mamma har det inte lätt.
Hon konstaterar att hon inte tar sig hem ikväll om hon inte får låna en bil.
För Commander Crowe ska starta i Hugo Åbergs.
Och det vill ju inte hennes travfantast till man missa.
Inte heller hennes älskade dotter.
Så ingen kan hämta henne.

Frågan är om vi skulle ha tid om någon blev sjuk. Eller skadad.
Man får helt enkelt vänta med sånt till efter loppet.

Alt lägga eget tryckförband över foten man har råkat hugga av. 

Om det nu är det man har sysslat med. 

Sötaste födelsedagsbarnet idag. Och nu menar jag inte min farbror. Även om han är stilig han med. 

Se lilla söta kusinbarnet försöka hålla balansen på sina ostadiga ben samtidigt som hon står på tå och dansar får ju vilket hjärta som helst att smälta. 

När hon kryper fram över golvet och med sina stora blåa ögon fäster blicken i ens inte lika blåa ögon och ler så att hennes båda tänder syns och det blir små skrattgropar i de små runda kinderna funderar tom jag varför jag inte har en egen liten. 

(ja förutom det självklara att det krävs en pojkvän. Eller ja det krävs det ju inte heller nuförtiden. Så vet inte vad det självklara är) 

(kanske att jag inte är så sugen på barn.) 

(mer troligt) 

(jag är mer en lektant.) 

Men, jag vet inte varför. Jag har en namnlista på mina icke blivande barn. 

Så går ni i väntans tider. 

Varsågod. 

Och nej ni behöver inte tacka mig genom att ge barnet mitt mellannamn. ( men gärna) 

När jag jobbar natt befinner jag mig inte i denna värld. Jag pendlar mellan sängen och jobbet. 

Inte så att jag sover. Men jag tänker att ligger jag kvar i sängen kan jag iaf nästan säga att jag vilar kroppen. 

Och vila är nästan samma sak som att sova. 

Och sova bör man. Annars orkar man inte jobba. 

När jag slutar där vid sju på morgonen är det ofta ett under att jag tar mig ut till bilen. 

Jag tänker ofta vända vid akutens dörr. När ljuset bländar en så man blir blind.

Väl hemma går jag upp till lägenheten. Stannar utanför dörren. Inser att ja just det ja. Nycklar. 

Dom ligger kvar i bilen. (överväger alltid att lägga mig i trappuppgången för att sova) 

(och helt ärligt. Är uppfinningen att låsa upp med fingeravtryck långt borta) 

Tro mig, det är inte lätta skuttande steg tillbaka till bilen. 

Så fort jag tar mig in i lägenheten släpper jag allt på golvet. Skuttar över mina skor. (skuttar och skuttar. Benen lyfts per automatik, den dagen jag flyttar en sko är den dagen jag kommer falla och slå ihjäl mig) 

öppnar kylen dricker ett glas mjölk. 

Och de följande 15 stegen (ca 30 sek) jag tar innan huvudet landar på kudden i sängen har jag bortstat tänderna, klätt av mig och ibland tom skrivit ett sms. 

lindar in mig i renbäddade sängkläder. Blundar. 

Och inser att jag är klarvaken. 

Såklart. 

Försöker mig på att läsa. Men ögonlocken är för tunga för att hinna se vad texten handlar om. Man kan tycka jag borde kunna sova. Men icke. 

När jag väl somnat och vaknar alldeles för få timar senare startar jag ett litet bråk med mig själv. 

" Malin Maria Vestlund, du öppnar inte ögonen. Hör du vad jag säger. Öppnar du ögonen är det kört. Du somnar aldrig om" 

Jag lyssnar sällan på mig själv. Såklart jag somnar om. Känner du inte hur trött du är? Jag ska bara se vad klockan är. Tänk om jag försover mig. 

Och självklart, samma sekund jag tittar på vad klockan är. (oftast halv tolv) blir jag klarvaken. 

Då startar nästa bråk. " SOMNA OM NU NU NU NU NU NU NU" 

Lyssnar sällan på det örat. 

Så då tänker jag. Byt sovställning. Lura kroppen. (hur man lurar kroppen är oklart. Men man ska ha i åtanke att jag oftast varit vaken en hel natt. Minst) 

Så jag tar mina kuddar, kastar dom till andra sidan av sängen och enligt Pippia rutiner lägger jag mig upp och ner i sängen. 

Precis som om det ska hjälpa. 

Som om jag bara ska tvärsomna. 

Haha. 

Istället fundera  jag på livet. Och allt annat som händer. 

Vilket sällan är allt för bra när man ska sova. 

Två timmar senare ger jag allt som oftast upp. Drar täcket runt mig. Sticker ut tårna och inser att det är lika kallt på golvet idag som tidigare. Springer till soffan. 

Slår på TV, och gruvar för natten som kommer. 

Så håller jag på, tills den dagen kommer när jag ska vaka av. 

Då kan jag sova i tre dygn om jag fick. När jag vaknar vet jag allt som oftast inte vilken dag den är. Jag känner mig bakis. 

