag minst 3 msk) 100 g daim. Och en st hammare. (det är alltid roligt att slå sönder saker. Den här gången daim. Ska man göra något ska det göras med stil.)

Sen gör ni inte som mig, smälter smöret först. Och inser sen att det inte brukar vara smält smör i kakorna. Ni bör heller inte läsa  fel och tro att mjölk och mjöl är samma sak. Det är det icke.

kakorna blir lättflytande med både smält smör, mjölk och inget mjöl.

Men jag är Malin jag gör sånt först för att sen göra rätt nån annan gång. Saker och ting ska icke vara smidiga.

Idag har jag för första gången på 2,5 år satt min fot på äldreboendet jag jobbade på innan jag började plugga, slutade plugga, började jobba på sjukhuset.

Det var nästan som jag aldrig lämnat platsen.

Skönaste kommentaren fick jag av en tant, när vi satt runt bordet och pratade. (efter det vi hade sjungt. En sak har ändrats. Tanterna på Österbo har blivit tondöva och tycker jag sjunger bra. Vilket inte är sent att utnyttjas.)

Men så börjar vi prata djur så jag tänker, måste ju visa kort på mina älsklingar. (andra har kort på sina barn jag har kort på mina djur)

Så tar fram ett kort på Slurken.

Endel tycker han är hemsk. andra tycker han är stor.  Vissa tycker han är söt.

Så visar jag det för en tant.

Och hon tittar på kortet ett tag.

Sen på mig.

Och säger: Är det där du? Nog är du hårig.

Malin

 

 

 

Det finns få människor på jorden som tittar på mig och kan dömma ut mig totalt. Se när jag ljuger. Se när jag mår dåligt. Ni vet ens andra hälft. Min andra hälft råkar även vara min raka motsats. Men sånt får man ta. Tror vi bråkade konstant de två första åren vi kände varandra.

Men sånt går över och sen är man riktigt bra vänner. Som gått igenom mycket.

Och det få gånger hon är tillbaka i Piteå är jag glad. Idag dök hon bara upp. Och satt på min köksoffa och drack te. Och allt kändes som förr. Ja förutom att vi nu inte sitter i Sandras barndomsrum i hennes föräldrars källare och ser filmer nätterna igenom.

Det är rätt härligt att ha folk runt omkring en som man inte behöver träffa på evigheter men det känns som man träffas jämt.

Min kloka fina Sandra.

Min första tanke var. Jag säljer till högst bjudande. Sen är han ju så söt så det går ju inte.

folk pratar om att korsord ska hålla hjärnan i trim. Unvika demenser. Och andra otrevligheter. Vara på topp. Klara av svåra problemlösningar

Jag säger så här. Ni som tänker så. Ni har ICKE provat på Body Combat. Där behöver man tänka. Hjärnan bör gå på högvarv.

"Det här är en lätt kombination" Hojtar instruktören glatt medan hon slår fem olika slag hoppar studdsar fram och tillbaka. "Så ni inte behöver tänka så mycket" Fortsätter hon.

Och där står jag mitt i folkmassan. Ilskande röd i ansiktet. Hjärnan på högvarv. Var det höger sen vänster, fram, spark. bak. Sidokick höger. Eller var det vänster först.

Innan jag ens har tänkt klart så är övningen över och vi går över till nästa. Hoppa på stället. Ja men det klarar jag ju. Tills man ska hoppa två gånger på höger ben, tre gånger på vänster ben och sen ett litet kliv fram och en liten kick uppåt.

" Så ser ni motståndaren framför er. Ni slår. Sikta bra, ta i!" Fortsätter den otroligt hurtiga människan där framme.

Jag står och slår min motståndare framför mig. Funderar vem jag ska se framför mig. Vem jag är arg på. Ingen kommer jag fram till. Tittar upp och ser mig själv i spegeln. Jag står och matar slag mot golvet. Och det enda jag kan tänka på är att det ser ut som jag ska starta en motorsåg.

