Var förbi mina föräldrar idag. För att se prix d'amérique idag.
En jobbarkompis till min far. Och jag antar att han är lite min jobbarkompis också. Eftersom jag också jobbar där ibland. Var förbi.
Så pratade dom lite om hur mycket ambulansen kör på nätterna. Om sjukhus i allmänhet och hot om nedläggningar i synnerhet.
Det är ju prat om att IVA här i piteå kommer försvinna.
Och där någonstans känner jag. Varför utbildar jag mig till sjuksköterska. För att jobba några veckor i Norge?
(kommer aldrig hända, förstår mig inte på norska.)(Fast lärde mig rätt bra norska när jag gick skola på Wången, men nu kommer jag inte ens på av akkurat betyder)
Jag vill inte flytta. Inte för att jag inte vågar. Utan för att jag ÄLSKAR norrland.
Och jag kan inte tänka mig bo någon annanstans.
Fast jag kan inte tänka mig något annat yrke än sjuksköterska. Det är det jag kan och känner mig trygg i.
Jag känner stänger man ner mer och mer sjukhus här uppe så jobbar man rätt bra på att avbefolka norr.
Ha timmar till sjukhus när det är akut är inte bra.
Ibland är ju snabb behandlig skillnad på liv eller död.
Sitter och tittar på ”Livet blir bättre” på tv3play.
Tack och lov att det finns play kanaler. För oss som aldrig hinner se tv menar jag. ;)
Anton Hysén är tydligen den enda öppna homosexuella spelaren i hela världen. På elitnivå.
Först känner jag så här, vi lever på 2000 talet. Vi är medvetna om att alla gillar inte tanken på att vara ihop med en tjej om man är kille och vise versa. Men ändå, så tänker tydligen folk dom håller inte på med sport.
Det är ungefär lika dumt att tänka som att alla som spelar teater är bögar.
Jag vet inte när någon kände att det var en realistisk tanke. Att homosexuella är osporsliga.
Tydligen är fotboll en matchosport. Det är därför man inte kan gå ut och stå för den man är. Då är det bättre att skita i att älska överhuvudtaget. För lagets skull. För synen på fotboll. På 2000 talet.
Fast då tänker jag så här, om än jag nu inte är en fotbollsmänniska och kan inte sparka en fotboll om jag så får betalt för det.
När blev det matcho?
11 killar som springer omkring på en gigantisk gräsplätt bråkandes om en fotboll som dom ska skjuta in i ett gigantiskt mål. Och så fort dom nuddar i varandra så faller dom ihop och gråter. Väldigt manligt. Om vi nu ska prata kvinnligt och manligt.
Vet ni hur fånig jag är? Jag erkänner det ju dock.
Ni vet mitt mål här i livet var ju att nån skulle retwittra mig?
Det hände.
Och när jag såg det log jag.
Nån läser det jag skriver. Känns alltid bra. Och tycker det är bra.
Ungefär som om nån säger att dom läser min blogg. Jag vill kasta mig om halsen och ge dom en kram. Men det gör jag inte. Vi bor ju trots allt i Sverige.
Jobbade förra veckan. Jobbar jämt. Men när jag kom in i personalrummet satt några och pratade. Jag antar vi hade haft en sån där dag när man bara springer och hoppas man kommer ihåg alla.
"Läste ni insändaren i tidningen. För några veckor sedan? Det var så bra skrivet. Dom beskrev hur mycket det är på en avdelning. Hur man bara springer fortare och fortare och allt händer på samma gång."
Kände jag växte 10 cm. För även om jag inte ville ha det som en insändare så står jag självklart för allt jag har skrivit. Mer eller mindre. Men just det står jag för.
Kanske ska bli politiker. Försöka ändra vården. Sluta dra ner på folk.
För deras prat om att "Vårdtagaren kommer inte lida." stämmer ju inte.
Man behöver ju inte vara ett geni för att förstå. Dra man in på personal. Och utökar vårdplatser. Så kan ingen garantera säker vård. Mer sjukskrivningar. Och det vill vi ju inte.
Folk säger att barn ger en gråa hår. Jag säger att hästar ger en gråa hår. Väldigt fort. Jag är trots allt bara 23 ( i tre dagar till)
Moj Moj Starlight. Kommer bli min död.
Idag mötte jag två barnvagnar när jag var ute och körde. Mojje blev så rädd att han viste inte vars han skulle ta vägen. Det blir så fruktansvärt svårt att fly när det är höga snökarmar runt omkring en. Jag väntade bara att han skulle sätta sig ner. För det gör han ju. Jag har hållit på med hästar hela mitt liv och lite till. Aldrig haft en häst som sätter sig ned när han blir rädd. Har när jag tänker aldrig haft en häst som är så rädd som Mojje är heller. Han är rädd för sig själv.
Det slutade med att jag fick köra upp hästen och vagnen i en snöhög. Och två rädda småbarnsmammor fick trippa förbi mig. Eller dom sprang. Rädda att Mojje skulle hoppa på deras älskade barn. Jag var med rädd att han skulle knäcka skalmarna.
