Allt som oftast vaknar jag av att jag har en isbjörn sovandes brevid mig. Och isbjörnens alla leksaker. Fint uppradade brevid mig. Så att jag inte ska känna mig ensam. Är hon inte gullig så säg.

Tänker jag inte när jag vänder mig och får ett tuggben i ögat.

Sträcker på mig. Stöter emot något. Sätter mig yrvaket i sängen och tittandes med ett öga möter jag två ögon.

Gustav Svensson. The cat.

Han tittar på mig. Sträcker fram tassarna. Och kör in klorna i fötterna på mig.

Skyll dig själv. Ser han ut att tänka. Det var du som sparkade mig. Sen la han sig ner och snarkade vidare.

Jag drar ihop benen, ligger där i fosterställning kramandes på en av Tillys miljoner gossedjur och funderar var allt gick så fruktansvärt fel.