Och då är jag ju inte mer än Malin. Och kan inte hålla mig för skratt.

Resten av passet avlöper. Jag går åt vänster när dom går höger. Jag slår med hlger när dom sparkar med vänster. Jag inser att det inte är mig man vill ha med om man ska ut och slåss alternativt försvara sig mot någon.-

Så kommer strechiningenq. Bra en sak jag kan. Jag är sö överrölig så det där brukar inte vara några problem. Kastar ett ben bakom örat om jag vill.

Fast det var innan jag provade detta.

Ett ben i 90 grader. Det andra benet framför och så håll emot med en arm. Såg väldigt enkelt ut. Tills jag provade. Jag vet inte vars det gick fel. Men fel gick det. För jag slog bokstavligen knut på mig själv. Och tog mig inte lös. Och började skratta.

Den som väntar på nå gott väntar ofta förlänge.

Mina vänner. Nu ska jag berätta vad man inte ska göra om man kommer hem själv och är mörkrädd.

Dvs jag

Vist en enkel lösning på problemet är att inte komma hem själv. Men i brist på annat gör jag det.

Man ska hur som haver ( barnen kär) inte lägga sig och läsa Pepparkakshuset. Hon skriver så verkligt att jag knappt vågar duscha bakom ett draperi.
Rädd att jag har mobbat någon som vill hämnas. ( ligger inte i min natur. Men man vet ju aldrig)

Och nu vågar jag inte sova. Bara för att jag var tvungen att läsa en sida till. Så nu ligger jag här. Fördriver tiden med ett blogginlägg om den hemska men spännande boken.

Gör det inte lätt för mig. Varför tänka på annat. När man kan skrämma upp sig med ond bråd död. Är frågan.

Hade tänkt skriva om mitt välstädade badrumskåp. Men hallå. Lite hemligheter måste man ju ha.....

Ibland när livet känns åt varmare breddgrader kanske utan anledning får man en lapp. Och livet känns redan mycket bättre.

Och förlåt. Skickade inte vidare. Funderar på att rama in den och ta fram vid svåra stunder.

Tror jag ska bli deckare. För nu har det brunnit igen. Fast nu har pyromanen bytt hus.

Känns tryggt och stabilt att bo där jag bor.
Går omkring och sniffar. Tycker jag känner brandrök överallt. Och då framför allt inne hos mig.

Funderar på att köpa en repstege, så jag bara kan kasta ut den från balkongen och klättra ner i säkerhet. Fast med tanke på att repstegen rör på sig skulle jag bara snurra runt och fastna.

Så får väl istället ta fram förstoringsglaset och söka ledtrådar.

Läser en tidning och ser den här rubriken.
Bara jag som tänker svordomar?
Inte vet jag. När jag är 55 om 29 år så är väl inte drömmen att vara den osäkra tonårstjejen som man var vid 15. Osäker på livet. Det skulle vara skönt att slippa.

En viss äldre herre i mina föräldrars hus(pappa): Ska du ut sådär?

Jaha, tänker jag. Nu börjar han. "är det där en klänning? Vars är byxorna, ser mer ut som en tröja om du frågar mig" (gjorde jag inte)

Blev något av en tonåring igen.

" ja hur så?!"

Han tittar på mig.

"men Malin. Du kan inte gå på stan med dom där skorna, ser ju hel galet ut till den där klänningen "

Fan.

Men dom är bekväma tänkte jag innan jag sprang ut i stallet.

Köp ny hund. Tror jag. Kanske.

Lite så här jobbar jag. Nämner i förbifarten att jag är sugen på våfflor. Och dagen efter bjuds det på detta hos Emanuel. Man får inte vara dum.

Det gäller att välja ut underbara människor att vara runtomkring. Dom man kan sitta och surra om livets stora gåtor.