Och när han inte är rädd så är han så klantig. Att jag anses vara oklantig bredvid honom. Då pratar vi allvar. Jag har trots allt stukat foten när jag stått stilla på planmark. Jag vet inte hur många gånger han gör kullerbyttor in i stallet för han har glömt att han äger fyra ben som han helst måste koordinera.
Nu vet han ju hur man travar. Ibland. Iaf. Och det är ju framsteg så det förslår.
Så jag var väl inte så jätte förvånad när jag tar in han i stallet och ser att han lämnar blodspår efter sig.
Hela hoven är röd.
Det droppar inte blod.
Det rinner blod.
Bildar en pöl.
För är det nån som stappar brodden i sitt ben så är det ju självklart Mojje.
Självklart.
Underbart.
Det är tur man är inom vården. Jag är expert på såromläggning. Iof beror det mycket på Mojje som alltid har sår. Överallt.
Folk säger att barn ger en gråa hår. Jag säger att hästar ger en gråa hår. Väldigt fort. Jag är trots allt bara 23 ( i tre dagar till)
Moj Moj Starlight. Kommer bli min död.
Idag mötte jag två barnvagnar när jag var ute och körde. Mojje blev så rädd att han viste inte vars han skulle ta vägen. Det blir så fruktansvärt svårt att fly när det är höga snökarmar runt omkring en. Jag väntade bara att han skulle sätta sig ner. För det gör han ju. Jag har hållit på med hästar hela mitt liv och lite till. Aldrig haft en häst som sätter sig ned när han blir rädd. Har när jag tänker aldrig haft en häst som är så rädd som Mojje är heller. Han är rädd för sig själv.
Det slutade med att jag fick köra upp hästen och vagnen i en snöhög. Och två rädda småbarnsmammor fick trippa förbi mig. Eller dom sprang. Rädda att Mojje skulle hoppa på deras älskade barn. Jag var med rädd att han skulle knäcka skalmarna.
Och när han inte är rädd så är han så klantig, att jag anses vara oklantig bredvid honom. Då pratar vi allvar. Jag har trots allt stukat foten när jag stått stilla på planmark. Jag vet inte hur många gånger han gör kullerbyttor in i stallet för han har glömt att han äger fyra ben som han helst måste koordinera.
Nu vet han ju hur man travar. Ibland. Iaf. Och det är ju framsteg så det förslår.
Så jag var väl inte så jätte förvånad när jag tar in han i stallet och ser att han lämnar blodspår efter sig.
Hela hoven är röd.
Det droppar inte blod.
Det rinner blod.
Bildar en pöl.
För är det nån som stappar brodden i sitt ben så är det ju självklart Mojje.
Självklart.
Underbart.
Det är tur man är inom vården. Jag är expert på såromläggning. Iof beror det mycket på Mojje som alltid har sår. Överallt.
Jag twittrar. Varför vet jag inte. Har ju inte mkt av värde att säga världen. Eller jo det har jag frågan är om världen bryr sig. Det är rätt härligt att leva i min bubbla där alla är intresserade av mig. ;)
Det är iaf jätte roligt. Jag har fem stycken som följer mig. Jag hoppar lite av lycka för varje gång jag ser att det är nån ny som följer mig. Även om vi i ärlighetens namn ska vara ärliga så är det typ följare i slag av "hästgalan" och "travnet". Och "Luleå hockey". Fast nån vet jag tom vem det är. Har ett minne av att jag totalt gjorde bort mig i sommras när jag träffade honom på vitsandstravet. Men det bjuder jag på. Blev så glad när det var ett ansikte jag kände igen därute. Så började följa honom. Och han följer mig.
Jag vet inte om det är så det går till. Följer jag någon. Så följer dom mig. För att vara vänliga och snälla?
Jag förstår inte så mycket alls om jag ska vara ärlig.
skriv # före ett ord och vips och är du en av 1000 twittrare på just det ordet.
@ så pratar du lite per personligen med någon. Sen kan jag retwittra. Väldigt kul. Mitt mål är att bli retwittrad.
på twitter följer jag SyrienNyheter. Igår skrev han/hon dom, följande. " 26 åriga Mohammad Mado sköts till döds med ett nackskott. Bilder kommer."
Ren spontant känner jag, snälla inga bilder. Det blir så verkligt. Det är inte en film. Folk dör där borta. Bara idag har minst 35 personer dödats i oroligheterna. Det är barn, kvinnor, unga, män. Dom torteras. Skjuts.
Det känns så fruktansvärt främmande. Självklart. Här sitter jag i landet lagom och läser på twitter om folk som protesterar för vad de tror på och bli dödade.
Jag tycker det är så fruktansvärt jobbigt att tänka att deras framtid finns inte. Eller fanns inte.
Man tar så mycket för giviet. Man är så snabb på att dömma.
Vi vill inte ha ett nytt världskrig. Ändå förekommer massgravar, förintelse, dödande. Förstörande. I nutid.
Och här sitter vi och följer nyheterna på twitter. På nyheterna.
Och där sitter dom mitt i smeten.
Självklart är det ju bra, när media inte kommer in i landet att det finns andra vägar att ta. Att det går att förmedla. Att det inte gömms undan i det tysta utan uppmärksammas.
Men det är obehagligt att följa, Från soffan i min lägenhet. Som är varm. Där jag har mat. Och jag är rätt säker på att jag lever imorgon.
jag vet inte varför jag skriver detta. Kanske för att understryka min klantighet. En gång för alla.