Och sönderslagen. 

Och tänker ALDRIG MER NATT JOBB. 

Vet ni vad jag kom på igår. 

När jag satt där uppflugen på en stång. 

(förutom att jag har en jäkla bra balans) 

Det är inte bara det att jag älskar hästar och travet. Spänningen och tävlingen. 

Det är stämningen jag älskar. 

Vi stod bredvid en annan amatör. Som vann sitt lopp. Skrällvann. 

Glädjen i hans ögon när hans häst korsade mållinjen som vinnare går inte att få för pengar. 

Han berättade att han haft Chakir (V65-1) sen hästen var 2 år. Och han har fått kämpa och kämpa med den hästen. Han var rädd för allt och livet i sig själv. Vågade inte gå i hagen med andra hästar. Vågade inte gå i hagen själv. 

Nu 9 år senare är hästen hel fräsch och bättre än någonsin. 

Han gruvar redan om ett år när han inte får tävla. Vad han ska göra utan sin kamrat på banan. 

Dom är ett team. Där hästen förvisso bestämmer hur dom ska träna. Eller om dom ska stå och äta gräs. 

Men dom är ett team och har roligt. 

Jag satt där uppe och såg min farbror och pappa. 

Vi umgås. Pratar trav. Pratar livet.

Är nervösa. 

Skrattar. 

Har roligt. 

Det är en trygghet jag vuxit upp med. Travfamiljen. 

Från när jag var liten och somnade tryggt längst bak i hästbussen lyssnandes på hur alla människor satt och pratade om dagens tävlingar. 

Hur dom skrattade. 

Tjoade och tjoade. 

Tills nu.

Och det är fortfarande en av de bästa ställen jag vet att vara på. 

På stallbacken. Surrandes och skrattandes. Dela glädjen och besvikelsen. 

Själv hängde jag och slängde, tyckte jag hade rätt bra balans där uppe. Funderade på att sova. Insåg att det kanske inte var så bra, fallet ner skulle skada mitt huvud på så många dåliga sätt. Och jag är inte sugen på att ligga på IVA någon längre tid. Inte alls över huvudtaget, faktiskt. 

Hur som haver. (barnen kär) 

Fin i värmninge. Ruskigt fin. Inte alls sådär hetsig som han kan vara. 

I provstarten såg han lite rullig ut. Vilket Olsson också tyckte. Så vi kortade käkremmen.

Sen gick starten. 

Och jag med. För jag vågar inte riktig se loppen. 

12,6 första 1000. Abbe i 4e par utvändigt. 

(Och här säger speakern, längre bak i fältet hittar vi loppets favorit, nr 13 Amiral Aubiose) 

(Och jag fick en hjärtinfarkt, ett hjärtstopp och ville helst krypa under en sten. Är inte van att mina hästar är favoriter i ett lopp. Och absolut inte så här stora favoriter. )

Sista sväng gick han till anfall. Eller anfall och anfall. Han joggade förbi alla och tog över ledningen. 

Sen stannade han. 

Blev förvisso trea i mål. Men stannde. Just den delen var inte bra. Tänkte jag. 

Tog emot en Abbe med ryckluvan kvar på huvudet(han svära och fundera varför i hela friden den satt kvar på skallen om han stannade). Och en Olsson som hoppade ur vagnen (smidigt för att vara halt) samtidigt som han säger " Med boots hade vi vunnit överlägset" 

Han var lite för lätt och blev lite för rullig. Sista 100 kunde han inte köra en millimeter. 

Så helt okörd var han när jag tog över tömmarna och skrittade iväg. 

Han stannade inte. Han har löphuvudet kvar. Han galopperade inte. 

Han såg fin ut. 

Jag älskar min häst. Mer än livet själv. 

Nu ska jag berätta. 

Vad man inte bör göra. 

Steg upp alldeles för tidigt. Eller så går jag och lägger mig alldeles för sent. 

Körde häst. 

Kommer tillbaka till stallet. 

Ska dra av skorna. 

Inte mina skor. 

Hästen skor. 

Tar fram det som behövs. 

Och börjar slå upp spikarna. ( det heter garanterat något annat. Men jag är inte hovslagare och kommer aldrig bli det heller)

Sen på något ogrundligt sätt. Råkar mitt finger. Hamna mellan hoven/skon och hammaren. Så isället för att träffa ytan jag ska träffa på. Får jag in en klockren träff på mitt finger. 

Rätt skickligt. Om jag får säga det själv. 

Men ack vad ont det gjord. 

Det kändes. 

Min spontana reaktion var att ställa ner Abbes ben. 

Kasta hammaren. (träklubban) all värdens väg. (med risk att träffa en häst) 

Kasta mig själv på golvet. 

Ev rulla runt. 

Samtidigt som jag håller den andra handen om mitt stackars finger. 

och gråta. 

Framförallt ville jag gråta. 

Men så tittar jag upp. 

Ser min far. 

