Igår startade vi Abbe. 

Även kallad Amiral Aubiose. 

Inga som helst förväntningar på starten. Dels eftersom vi hade kasst spår. 

Sen för att vi helt ärligt inte vet vars vi har honom. Abbe har en jäkla grundkapacitet. 

Det vet vi. 

Sen har han stressat upp sig och springer ifrån sig själv i loppen. Och i värmningar.

Tar en galopp. 

Vi kör heller aldrig intervaller eller banjobb med honom så svårt att veta vad han har för tider i sig. 

 

 

Tre pite(å) hästar som ska ut i samma lopp. Och en Ingela.. Som försöker gömma sig. 

Jag föreslog dött lopp för alla tre. Det var ingen som lyssnade på mig. Konstigt. ;) 

(Abbe är han med den något förstora huvan på huvudet.) 

(han står och sover förövrigt. 5 min innan start)

 

 

Själv hängde jag och slängde, tyckte jag hade rätt bra balans där uppe. Funderade på att sova. Insåg att det kanske inte var så bra, fallet ner skulle skada mitt huvud på så många dåliga sätt. Och jag är inte sugen på att ligga på IVA någon längre tid. Inte alls över huvudtaget, faktiskt. 

 

Hur som haver. (barnen kär) 

 

Fin i värmninge. Ruskigt fin. Inte alls sådär hetsig som han kan vara. 

I provstarten såg han lite rullig ut. Vilket Olsson också tyckte. Så vi kortade käkremmen.

Sen gick starten. 

Och jag med. För jag vågar inte riktig se loppen. 

12,6 första 1000. Abbe i 4e par utvändigt. 

(Och här säger speakern, längre bak i fältet hittar vi loppets favorit, nr 13 Amiral Aubiose) 

(Och jag fick en hjärtinfarkt, ett hjärtstopp och ville helst krypa under en sten. Är inte van att mina hästar är favoriter i ett lopp. Och absolut inte så här stora favoriter. )

 

Sista sväng gick han till anfall. Eller anfall och anfall. Han joggade förbi alla och tog över ledningen. 

Sen stannade han. 

Blev förvisso trea i mål. Men stannde. Just den delen var inte bra. Tänkte jag. 

 

Tog emot en Abbe med ryckluvan kvar på huvudet(han svära och fundera varför i hela friden den satt kvar på skallen om han stannade). Och en Olsson som hoppade ur vagnen (smidigt för att vara halt) samtidigt som han säger " Med boots hade vi vunnit överlägset" 

Han var lite för lätt och blev lite för rullig. Sista 100 kunde han inte köra en millimeter. 

 

Så helt okörd var han när jag tog över tömmarna och skrittade iväg. 

Han stannade inte. Han har löphuvudet kvar. Han galopperade inte. 

Han såg fin ut. 

Jag älskar min häst. Mer än livet själv.