Kan ju även varna, gillar ni inte babbel behöver ni icke läsa vidare. Fast ni som läser mig vet ju att det här är ett ständigt inslag i den här bloggen.
Hur som haver (barnen kär)
Idag skulle jag fixa till benen. För att jag skulle träna. och för att alla långbyxor var i tvätten Vill ju helst av allt inte visa mina lurviga ben för allmänheten. Helt ärligt är det inte vidare sexigt. Om man nu vill vara sexig. Känner man att det är helt okey att ha extra värme i form av pälsben så här i vintertider så är ju självklart det också okey.
Jag däremot har inte modet att visa upp mina håriga ben för allmänheten. Så tog till denna förbannade uppfinningen, rakhyveln.
Har ni sett Hostel? En skräckfilm. Som handlar om några ungdomar som reser till Polen och bor på vandrarhem. Där dom säljs som tortyroffer till ja vem som nu vill tortera dom. (räddharen Malin såg denna film dagen innan hon själv skulle till Polen och bo på vandrarhem. Inte bra)
Hur som helst. I en scen så skär dom av hälsenorna med ett rakblad på en person. Ja smärtan var nog olidlig.
Men efter det är jag alltid lite extra rädd att raka benen. För jag tänker att jag kommer skära av mig hälsenan.
Idag var jag nära. Jag tämligen STAPPADE rakhyveln i benet.
Jag var övertygad att jag träffade en mindre viktig och kanske bortglömd artär.
Det kan hända att jag tänker försöka få håriga ben sexiga. För jag tänker nog aldrig utsätta mig för det här igen.
Vet ni hur ont det gör? Tänk då att det gör extra ont för en människa utan smärtgräns,
Idag var jag med bästa Annah och hennes små busar till barn och åkte madrass. Det var år sedan jag frivillig kastade mig ut från en backe mot en säker död. Tänkte ringa ambulansen och be dom stå standby just in case. Men jag överlevde. Skrek lite. Men kul var det.
Fast nu har jag ont i ryggen. Men jag är ju gammal så det var ju väntar. :)
Knäpptyst i skogen. Hästarna sköter sig. Marre spetsar örone. Ligger på. Jag fryser inte. Underbar dag att köra häst på. Underbar dag att vara amatörtränare på. Skulle inte byta mitt liv med någon.
För några dagar sedan så stod jag på jobbet och bäddade troligen min miljontesäng i ordningen. Jag och sköterskan lyfter maddrassen spänner lakanet. (Jag gillar sköterskor som hjälper till att städa och bädda sängar, även om jag är något av en expert att bädda själv.)
Så frågar han om det hade varit mycket utgång nu under jul och nyår.
Nej, svarade jag. Inte för mig iaf.
Ja men juldagen är väl alla unga ut va?
Jo det är dom ju. Fast jag fick äran att jobba.
Men 13 dagshelgen då? fortsatte han.
Nej då var jag på trav, startade i Boden. (Marre 5e med alla krafter kvar)
Och så är det oftast.
Är det helg så ska hästarna tränas. Tidiga morrnar. Och sena kvällar.
Jag är granterat på trav och startar.
Bor i hästlastbilen. Påväg.
Eller så jobbar jag för att få allt att gå ihop.
Jag kommer aldrig kunna ta en sista minuten resa till Bulgarien.
Spontan festa.
Ska jag så på stan så ska det planeras.
Men det gör inget. För hästarna är det bästa jag vet. Få vara i stallet efter en jobbig dag på jobbet. Eller när man analyserar livet för mycket är bättre än terapi.
Jag bor i jeans och stallkläder.
Knogarna är oftast såriga från broddar som ska dras.
Det är lite glitter och glamour i mitt liv måste jag erkänna. Fast när jag väl får älskar jag att dra på mig klackar och klänning. Även om jag allt som oftast fixar mig på 20 min innan vi ska ut. För jag ska ju alltid bara göra något i stallet.
Och allt som oftast så har jag lite spån på skorna när jag kommer fram någonstans.
Fast när håret står åt alla håll och kanter på morgonen. När man knappt är vaken och kommer ut i stallet och tre hästar gnäggar när dom ser mig. Då kan nästan vad som helst hända under dagen. Jag är iaf glad.
Igår vaknade jag halv sex på morgonen. Alldeles för tidigt och helt utan anledning. Jag antar jag var orolig över något. Jag vet bara inte vad.
Men när jag låg där i min varma säng med mitt varma täcke så tänkte jag att ikväll får jag gå och lägga mig tidigt. Jag ska se hockeyn och sen ska jag sova.
Halv sju på kvällen ringer telefonen. Dolt nummer.
Kan antingen betyda sjukhussamtal eller sjukhussamtal. Det är bara hoppas att det är ett sjukhussamtal som gäller jobb och inte skadade släktingar.
"Vill du jobba natt"
Var frågan.
Och jag sa jag.
Sen sa dom att det var övervak. Och jag kände mig lurad.
