Ibland funderar jag om folk ser att jag är livrädd att dom ska prata med mig. Att jag måste erkänna att jag inte förstår vad dom säger skulle jag aldrig göra. Jag kör på den idiotsäkra planen le och nicka på helt fel ställen istället.

Men jag börjar starkt misstänka att människor är som djur på den här punkten. De känner av rädslan och drar sig mot den personen.

Får någon dag sedan när jag jobbade var det en danskläkare på plats. En trevlig sådan. Tror jag. Vad vet jag. Förstod ju inte vad hon sa. Jag kan ha hört henne erkänna 33 mord. Jag skulle aldrig kunna ange henne.

Hon kom fram till mig och började prata. På grötig danska med inslag av grötig skånska. En dålig kombination när jag ibland kan ha svårt att förstå mig själv.

Först tänkte jag att hon pratade om hundar. Vilket var lite konstigt. Sen insåg jag att hon pratar nog om någon slags medicin. Som någon patient skulle ha. Och jag har aldrig sagt med mer glädje att, tyvärr jag är undersköterska. Prata med en sköterska. Sen log jag. För det är så man gör när man inte förstår varandra.

Man skulle kunna tänka sig att hon inte skulle prata med mig nå mer den här dagen. Men som sagt var hon var en trevlig läkare. Och hon fortsatte prata och berätta saker för mig. När man har sagt "Va?" och "ursäkta" nog många gånger går man över till att le och nicka. Le och nicka. Tills käken smärtar för all framtid.

Så här är det alltid. När jag gick skolan på Wången. Vem ville bli min bästa kompis? Killen som kom från Bergen. I Norge. Jag hade nog svårt att fatta alla andra från Norge. Jag kan säga jag förstod inte killen från Bergen. Som pratade Norges motsvarighet av skånska. Och jag försökte förstå honom. Jag rynkade pannan. Sträckte fram huvudet. Bad alla andra att VARA TYSTA. Jag var tyst. Jag var koncentrerad. Låt oss säga att tack och lov lärde sig killen svenska fortare än vad jag lärde mig att förstå norska.

Men jag är inte ett hopplöst fall. Det tog mig tre månader. Men sen förstod jag norrmännen. Jag lärde mig älska norska och jag ska gifta mig med en norrman. Om jag någon gång fick för mig att gifta mig med någon.

Jag har en granne. Från Afrika. Jätte trevlig. Fast det tror jag ju iof bara. Hon pratar. Mer än mig. Och jag vill bara ta en stekpanna och slå i skallen på mig. För hur svårt kan det vara att förstå när andra pratar.

Hur ska jag kunna ta mig någonstans här i världen, om pitemål är det enda jag förstår. Även om man enligt min farmor och farfar kunde prata det vars som helst i världen och bli förstådd så spelar det ju ingen roll när jag inte fattar vad dom svarar.