Eller sitta på golvet och leka med tåg. Och försöka dölja att man helst vill bygga järnvägen själv. Och inte se på när charmtrollet som är två gör det.

https://cdn2.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968976.jpg">https://cdn1.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968976.jpg">https://cdn2.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968976.jpg%3C/a%3E">https://cdn3.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968976.jpg">https://cdn2.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968976.jpg%3C/a%3E">https://cdn1.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968976.jpg%3C/a%3E">https://cdn2.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968976.jpg%3C/a%3E%3C/a%3E">https://cdn2.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968976.jpg">https://cdn2.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968976.jpg%3C/a%3E">https://cdn1.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968976.jpg%3C/a%3E">https://cdn2.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968976.jpg%3C/a%3E%3C/a%3E">https://cdn3.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968976.jpg%3C/a%3E">https://cdn2.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968976.jpg%3C/a%3E%3C/a%3E">https://cdn1.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968976.jpg%3C/a%3E%3C/a%3E">https://cdn2.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968976.jpg%3C/a%3E%3C/a%3E%3C/a%3E">https://cdn1.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968976.jpg" class="image">

https://cdn1.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968993.jpg">https://cdn3.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968993.jpg">https://cdn1.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968993.jpg%3C/a%3E">https://cdn2.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968993.jpg">https://cdn1.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968993.jpg%3C/a%3E">https://cdn3.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968993.jpg%3C/a%3E">https://cdn1.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968993.jpg%3C/a%3E%3C/a%3E">https://cdn1.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968993.jpg">https://cdn1.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968993.jpg%3C/a%3E">https://cdn3.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968993.jpg%3C/a%3E">https://cdn1.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968993.jpg%3C/a%3E%3C/a%3E">https://cdn2.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968993.jpg%3C/a%3E">https://cdn1.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968993.jpg%3C/a%3E%3C/a%3E">https://cdn3.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968993.jpg%3C/a%3E%3C/a%3E">https://cdn1.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968993.jpg%3C/a%3E%3C/a%3E%3C/a%3E">https://cdn3.cdnme.se/cdn/9-2/932703/images/2012/pic_194968993.jpg" class="image">

Vissa människor gör mig så fruktansvärt glad. Från tårna till nästippen. I nästa liv tänkte jag att vi ska vara bästa kompisar för alltid bff. Låter väl bra.

Det här är vad man kallat livskvalité. En bro. (för er i söder farstukvist, och fattar ni inte vad det är så vet jag inte det svenska ordet för det)

Kaffe. Sol. En isbjörn. Och två galna tanter.

Snyggaste inredningsdetaljen i min lägenhet.

Träffade en människa med hakkors intatuerad på armen. Alla människor är lika mycket värda, tänkte jag då. Andas Malin.

Fast det är ju svårt att tänka så om någon som inte tänker så om andra.

Jag undrar vars allt gick så fel. Att man kan hata och tycka att människor är olika mycket värda. Att man kan få det att gå ihop. Att det låter logiskt när man tänker på det. Det hade jag velat fråga personen. Hur går det ihop. ( och tappade dina föräldrar dig på huvudet när du var liten)

Det frågade jag såklart inte. För jag var i chock. Jag lever i en bubbla där jag tänker att alla tycker att alla är lika mycket värda. Den bubblan sprack rätt hårt idag. Om man säger så.

Var ärliga. Är den chanslös?

Ni vet känslan när man inser att man inte vill något man har velat i hela sitt liv infinner sig. Den är rätt...tom.

Jag har ändrat mig. Tror jag. Jag har tagit mod till mig. Skickat ett litet brev. Så får vi se vad som händer.

Takdropp.

Nackdelen med att vara amatörtränare i norr är vintern. När det är ljust ca 1 min per dag. Och den minuter ska man helst vara ledig så man kan träna sina hästar. ( händer aldrig)

Så kommer dagen.

När det är strålande sol och 5 + grader kvart över sju på morgonen.

Och man älskar livet lite mer.