Lite sent om sider så springer jag in på avdelningen. Eller springer och springer. Jag hade inget kort på mig. Så jag tog mig ingenstans på sjukhuset. Det är som ett fängelse ingen tar sig in och ingen tar sig ut.
sen satt jag inne på ett rum. Hos en som inte ville sova.
Klockan tre på morgonen satt jag ihop krupen på en rollator. (det är bra att vara vig.) under en fönsterlampa. Försökte läsa en tidning. Från 90-talet. Den som inte vill sova påpekade.
" Jag har varit vaken fyra dygn och jag kan vara vaken två till"
där tänkte jag, jag har varit vaken sen halv sex imorse och jag skulle betala för att sova.
Halv fem på morgonen. Var vi i Rosvik gömda i bunkrar. Och beskjutna. Jag som var tröttare än tröttast kunde inte annat än hålla med. Mina ögonlock var så tunga att jag nästan inte orkade öppna dom varje gång jag blinkade.
Så jag satt och stirrade. Rakt fram. Nöp mig i kinder. Jag vaknade till varje gång hakan tog i bröstet och jag drabbades av en whiplashskada.
Halv åtta slutade jag. Då var tröttheten så hemsk att jag nästan såg dubbelt.
Mötte en läkare när jag hade bytt om.
Han tittade på mig.
En stund.
Konstaterade att jag inte såg så fräsch ut. Jag såg sliten ut. Lite trött.
Jag tror knappt jag var hemma så sov jag. Det är tur min hund är snäll när hon ska rastas.
Elva vaknade jag av att samma hund låg vid mitt huvud och slog mig med tassen.
När jag vaknade, kröp hon närmare och la sig på rygg så jag kunde klia henne.
Klockan tolv var det bara att stiga upp.
Hälla i sig lite kaffe.
Sen var jag på innebandy.
När jag började se två bröder ute på plan insåg jag att jag borde sova.
Och nu sitter jag här, och är pigg. Livet är underbart.
Men det är lugnt. För jag jobbar imorgon natt också.
Igår vaknade jag halv sex på morgonen. Alldeles för tidigt och helt utan anledning. Jag antar jag var orolig över något. Jag vet bara inte vad.
Men när jag låg där i min varma säng med mitt varma täcke så tänkte jag att ikväll får jag gå och lägga mig tidigt. Jag ska se hockeyn och sen ska jag sova.
Halv sju på kvällen ringer telefonen. Dolt nummer.
Kan antingen betyda sjukhussamtal eller sjukhussamtal. Det är bara hoppas att det är ett sjukhussamtal som gäller jobb och inte skadade släktingar.
"Vill du jobba natt"
Var frågan.
Och jag sa jag.
Sen sa dom att det var övervak. Och jag kände mig lurad.
Lite sent om sider så springer jag in på avdelningen. Eller springer och springer. Jag hade inget kort på mig. Så jag tog mig ingenstans på sjukhuset. Det är som ett fängelse ingen tar sig in och ingen tar sig ut.
sen satt jag inne på ett rum. Hos en som inte ville sova.
Klockan tre på morgonen satt jag ihop krupen på en rollator. (det är bra att vara vig.) under en fönsterlampa. Försökte läsa en tidning. Från 90-talet. Den som inte vill sova påpekade.
" Jag har varit vaken fyra dygn och jag kan vara vaken två till"
där tänkte jag, jag har varit vaken sen halv sex imorse och jag skulle betala för att sova.
Halv fem på morgonen. Var vi i Rosvik gömda i bunkrar. Och beskjutna. Jag som var tröttare än tröttast kunde inte annat än hålla med. Mina ögonlock var så tunga att jag nästan inte orkade öppna dom varje gång jag blinkade.
Så jag satt och stirrade. Rakt fram. Nöp mig i kinder. Jag vaknade till varje gång hakan tog i bröstet och jag drabbades av en whiplashskada.
Halv åtta slutade jag. Då var tröttheten så hemsk att jag nästan såg dubbelt.
Mötte en läkare när jag hade bytt om.
Han tittade på mig.
En stund.
Konstaterade att jag inte såg så fräsch ut. Jag såg sliten ut. Lite trött.
Jag tror knappt jag var hemma så sov jag. Det är tur min hund är snäll när hon ska rastas.
Elva vaknade jag av att samma hund låg vid mitt huvud och slog mig med tassen.
När jag vaknade, kröp hon närmare och la sig på rygg så jag kunde klia henne.
Klockan tolv var det bara att stiga upp.
Hälla i sig lite kaffe.
Sen var jag på innebandy.
När jag började se två bröder ute på plan insåg jag att jag borde sova.
Och nu sitter jag här, och är pigg. Livet är underbart.
Men det är lugnt. För jag jobbar imorgon natt också.
Ni kanske tror att den här hästen är den mest vältränade i vårat stall?
Med tanke på att han tar ett steg när dom andra tar två. Men så är icke fallet.
Inte heller den här pärlan är den som har bäst kondis i stallet.
Och vi kan ju med säkerhet utesluta hon på två ben.
(fast frågar nån så är jag HUR vältränad som helst och kastar folk över axeln dagligen)
utan denna herre.
Jag tror han är den ENDA hästen på jorden som skulle kunna tas direkt från hagen och in i ett tävlingstall för att selas ut och vinna ett lopp. Utan att ha tränat som en travhäst på tja 6 år.
