Såg en film ikväll. Jag vet alla är i chock. Och började tänka på begravningar och att folk dör. Jag vet trevlig tanke.

Det är 6 år sedan min farfar dog. Min älskade bästa vän. Jag vet att folk säger att dom hade jordens bästa farfar. Men tyvärr min var lite bättre. (eller hur det nu är)

Jag kände hur ont det gjorde i hjärtat. Fast än det är så länge sedan det stannade. Inte bara på min farfar utan även på mig. För det kändes som det stannade den där soliga dagen. När jag kom hem från skolan. Med en känsla att livet var perfekt. Ovanligt bra. Möttes av en ambulans. Och två ambulanskillar som står och tittar ner i asfalten. Jag vet fortfarande inte vilka det var. Jag brukar tänka på det. Att jag har inget ansikte på er. Jag kommer bara ihåg era ögon.  Vilket tunnelseende man får. Jag vet ju alla som jobbar på ambulansen. Men jag har ingen aning om vilka som var här.

Jag vet att det kändes som någon boxade mig i magen och all luft gick ur mig när jag steg ur bilen. Verkligheten kom ikapp. Benen vek sig. Och hjärtat stannade. Någon tog tag i hjärtat och kramade tills jag inte kunde andas mer. Solen sken, himlen var klarblå och fåglar kvittrade. Och där låg jag på asfalten. I en upp och nervänd värld.

Min starka farfar. Någon knuffade in mig i ambulansen. Det jag var så livrädd för låg framför mig. Döden. Jag hade aldrig sett en död människa innan. Jag väntade mig något hemskt. Vanställt. Istället låg farfar där med slutna ögon och nästan ett leende på läpparna. Avslappnad och med håret på sned.

Jag vet att jag log för mig själv där bakom tårarna. För det fanns inget han hatade mer än när vi ruffsade om hans hår. Det skulle ligga perfekt på huvudet.  Och där inne bland ambulanssaker och döda farfar så slutade jag vara rädd för döden.

Tog min hand och ruffsade håret hans, en sista gång. La det iordning som han ville ha det. Pussade honom på pannan. Och kände att mitt hjärta började slå igen.

Det är konstigt man tror aldrig smärtan över att förlora någon ska försvinna. Det känns som man ska gå i 1000 bitar. Det tar aldrig slut.

Och det tar nog aldrig slut. Det spelar ingen roll vem smärtan är över. Men det blir bättre. Sen kommer det tillbaka och känns lika förbannat jobbigt för en stund. Fast nu minns man bara de bra saker.

Och inte allt man önskade man sagt. Eller gjort.