Vet ni vad jag älskar. 

När folk pratar om graviditeter. 

Berättar allt hemskt. 

Om bröst som nästan sprängs. 

Saker som spricker. 
Smärtan. 

Fula bebisar. (grön och slemmiga.) 

Jag känner alltid en mindre panik växa fram när jag hör alla mardrömmar som kan hända. 

Sen ler dom och slår en lite på axeln. "Vänta du bara snart är det din tur ska du se." Säger dom.

Och där sitter jag på en stol och vill helst sjunka genom jorden. Leer. Det räcker alltid. 

För ja. Jag blir så sugen på att få barn. 

Gå igenom det där, det låter ju fruktansvärt roligt och givande. 

Fötter som värker. För att vet att jag och smärta går hand i hand. 

Man får bröst som när man ammat hänger i golvet. Och man får vika ihop dom och stoppa tillbaka dom i BHn. 

Då brukar jag korsa benen på stolen jag sitter på och tänka. Jag måste kolla upp numret till Vadstena kloster. Dom vill säkert ha en nunna till. 

Sen att det inte kan vara så hemskt, folk gör ju om det hela. Det är en annan femma. Att det är en söt liten bäbis man får i slutändan. Det glömmer jag som bort. Jag tänker bara på sprickor, högt blodtryck. Smärta.