Igår var jag ute och gick. Inget konstigt med det. Jag går alltid i skogen.

Men tanten jag mötte längst det soliga skoterspåret tyckte det var intressant sällskap jag hade med mig.

Jag å andra sidan är så van att ingen av isbjörnen eller Gustav vill lämna den andres sida.

Idag var jag i Haparanda. Där är det sommar.

Jag är inget stort Ikea fan. Inte för att dom har fula saker. Priserna kan man heller inte klaga på. Men jag känner redan i dörröppning in till varuhuset att jag vill vända och fara hem. (vore det inte för min rastlöshet skulle jag göra det. )
Varje gång jag är där på Ikea ( inte ofta) känner jag att folk har panik. Dom är överallt. Sliter i saker. Vrider och vänder. Precis som om varenda pinal är den sista och dom bara måste ha den.
Jag kör på taktiken spring igenom. Och försök komma ihåg lampan du tittade ut innan på nätet.

För att inte tala om det faktum när man inser att byrån man ska ha ligger i lagret -plocka-själv. Bara tanken på Hylla 45 fack 23 gör mig irriterad. För du kan med säkerhet veta att ska du ha 4 olika möbler från samma serie så ligger dom inte i samma område. Det är för logiskt och lätt. Du ska springa överallt med din överfulla kundvagn. Släpande på en matta. Som var billig.
Jag tror med fullt allvar att Ikea är roten till många skilsmässor. Det börjar i affären och slutar när man ska skruva ihop möblerna med 1378 olika skruvar som inte passar någonstans.

Men mina farhågor idag besannades aldrig.

Mest för att jag och Emanuel hade samma idé. Vi går fort. Hittar det vi ska ha och far hem. Och Emanuel fick leta saker i lagret. Jag kollade twitter. Och trots att jag inget skulle ha kom jag ut därifrån 1000 kr fattigare. Men med saker jag inte visste jag behövde men som kan vara bra att ha.

Såg en film ikväll. Jag vet alla är i chock. Och började tänka på begravningar och att folk dör. Jag vet trevlig tanke.

Det är 6 år sedan min farfar dog. Min älskade bästa vän. Jag vet att folk säger att dom hade jordens bästa farfar. Men tyvärr min var lite bättre. (eller hur det nu är)

Jag kände hur ont det gjorde i hjärtat. Fast än det är så länge sedan det stannade. Inte bara på min farfar utan även på mig. För det kändes som det stannade den där soliga dagen. När jag kom hem från skolan. Med en känsla att livet var perfekt. Ovanligt bra. Möttes av en ambulans. Och två ambulanskillar som står och tittar ner i asfalten. Jag vet fortfarande inte vilka det var. Jag brukar tänka på det. Att jag har inget ansikte på er. Jag kommer bara ihåg era ögon.  Vilket tunnelseende man får. Jag vet ju alla som jobbar på ambulansen. Men jag har ingen aning om vilka som var här.

Jag vet att det kändes som någon boxade mig i magen och all luft gick ur mig när jag steg ur bilen. Verkligheten kom ikapp. Benen vek sig. Och hjärtat stannade. Någon tog tag i hjärtat och kramade tills jag inte kunde andas mer. Solen sken, himlen var klarblå och fåglar kvittrade. Och där låg jag på asfalten. I en upp och nervänd värld.

Min starka farfar. Någon knuffade in mig i ambulansen. Det jag var så livrädd för låg framför mig. Döden. Jag hade aldrig sett en död människa innan. Jag väntade mig något hemskt. Vanställt. Istället låg farfar där med slutna ögon och nästan ett leende på läpparna. Avslappnad och med håret på sned.

Jag vet att jag log för mig själv där bakom tårarna. För det fanns inget han hatade mer än när vi ruffsade om hans hår. Det skulle ligga perfekt på huvudet.  Och där inne bland ambulanssaker och döda farfar så slutade jag vara rädd för döden.

