Vet ni vad jag kom på igår. 

När jag satt där uppflugen på en stång. 

(förutom att jag har en jäkla bra balans) 

Det är inte bara det att jag älskar hästar och travet. Spänningen och tävlingen. 

Det är stämningen jag älskar. 

Vi stod bredvid en annan amatör. Som vann sitt lopp. Skrällvann. 

Glädjen i hans ögon när hans häst korsade mållinjen som vinnare går inte att få för pengar. 

Han berättade att han haft Chakir (V65-1) sen hästen var 2 år. Och han har fått kämpa och kämpa med den hästen. Han var rädd för allt och livet i sig själv. Vågade inte gå i hagen med andra hästar. Vågade inte gå i hagen själv. 

Nu 9 år senare är hästen hel fräsch och bättre än någonsin. 

Han gruvar redan om ett år när han inte får tävla. Vad han ska göra utan sin kamrat på banan. 

Dom är ett team. Där hästen förvisso bestämmer hur dom ska träna. Eller om dom ska stå och äta gräs. 

Men dom är ett team och har roligt. 

Jag satt där uppe och såg min farbror och pappa. 

Vi umgås. Pratar trav. Pratar livet.

Är nervösa. 

Skrattar. 

Har roligt. 

Det är en trygghet jag vuxit upp med. Travfamiljen. 

Från när jag var liten och somnade tryggt längst bak i hästbussen lyssnandes på hur alla människor satt och pratade om dagens tävlingar. 

Hur dom skrattade. 

Tjoade och tjoade. 

Tills nu.

Och det är fortfarande en av de bästa ställen jag vet att vara på. 

På stallbacken. Surrandes och skrattandes. Dela glädjen och besvikelsen.