För han springer non stop de timmar vi är borta med någon av de andra hästarna. Oftast är han mer svettig än de överiga efter ett snabbjobb.
Han hatar att vara själv. Men han hatar hästar mer. Det går inte ihop för någon. Men tydligen för Slurken.
Det är synd att han inte går att lasta. Eller att hans ben inte håller. För där hade ni haft en ny järfsöfaks.
Kanske var att ta i. Men en ny Hallsta Lotus kanske. Eller efter som Slurken är äldre hade Hallsta Lotus varit en ny Slurken.
(är jag bra eller är jag bra på att skriva helt meningslösa saker. ALLT FÖR ATT SLIPPA LAGA MAT)
Mina älskade föräldrar har inte satt sin fot i min lägenhet sen jag flyttade hit. Inte så att vi hatar varandra. Men vi träffas ju varje dag lika fullt när jag är i stallet. (och då och då inne i huset och snor mat).
och hela min uppväxt har jag hört följande " MALIN STÄDA DITT RUM DET SER UT SOM EN BOMB HAR EXPLODERAT"
Vilket i vissa stunder skulle kunnat tro var sant. Men det fanns roligare saker att göra än att städa. Måste jag säga.
Men det är ju en viss skillnad när man flyttar. Mest för att man inte har nån mamma som plockar upp strumporna från golvet.
Och jag har om jag får skryta. (vilket jag gärna gör) oftast välstädat här hemma. Eller ja städat iaf.
Så idag. Dagen när 3e världskriget råkade bryta ut i just min lägenhet. Dagen då gardiner ska bytas. Dukar ska strykas. Tvätthögen är mer ett berg. Och golvet är sandiga. Eller spåniga.
Den dagen. Just den dagen. Behagar dom att dyka upp. Mina älskade föräldrar. Och min älskade hund.
Det första min fader sa var: Men Malin här var det lika stökigt som vanligt.
Och det är få gånger jag känner att du borde ha en smäll men just då kände jag det.
Kan dom inte dyka upp när jag faktiskt har städat och fint. Så dom får se att jag är lite äldre än 14 år.
Även om man aldrig blir det i sina föräldrars ögon.
Det var ju tur jag diskat iaf.
Dom kom in satte sig i soffan. Drack kaffe. Och for. Jag vet fortfarande inte vad dom ville.
Mot bättre vetande satte jag mig och såg The Blair Witch Project. Aldrig sett innan. Jag kan tycka jag har varit duktig i mina försök att undvika den filmen.
Började se. Tyckte inte den var så farligt obehaglig. Var mest irriterad på tjejen som pratade HELA tiden. (säg åt mig nästa gång min mun börjar gå) jag var helt övertygad att båda killarna skulle slå henne i skallen med hennes egna kamera och sen fejka hela historian om häxan.
Sen kom slutet.
Och nu sitter jag här med en puls på 246 slag per minut. Ensam. Tack för den du tappre.
Ska fara och kidnappa isbjörnen inatt. Så man får sova.
Enligt många. Ni som är äldre än vad jag är. Så är 24 ingen ålder.
Enligt mig. Är jag halvägs till 50 snart.
Fast har hört att 50 är det nya 30.
Vilket ger mig mer ångest.
Helt ärligt kände jag en klump i magen när jag tänker 24 år.
Fast då fick jag ju åldersnoja när jag var fyllde 18.
I min själ är jag ju tant som sagt var. Så vet inte varför det är jobbigt att fylla 24 år.
Återkommer när jag är med logisk i det ämnet.
Nu har folk börjat fråga vad jag önskar mig när jag blir gammal. Och eftersom jag fyller år så nära jul vet jag ju aldrig vad jag vill ha. För antingen fick jag det i julklapp. Eller så ja helt ärligt har åldern satt sina spår och minnet sviktar.
Om sisådär två veckor fyller jag 24 år.
Enligt många. Ni som är äldre än vad jag är. Så är 24 ingen ålder.
Enligt mig. Är jag halvägs till 50 snart.
Fast har hört att 50 är det nya 30.
Vilket ger mig mer ångest.
Helt ärligt kände jag en klump i magen när jag tänker 24 år.
Fast då fick jag ju åldersnoja när jag var fyllde 18.
I min själ är jag ju tant som sagt var. Så vet inte varför det är jobbigt att fylla 24 år.
Återkommer när jag är med logisk i det ämnet.
Nu har folk börjat fråga vad jag önskar mig när jag blir gammal. Och eftersom jag fyller år så nära jul vet jag ju aldrig vad jag vill ha. För antingen fick jag det i julklapp. Eller så ja helt ärligt har åldern satt sina spår och minnet sviktar.
En kaffemaskin. Varför? Jo jag har hört att 5 koppar kaffe per dag ska motverka bröstcancer. Eller så var det nån demens. Kom inte riktigt ihåg. Men båda alternativen är helt okey slipper gärna båda.
Vill inte ha killarna på bilderna. Hockeykillar har inga tänder. Och tills dom lär sig att använda munskydd och galler för sina ansikten kan nån annan få ta dom. Hur vältränade och charmiga dom än är försvinner det drastiskt när dom ler och saknar en framtand. Men far gärna på en match. Med bra sittplatser.