Tog min hand och ruffsade håret hans, en sista gång. La det iordning som han ville ha det. Pussade honom på pannan. Och kände att mitt hjärta började slå igen.

Det är konstigt man tror aldrig smärtan över att förlora någon ska försvinna. Det känns som man ska gå i 1000 bitar. Det tar aldrig slut.

Och det tar nog aldrig slut. Det spelar ingen roll vem smärtan är över. Men det blir bättre. Sen kommer det tillbaka och känns lika förbannat jobbigt för en stund. Fast nu minns man bara de bra saker.

Och inte allt man önskade man sagt. Eller gjort.

Om man har en pacemaker gör man hlr då. Eller stannar hjärtat aldrig. Varför har jag inte tänkt på det här förut. Jag menar. Har träffat rätt många patienter med pacemaker. Och läst rätt många kurser om det lilla hjärtat.

Kopplar man på Lukas, eller skär det sönder viktiga delar i hjärtat.

Tror kanske alla delar är viktiga när det kommer till hjärtat.

Jag kanske bör sluta i vården. Jag har ingen kunskap om något alls. :)

Ni vet när man kör ett snabbjobb med en valfri häst. ( mojje ) man kör upp så man ligger sida vid sida med en annan häst. Och helt plötsligt känns det som man flyget fram. Man är oslagbar. Låt oss starta mot vilken häst som helst. Vi vinner. Den känslan är oslagbar. Vill ha sommarbana nu. Helst igår. Så vi får starta.

Skulle till USA. Köpte häst istället. Ungefär så lever jag mitt liv. Inget går som planerat. Tur man är flexibel. Och glad.

Om en människa ligger i resp och får ett hjärtstopp. Vad gör man då.

Någonstans så inbillar jag mig att det inte är lika nervöst att starta en häst man har i träning som dom vi har själv hemma. Den inbildningen stämmer icke. Vist jag är inte lika nervös. Men jag är nog nervös för att få en mindre hjärtinfarkt.

Jonas tittade på mig och pappa när vi satt och trängde ihop oss framför datorn och ATGlive. Och konstaterar.

" herregud vad ni är fåniga. För en häst!? Man skulle kunna tro det är final i hockey med Luleå. Då är man nervös "

Sant. Det är också nervöst.

Så hur gick årsdebuten med charmhästen Quite Charming?

Han gick iväg i starten. Fick ett perfekt lopp. Och vann.

Ja, jag tar åt mig äran. För tror mina hejar rop hördes från Piteå till Sundsvall.

Tänk om alla brev man fick började så här. Vilket självförtroende man skulle ha då!

Idag har jag och isbjörnen haft sportlov.
Kört skoter. (skrikit i förtjusning och skräck över det faktum att jag bossade över gasen. Ringde pappa innan och bad ambulansen stå redo om jag skulle ramla av och slå huvudet i en sten. Pappa suckade bara. )

Avslutade dagen med att massera lillen. Han tackade genom att somna med huvudet på min axel. Och folk funderar varför man håller på med hästar.

Jag å andra sidan funderar vem som masserar mig nu. Vet ni hur fruktansvärt jobbigt det är att masera en häst. Trots att hästen är liten. Kan hända att jag inte kommer kunna lyfta armarna imorgon.

Vissa har konstiga killar som dras till dom. Jag har konstiga läkare som dras till mig.

Det är inte sådär jätte ofta jag är på vårdcentralen för att träffa en läkare.

Me det gånbger jag är iväg kan ni vara säkra på att dom letar fram den konstigaste läkaren dom har. Hon sitter troligen i en garderob och väntar på mig.

" Åh nu har Malin beställt en tid, nu tar vi fram Olga."

(hon heter inte Olga.)

Den här läkaren pratade för det första inte svenska. Ånej. Ånej. Tänker alla som har läst mitt tidigare inlägg om spårk.

Fan tänkte jag.

Det är kanske tur att jag är något vårderfaren. Vet lite latin. Och inte hör illa.

