Idag var jag i Haparanda. Där är det sommar.

Jag är inget stort Ikea fan. Inte för att dom har fula saker. Priserna kan man heller inte klaga på. Men jag känner redan i dörröppning in till varuhuset att jag vill vända och fara hem. (vore det inte för min rastlöshet skulle jag göra det. )
Varje gång jag är där på Ikea ( inte ofta) känner jag att folk har panik. Dom är överallt. Sliter i saker. Vrider och vänder. Precis som om varenda pinal är den sista och dom bara måste ha den.
Jag kör på taktiken spring igenom. Och försök komma ihåg lampan du tittade ut innan på nätet.

För att inte tala om det faktum när man inser att byrån man ska ha ligger i lagret -plocka-själv. Bara tanken på Hylla 45 fack 23 gör mig irriterad. För du kan med säkerhet veta att ska du ha 4 olika möbler från samma serie så ligger dom inte i samma område. Det är för logiskt och lätt. Du ska springa överallt med din överfulla kundvagn. Släpande på en matta. Som var billig.
Jag tror med fullt allvar att Ikea är roten till många skilsmässor. Det börjar i affären och slutar när man ska skruva ihop möblerna med 1378 olika skruvar som inte passar någonstans.

Men mina farhågor idag besannades aldrig.

Mest för att jag och Emanuel hade samma idé. Vi går fort. Hittar det vi ska ha och far hem. Och Emanuel fick leta saker i lagret. Jag kollade twitter. Och trots att jag inget skulle ha kom jag ut därifrån 1000 kr fattigare. Men med saker jag inte visste jag behövde men som kan vara bra att ha.