Kommentarer onödiga. Man kan aldrig få för många hästar. Eller det kanske man kan. Men vist borde jag ha en till travhäst? gärna ett kallblod.
Eller en liten liten resa utomlands. En palm är inte ens ett måste. En drink dock.
Sen önskar jag mig ju världsfred och slippa svält såklart men det jobbar vi på va? Gåvoshop
Men jag antar, eftersom jag bortskämd som jag är önskar guld och gröna skogar ;) så säger jag att det räcker om ni dyker upp och äter tårta. För jag älskar trots allt att fylla år.
Så här brukar jag låta. " JAG HAR INGET ATT TA PÅ MIG JAG BLIR GALEN"
Jag ljög.
Kanske inte över att jag blir galen.
För det blir jag.
Men jag har kläder. Att jag bor i stallkläder spelar tydligen ingen roll. När jag har mina mina andra kläder vet jag inte. Men jag skulle kunna ha en till lägenhet enbart för mina kläder. Och jag trivs bäst i mjukisbyxor. Syns inte. Funderar på att öppna butik.
Är så täppt i näsan så jag tror jag kvävs. Om det inte vore för att jag känner akuten personal skulle jag knacka på akutendörren i tron om att jag höll på att dö. Jag är inte bra på att vara sjuk. Inte ens lite förkylning klarar jag av. Så det är väl tur jag känner folk på sjukhuset. Man vill ju inte skämma ut sig.
Ibland när jag känner att livet snurrar lite väl fort. När något har stigit mig åt huvudet. När något går käpprätt åt varmare breddgrader brukar jag gå ta min isbjörn och gå ut och gå. Stanna upp och lyssna på tystnaden. Det är rätt mäktigt att lyssna på just inget. Vända huvudet uppåt och titta på stjärnorna. Inse att man är inte jordens mittpunkt. Allt kretsar inte runt mig. Det finns en helt annan värklighet där ute. Jag kan inte styra allt som händer och allt som jag känner.
1000 tals ljusa prickar där uppe tittar tillbaka på mig. Och jag känner mig mindre ensam. Jag känner mig som en del i något stort.
När jag var liten har jag minnen av hur jag mamma och min lillebror brukade gå ut i en snöhög när det var kväll. Mamma hade kokat varm mjölkchoklad. Hon drog med sig renskinn som hon la i snöhögen. Ibland ett hästtäcke. Sen la vi oss där. Familjen Vestlund. Med halsdukar upp till näsan och mössan neddragna. Drack choklad och tittade på stjärnbilder.
Stora björn.
Orrionsbälte.
Karlavagnen.
Mamma ritade med sitt finger hur stjärnbilderna såg ut.
Vi hittade på egna.
Kanske därför jag aldrig känner mig ensam där ute. Stjärnorna är en del av bra minnen. En del av min familj. Om ni förstår.
Jag är rätt glad. Typ jämt. Och rätt positiv. Till världen.
Jag vill inte vara den som dömmer andra för fort. Och det jobbar jag på.
Men som sagt var så vill jag tro att jag är glad ofta.
Så jag tror det är därför jag har så FRUKTANSVÄRT svårt med människor som inte är det. För som som vaknar och tänker VILKEN SKITDAG. Innan dom ens gått utanför dörren.
Med den inställningen blir inte dagen bättre.
Det blir ett helvete på jobbet.
Alla är jobbiga.
Alla är ivägen.
Det är fritt fram att vara elak mot vikarien. (fast enligt mig är det mobbning) (men vad vet jag är ju bara vikarie)
Jag är helt övertygad att man alltid har ett val.
Gillar du inte ditt jobb. Ja men byt då. Faktiskt. Det är inte svårare än så.
Gillar du inte din man. Ja men flytta isär. Gå i terapi. Skirk lite på varandra. Gör något.
Våga satsa på den du är kär i.
Stå inte bara där och bli en bitter människa som jag inte klarar av.
Men så idag. När jag nästan tänkte skrika BYTA JOBB MÄNNISKA DU ÄR ELAK.
Så tänkte jag "helvete heller, jag ska le. Jag ska vara så övertrevlig mot dig. Att du får dåligt samvete för att du är så fruktansvärt elak."
Sen vet jag ju inte om ni har något samvete. Men det har jag.
Jag och min kära vän satt och pratade. Jag frågade om dom inte skulle gifta sig snart. Med tanke på att alla mina andra kompisar gifter sig för tillfället.
Min vän säger att hon vill gifta sig men den kära pojkvännen vill inte gifta sig.
Men hon har hela bröllopet planerat i minsta detalj. Så beskriver hon dagen av alla dagar.
Sen frågar hon.
"Men Malin hur ska ditt bröllop se ut?"
och hon såg ut ungefär så här när hon hörde mitt svar.
Att jag inte tänker gifta mig. (nu har jag ju i ärlighetens namn inte nån att gifta mig med.)
Har aldrig drömt om mitt bröllop i vit klänning.
Jag har heller aldrig drömt om barn. Sådär som alla andra. När dom bli gammla ska dom ha tre barn, men två pojkar och en flicka. Och alla namn ska börja på J.
Jag gillar barn.