HUr som haver (barnen kär)

efter en miljonundersökningar. Av saker jag inte ens viste var fel på mig. Så lyssnade hon på mina lungor. Eftersom jag har haft lite små jobbigt att andas. Och hostar upp lungorna titt som tätt.

Tydligen var dom "ingen tjockade med något du förstå?"

Nej jag förstår inte riktigt. Svarade jag.

"Inte bra, du kunna få (något vet inte vad hon sa) men du bra jobba på medicinavdelning, du klarar dig"

"Va?" nej jag jobbar inte på en medicinavdelning. Vet inte varför jag skulle klara mig bra även om jag gjorde det.

Sen var det lite mer saker som var fel.

Och så skulle jag få lite mediciner utskriva. Inga allvarliga. Mest för att kunna andas bättre. Typ Bricanyl.

Men så tittar hon länge på mig och säger. Vet du jag inte skriva ut recept åt dig. Du jobba på sjukhuset. Du be någon sjuksköterska hämta medicin åt dig i förårdet.

Jag trodde hon skämtade. Tror hon att jag kan be sköterskor hämta medicin åt mig. Få se idag skulle jag villja ha lite morfin. Subcutant. Tack. (kommer aldrig hänta. Jag hatar nålar)

Hon förstod först inte mitt resonemang om att det går inte du får skriva ut recpet åt mig.

Hon tänkte ju vara snäll och sparna pengar.

Vilket iof var snällt. Men så fel på så många plan.

Ibland funderar jag om folk ser att jag är livrädd att dom ska prata med mig. Att jag måste erkänna att jag inte förstår vad dom säger skulle jag aldrig göra. Jag kör på den idiotsäkra planen le och nicka på helt fel ställen istället.

Men jag börjar starkt misstänka att människor är som djur på den här punkten. De känner av rädslan och drar sig mot den personen.

Får någon dag sedan när jag jobbade var det en danskläkare på plats. En trevlig sådan. Tror jag. Vad vet jag. Förstod ju inte vad hon sa. Jag kan ha hört henne erkänna 33 mord. Jag skulle aldrig kunna ange henne.

Hon kom fram till mig och började prata. På grötig danska med inslag av grötig skånska. En dålig kombination när jag ibland kan ha svårt att förstå mig själv.

Först tänkte jag att hon pratade om hundar. Vilket var lite konstigt. Sen insåg jag att hon pratar nog om någon slags medicin. Som någon patient skulle ha. Och jag har aldrig sagt med mer glädje att, tyvärr jag är undersköterska. Prata med en sköterska. Sen log jag. För det är så man gör när man inte förstår varandra.

Man skulle kunna tänka sig att hon inte skulle prata med mig nå mer den här dagen. Men som sagt var hon var en trevlig läkare. Och hon fortsatte prata och berätta saker för mig. När man har sagt "Va?" och "ursäkta" nog många gånger går man över till att le och nicka. Le och nicka. Tills käken smärtar för all framtid.

Så här är det alltid. När jag gick skolan på Wången. Vem ville bli min bästa kompis? Killen som kom från Bergen. I Norge. Jag hade nog svårt att fatta alla andra från Norge. Jag kan säga jag förstod inte killen från Bergen. Som pratade Norges motsvarighet av skånska. Och jag försökte förstå honom. Jag rynkade pannan. Sträckte fram huvudet. Bad alla andra att VARA TYSTA. Jag var tyst. Jag var koncentrerad. Låt oss säga att tack och lov lärde sig killen svenska fortare än vad jag lärde mig att förstå norska.

Men jag är inte ett hopplöst fall. Det tog mig tre månader. Men sen förstod jag norrmännen. Jag lärde mig älska norska och jag ska gifta mig med en norrman. Om jag någon gång fick för mig att gifta mig med någon.