Tar ett djupt andetag. 

Säger 

"Vad nej jag gjorde inte illa mig."

Ler och fortsätter. 

Med ett bultande finger jag vill amputera. 

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket.

Jag har bestämt mig, har nog bestämt mig för länge sedan. Men nu är det på riktigt. 

Så när jag väl kommer ut och berättar vad jag ska göra med mitt liv. 

Kan ni inte bara tänka. 

Jag älskar Malin. 

Hon är klok.

Hon har alltid klarat sig.

Hon kommer alltid klara sig. 

Och vad spännande val hon har gjort. 

Att hon vågar. 

Fler borde våga. 

Så när jag ligger i  min säng i fosterställning kan du bara ge mig en kram hålla om mig.(ev måste du bryta dig in i lägenheten först). Och säga det här blir jätte bra. 

Jag vill inte höra något annat. Något negativt. 

Inte bortkastade år. 

Hur kan ens år vara bortkastade. 

Hur kan något i livet vara bortkastat. 

Gör man inte de val man gör så står man inte heller här idag med den erfarenheten man har. 

Jag skulle inte vara jag utan dom valen. 

Vet ni vad jag älskar. 

När folk pratar om graviditeter. 

Berättar allt hemskt. 

Om bröst som nästan sprängs. 

Saker som spricker. 
Smärtan. 

Fula bebisar. (grön och slemmiga.) 

Jag känner alltid en mindre panik växa fram när jag hör alla mardrömmar som kan hända. 

Sen ler dom och slår en lite på axeln. "Vänta du bara snart är det din tur ska du se." Säger dom.

Och där sitter jag på en stol och vill helst sjunka genom jorden. Leer. Det räcker alltid. 

För ja. Jag blir så sugen på att få barn. 

Gå igenom det där, det låter ju fruktansvärt roligt och givande. 

Fötter som värker. För att vet att jag och smärta går hand i hand. 

Man får bröst som när man ammat hänger i golvet. Och man får vika ihop dom och stoppa tillbaka dom i BHn. 

Då brukar jag korsa benen på stolen jag sitter på och tänka. Jag måste kolla upp numret till Vadstena kloster. Dom vill säkert ha en nunna till. 

Sen att det inte kan vara så hemskt, folk gör ju om det hela. Det är en annan femma. Att det är en söt liten bäbis man får i slutändan. Det glömmer jag som bort. Jag tänker bara på sprickor, högt blodtryck. Smärta. 

För ett tag sedan. Rätt länge sedan om vi ska vara petnoga. Fick jag höra att jag aldrig någonsin skulle få en kille. 

För VEM vill vara ihop med en människa som är egoistisk? (sant) 

Och vem skulle vilja gifta sig med mig.

Eller skaffa barn. 

För vem skulle stå ut. Med mig. 

Hästmänniskan. 

(Jag tänkte kasta en mugg kaffe på människan. Lämnade istället rummet. Jag vet att det är inget att lyssna på. Men jag rusade ut och hamnade i ett kök där tårarna började rinna. Vissa ord tar extra hårt.) (tyvärr) 

(Dock ska människan ha en eloge för att ha fått mig att gråta) 

Så döm om min förvåning när jag hör att samma människa sitter och berättar vem jag är ihop med. Vilka jag dejtar. Och har någonting på G med. 

En vet jag inte ens hur han ser ut. Men jag är säker på att vi har ett bra förhålland. 

Jag kan inte tänka mig att jag är den mest intressanta människan på jorden. Det måste finnas nån annan att gå på. 

För att klargöra vissa saker, för jag är lite less på rundsnacket vem jag är ihop med. Nej jag är inte ihop med en människa i Piteå stad. Så då vet vi det. 
Jag är inte ihop med en människa i Norrbotten. 
Så då vet ni det också. 

Jag är inte ihop med en människa från jobbet. 
Så då vet ni det. 

Men nästa människa ni parar ihop mig med kan ni se till att han är.

• lång
• kramgo
• leende som får en att smälta. 
• blåa ögon. Bruna kan funka. Kanske gröna. Dom ska vara snälla.  
• älskar film. (viktigt) (gärna Tim Burton filmer) (ELLER Jean-Pierre Jeunet funkar också)
• och tycker hästar är helt okey. (vågar inte riktigt säga håller på med trav. För dom litar jag inte på) 
• ha körkort. 
• Sen gör det inget om han äger en stuga vid en sjö. Sjön kan jag iof tänka mig vara utan. Men helst inte. 
• Han bör även ha en verktygslåda. Jag har en byrå jag behöver sätta ihop. Igen. 
• Och jag är inte ett dugg feministisk. Behöver inte ha jämställhet med att jag byter däck och han lagar mat. För mig går det bra om han gör både och. 
• Han bör äga många filtar. Eller vara varmlivad. För jag fryser. Jämt. 

Ja då är jag nog nöjd. Eller ja gärna en som berättar att han gillar mig också. Sånt där förstår jag ju aldrig annars.