Jag gillar även tanken på att förlova sig. Lova någon annan att älska den människan så länge man lever.
Men det är inget jag har drömt om.
Jag har helt enkelt inte hittat nån som väckt det i mig antar jag.
och sen är det ju det där. Tänk om man skiljer sig.
Jag tror inte jag är så bra på nederlag. Tänk om människan sårar mig så fruktansvärt mycket. Det klarar jag inte av igen.
Så jag nöjer mig med att klä upp mig i fina klänningar på andras bröllop.
Det där med att leva i en mall är icke min grej. Även det konstaterade min vän. Jag tänker inte som alla andra. Utan går alltid nån väg på sidan om. Påpekade hon.
Sant. Varför vara som alla andra när man är perfekt som man är?
Igår bevittnade jag ett hjärtstopp. Det är inte första gången jag gör det. Och det är inte första gången jag är med vid HLR. Men det är första gången jag är civil. Utanför jobbet. Och det var en helt annan sak. Så fort jag blundar ser jag det framför mig. Hur han ligger där. På golvet. Hur personalen försöker få hjärtat att slå. En håller fria luftvägar. En ung kille sitter vid fotändan med defibrillator. På en stol en bit bort sitter en blond kvinna och gråter. Själv. Runt omkring henne så pratar folk i telefon. Skrattar med varandra. Som om det inte ligger nån på golvet. Kanske död. Klackar som smattrar mot stenkolet. Folk springer förbi. Sena till möten och tider. Vatten som porlar. (ja finns ett vattenfall inomhus) och så hjärtstoppet. Och en kvinna som gråtet. Ett tag funderar jag om det bara är jag som sett allt hända.
Imorgon startar mojje. Hästen som inte kan trava. Men för er kan jag ju berätta att han kändes fin när jag körde honom i morse. Spår fyra. Nilsson kör. Hur det går? Ja travar han går det bra. Travar han inte så går det mindre bra. Bra matematik där va?
Vidare kanske ni funderar över bilden. Ni tänker kanske att jag ska berätta hur fin hästen är? Icke, ser ni vagnen? Min. Vi lånade ut den till kusken. Och han fick och vann. Borde vara lite % på vinstpengarna till oss eller hur? Typ 10%. Vi har lånat ut vagnen två gånger och två gånger har den gett vinst till dom din lånar. Bara så no vet. Tur vagn. Ps hästen är också fin. Ds
Dagen börjar alldeles för tidigt och kallt. Speciellt kallt.
Sätter mig i bil lilla bil för att fara och hämta mormor som ska på återbesök i sunderbyn.
Hinner köra en mil, så stannar bilen. Mitt på vägen. Donk donk doooooooooonk lät det. Förvånad sitter jag och håller i ratten och tittar på instrumentbrädan. Tänker att det kanske är bäst att försöka styra av vägen iaf. När jag nästan nått vägkanten. Då startar den igen. Som om inget har hänt.
Puttrar den vidare.
Jag hinner en mil till. När det börjar tjuta. Och blinka. Och varna för att den snart kokar. Hämtar min mormor. Inser att nej jag måste köra tillbaka och byta bil.
MOT STADEN och vidare.
Det jag inte förstår det är hur i hela friden det kan vara trafikstockning i Piteå. Klockan åtta på morgonen. Jag tog mig ingenstans. Det var köer överallt. Vid det laget kokade inte bara bilen utan jag med. Börjar inte folk att jobba klockan sju?
Kommer fram till mammas jobb. Säger till min mormor som är lite halvdålig på att gå. NU SPRINGER VI OCH BYTER BIL. Vilket vi inte gjorde. Vi gick.
Sen fick jag köra rally de 8 mil vi har till Sunderbyn. För att folk inte kör när det är grönt. Utan väntar och väntar och se sen blev det rött igen. Mormor tycker jag ska bli pilot.
Kommer fram till sjukhuset. Mormor ska ta prover som tar 40 min. Bra tänker jag. Då går jag till cafeterian och tar en kopp kaffe och vaknar till liv igen. Vandrar. Och plötsligt är en gubbe på golvet. Och en massa läkare runt honom. Kan ha varit sköterskor också. Eftersom det var killar antar jag läkare. Hjärtstopp. Ja ska man ändå ha ett stannade hjärta kanske det är lika bra att få det i entren på sjukhuset. Det blev inget kaffe vaknade till liv iaf. Kan jag säga.
Mitt förra inlägg, bara för att vara komplicerad. ( I like that) har inget med oj livet går åt varmare breddgrader inlägget. Så att ni vet.
Satt bara och tänkte ( min favorit sysselsättning. ) när jag raderade 4000 olästa mail. Terapi när den är som bäst. ( så här tänker jag nu, frågar jag "hur är det?" vill jag veta hur det är på riktigt. Så ni vet)
Ja det som var roligt, när alla mail var raderade fick jag ett mail av hotmail.com där det stod följande: Oj din inkorg är verkligen tom!?)
Och då kände jag sparka på den som ligger.