Jag har en granne. Från Afrika. Jätte trevlig. Fast det tror jag ju iof bara. Hon pratar. Mer än mig. Och jag vill bara ta en stekpanna och slå i skallen på mig. För hur svårt kan det vara att förstå när andra pratar.

Hur ska jag kunna ta mig någonstans här i världen, om pitemål är det enda jag förstår. Även om man enligt min farmor och farfar kunde prata det vars som helst i världen och bli förstådd så spelar det ju ingen roll när jag inte fattar vad dom svarar.

Har man precis som mig en släng av hypokondri  borde man förbjudas att söka sina symtomer på Google. Det borde vara förbjudet överhuvudtaget söka efter sjukdomar på nätet. 
Det kan inte gå annat än dåligt.

Enligt nätet har jag någon av följande sjukdomar.

Förmaksflimmer. Vilket innebär att blodet snurrar runt som en liten virvelvind i hjärtat och orsakar blodproppar. Som täpper igen kärl och det ger dåliga följder. Har jag hört. För detta kan man måsta äta Waran, som är råttgift. Har jag hört.  Blodförtunnande. Vilket inte är bra. Om man som mig är klantig och faller och ramlar jämt. Jag skulle sakna allt blod i kroppen när jag får sår som aldrig slutar blöda.

Hjärtinfarkt. Vilket vore förjäkligt att få. Med tanke på att kvinnor för sämre vård än män vid hjärtinfarkt. Men iof enligt vissa är jag ju lite karaaktig. Så jag skulle troligen få väldigt bra vård.

Hjärtmuskelinflammation.  Men det avskriver jag fort. Med tanke på att man då bör ha tränat när man har varit sjuk. Jag hatar att träna. Och är jag sjuk ser jag det som en ypperlig ursäkt att ligga i soffan och äta godis, se film och vara glad att slippa träna.

Ungefär här inser jag att jag borde ringa 112. Skrika ”SKICKA EN AMBULANS JAG ÄR DÖÖÖÖENDE”

Med det vore pinsamt. Tror jag vissa pappor i min familj skulle tycka.

Men jag tror jag kan avskriva att hjärtat slår väldigt fort rätt ofta inte beror på att jag jobbar skift. Mest för att jag inte har gjort det på ett tag.

Inte heller kan jag påstå att det är för att jag är otränad. Jag är inte vältränad. Men aktiviteter som att sitta still i soffan. Gå 50 m i en korridor är saker jag tror jag ska orka.

Vi kan fastslå att jag bör kolla upp det. Jag har nu tänkt och grundat på det här två veckor. Om jag bör kolla upp det. Eller om jag kanske bara inbillar mig.

För ibland drabbas jag av följande ”vårdutbildadhypokondri” Vilket innebär att man tror man har alla sjukdomar som finns på jorden. Minst.

Lite så här jobbar vi

Och se filmen. Om ni inte sett den.

Såg en film. Micmacs. (väldigt bra) hur som haver ( barnen kär) huvudrollsinnehavaren blir skjuten i huvudet och kulan gick inte att operera bort. Så den lämnas kvar. Och han kan nu dö. När som helst.

Läskigt. Jag vet.
Fast man behöver ju inte ha en kula i huvudet för att råka ut för det.

Ett möjlighet är ju att man blir påkörd på väg till jobbet. Man vet ju aldrig. ( tack och lov)

Men. Jag som gillar att tänka. ( vem gör inte det?) vad skulle man göra om man viste att jag kan dö, när som helst.

Först tänkte jag stort. Typ bestiga berg stort. Se och göra ALLT. ska man dö ska man dö på topp. Annars är det ingen vits att dö.

Men sen. När jag tänkt lite till inser jag att nej. Jag vet inte om jag vill det. Jag vill bara vara. Vakna på morgonen. Till ständigt solsken och kvittrande fåglar. Göra det som faller mig in. Troligen vara ute. Med en häst eller isbjörn.

Livet måste inte vara storartat. Livet måste bara vara ditt. Utan ursäkter.