När jag jobbar natt befinner jag mig inte i denna värld. Jag pendlar mellan sängen och jobbet. 

Inte så att jag sover. Men jag tänker att ligger jag kvar i sängen kan jag iaf nästan säga att jag vilar kroppen. 

Och vila är nästan samma sak som att sova. 

Och sova bör man. Annars orkar man inte jobba. 

När jag slutar där vid sju på morgonen är det ofta ett under att jag tar mig ut till bilen. 

Jag tänker ofta vända vid akutens dörr. När ljuset bländar en så man blir blind.

Väl hemma går jag upp till lägenheten. Stannar utanför dörren. Inser att ja just det ja. Nycklar. 

Dom ligger kvar i bilen. (överväger alltid att lägga mig i trappuppgången för att sova) 

(och helt ärligt. Är uppfinningen att låsa upp med fingeravtryck långt borta) 

Tro mig, det är inte lätta skuttande steg tillbaka till bilen. 

Så fort jag tar mig in i lägenheten släpper jag allt på golvet. Skuttar över mina skor. (skuttar och skuttar. Benen lyfts per automatik, den dagen jag flyttar en sko är den dagen jag kommer falla och slå ihjäl mig) 

öppnar kylen dricker ett glas mjölk. 

Och de följande 15 stegen (ca 30 sek) jag tar innan huvudet landar på kudden i sängen har jag bortstat tänderna, klätt av mig och ibland tom skrivit ett sms. 

lindar in mig i renbäddade sängkläder. Blundar. 

Och inser att jag är klarvaken. 

Såklart. 

Försöker mig på att läsa. Men ögonlocken är för tunga för att hinna se vad texten handlar om. Man kan tycka jag borde kunna sova. Men icke. 

När jag väl somnat och vaknar alldeles för få timar senare startar jag ett litet bråk med mig själv. 

" Malin Maria Vestlund, du öppnar inte ögonen. Hör du vad jag säger. Öppnar du ögonen är det kört. Du somnar aldrig om" 

Jag lyssnar sällan på mig själv. Såklart jag somnar om. Känner du inte hur trött du är? Jag ska bara se vad klockan är. Tänk om jag försover mig. 

Och självklart, samma sekund jag tittar på vad klockan är. (oftast halv tolv) blir jag klarvaken. 

Då startar nästa bråk. " SOMNA OM NU NU NU NU NU NU NU" 

Lyssnar sällan på det örat. 

Så då tänker jag. Byt sovställning. Lura kroppen. (hur man lurar kroppen är oklart. Men man ska ha i åtanke att jag oftast varit vaken en hel natt. Minst) 

Så jag tar mina kuddar, kastar dom till andra sidan av sängen och enligt Pippia rutiner lägger jag mig upp och ner i sängen. 

Precis som om det ska hjälpa. 

Som om jag bara ska tvärsomna. 

Haha. 

Istället fundera  jag på livet. Och allt annat som händer. 

Vilket sällan är allt för bra när man ska sova. 

Två timmar senare ger jag allt som oftast upp. Drar täcket runt mig. Sticker ut tårna och inser att det är lika kallt på golvet idag som tidigare. Springer till soffan. 

Slår på TV, och gruvar för natten som kommer. 

Så håller jag på, tills den dagen kommer när jag ska vaka av. 

Då kan jag sova i tre dygn om jag fick. När jag vaknar vet jag allt som oftast inte vilken dag den är. Jag känner mig bakis. 

Och sönderslagen. 

Och tänker ALDRIG MER NATT JOBB.