Ni går genom en grind. Det är en grå dag, början av våren. Träden är fortfarande kala. Fåglarna flyger högt ovanför ditt huvud. Lite grön stårn har trängt genom marken.

Du tittar upp. Ser inte slutet på inhägnaden.  Du tittar till vänster. Det står små gulnade hus uppradade. Utan ände.

Du tittar till höger. Samma utsikt. Förutom ett av huset. Som ser lite anorlunda ut. Barnens hus. Du ser fortfarande inte slutet på staketet.

Du ryser. Inte av den kalla vinden. Utan av omgivningen. Energin. Du ser inte slutet på helvetet. Och kan inte förstå, att här var det kråktjockt av människor.

Du kan nästan höra barnens gråt. Vuxnas klaga. Långt där borta kan man ana resterna av en stor ugn. Den värsta av tortyren. Det är inte svårt att se den svarta röken stiga mot den gråa himlen.

Tidigare gick du under skylten Airbeit Macht Fre.

Du kom till vad som skulle kunna vara ett vanligt lägenhetsområde. Grusgångar. Där gruset inte var grus. Det var utblandat med askan från människorna som inte var lika mycket värda. Som vi andra.

Du gick förbi galgar. Där det hade hängt oskyldiga människor, urmärglade. För att visa ett exempel.

Du såg kulhålen i väggen. Där dom som inte "löd" avrättades.

Du såg klösmärkerna i gaskammaren. Där dom trängdes ihop som boskap.

Du gick upp för de slitna trapporna, som vittnade om att det här hade gått 1000 tals människor i väntan på sin död. Som kanske blev deras befrielse.

Du gick förbi korten, men namn. Med ålder. Dom som var lika gammla som det du är nu. Som inte hade börjat leva än. De som fick lämna allt. För inget.

Du gick igenom rummet fyllt av hår. Allt för att förnedra folk. Göra dom så utsatta som möjligt.

Det var rum med kläder, med saker, med proteser. Leksaker. I en oöndlighet. Utan slut.

Bakom staketet. Där var det en gungställning. Ett hus. Där barnen till befälhavaren bodde. Ett stenkast ifrån tortyren.

När du lämnade det området. Det hemska. Med en klump i magen, tänkte du att det kan inte bli värre. Det kan inte bli mer påtagligt vad som hände.

Tills du går genom griden. Där du ser slutet av järnvägen.  Men inte på helvetet.

Taggtråd. Vakttorn. Människor som tyckte dom gjorde det rätta. För den ariska rasen. För det 3e rikte.

Och du hoppas att folk aldrig glömmer. Att folk aldrig slutar kämpa för att det inte ska hända igen.

Du känner tyngden i hjärtat. Och önskar att du kunde göra mer. Ge alla 1000 tals döda en röst.

Du önskar att alla idioter. Som på riktigt tyckter att Hitler har rätt. Skulle få vandra i dina skor en dag. Få gå samma väg du precis gått. Se med egna ögon vad deras övertygelse gjorde en gång på 40-talet.