Så kan inte ni skriva ett brev och skicka till mig. Hur är det? Eller annat valfritt ämne. mave_88_@hotmail.com
Stannar man någonsin upp och frågar frågan på riktigt. För att man vill veta hur det är. Eller är det en inlärd hälsningsfras som säger
" Hej, jag bryr mig inte så mycket om dig och ditt liv alls. För jag har fullt upp med mitt egna liv. Så låt oss få detta bortstökat och gå vidare med våran dag. Hur mår du?"
och man ger standard svaret
"jo tack bara bra"
För skulle man säga något annat.
Som " Nej det är åt helvete. Jag fick cancerbesked igår, min katt har dött och min sambo är otrogen med en boknörd."
Så vet man att man skulle orsaka stora skador i den andres liv. För hur ställer man sig och svarar någon som säger att det INTE är bra. Livet är en illusion. Det där leendet jag just fick var FALSKT. Och alla hatar ju falska människor.
Hade väldigt trevligt på travgalan igår. Måste jag ändock säga. Och jag kände faktiskt lite folk. Väldigt trevligt folk. Måste jag också säga.
Folk fick priser. Årets tränare, lärling, prestation, amatör, häst, 2 åring, 3 åring, äldre.
Jag dansade. Och nu menar jag dans. Sån dans jag och farfar dansade när jag var liten. Fast nu stod jag inte på någons fötter på ett parkettgolv.
och jag måste erkänna att det var också väldigt roligt.
Jag lärde mig fort att vifta med händerna och säga " nej nej jag kan inte dansa" fungerade dåligt.
Jag läde mig även att man alltid dansar två danser.
Nästa år ska jag vara nominerad. Hade jag tänkt. Spelar inte så stor roll i vad. Årets gladaste på banan räcker åt mig. Eller amatörtränare. Årets prestation. Jag är som sagt var inte kräsen.
Hej ni pitebor som har PT slå upp sporten och läs om travet. Jag säger det bara. Ev kan Herr Nilsson ha sagt följande. " synd att vi fastnade i V5-1 annars tror jag att Maardam kunnat vinna"
Ikväll ska jag klä upp mig och fara på travgala.
Känner ingen. Vill inte fara.
Mamma kontrade med. Äh du är ändå aldrig tyst eller blyg så vad gör det.
Vet ni vad en människa kom fram och sa till mig för nån vecka sedan?
Jag har tänkt rätt mycket på det.
"Du räddade mitt liv"
Jag kan ta ha tittat på personen som om hon var galen. Jag har inget minne av att jag har räddat någons liv. Alls.
Rädda liv det gör läkare. Dom som drar upp folk från isvakar. Och ur brinnande bilar. De som är lite som stålmannen.
Min kompis tittade på mig. Väldigt frågande.
"vad?"
"Jo ni räddade mig. "
Tydligen hade jag jobbat när denna person kom in med en trolig hjärtinfarkt. Jag vet inte när. Jag vet att det enda jag ev kan ha gjort för att rädda livet på henne är att ta ett blodtryck. Kanske pulsen. Och fråga om hon ville ha kaffe. Mitt jobb ni vet.
Jag kanske gav henne ett leende också.
Räddade nån livet på henne så var det nog läkarna och sjuksköterskorna som gav mediciner och diagnoser.
Men så har jag tänkt på denna dam. Som värmde mitt hjärta till bredden. För henne räddade jag hennes liv. Jag var en del av alla dom som förhoppningsvis var något sånär lugna och proffisionella när hon kom in och var rädd.
Jag gjorde kanske inte så mycket. Hon kanske inte var döende. Eller satt fast i ett brinnande bil. Men för henne räddade jag hennes liv.
Och där är svaret varför jag älskar. mitt jobb.
Det lilla kan göra så stor skillnad. Ett leende. Lugna människor.
För henne kommer vi sjukvårdspersonalen alltid vara dom som räddade hennes liv.
Spår tre. Auto. Enbart ston. 1640 m. Boden. Nilsson kör.
Ja hon tog förra loppet bra. Känns inte sämre. Men det var länge sedan vi startade kort distans. Och Maardam är som Maardam är. Men sköter hon sig och får ett bra lopp så gör hon nog inte bort sig.
Snabba puckar imorgon. Jobb 7-15
15.05 kör vi från gården med lastad häst till boden. Hur jag ska hinna hem byta om och fixa hästen på fem min vet jag inte.
Sen där på kvällen efter start och boden resa så är det Havsbadet som gäller. Intressant. Måste jag säga. Speciellt om jag kommer hinna byta om från stallkläder till lite mer fest...
Det här med nyårslöften är icke min grej. Lova gå ned i vikt är bara jobbigt.
Lova sluta äta godis, fika är enbart korkat.
Men jag har en TO DO LIST FOR YEAR 2012.
(så långt vi hinner, jorden ska ju trots allt gå under i år. )
Börja om att studera.
vinna över pappa i wordfeud. (det är svårare än vad man tror)
Bli 24 år. (jag får lite svårt att andas nu, snart halvvägs till 50. )
sitta själv på ett café, dricka kaffe och läsa en bok. Eller skriva. Det ser så sofistikerat ut.
Klara av en dip och chins utan hjälp. Minst.
Faktiskt LÄSA ut Sagan om ringen triologin.
Börja cykla. Med min cykelkorg.
Ta en sista minuten resa. Någonstan i SVERIGE. Fast helst världen.
Ta en lite längre resa.
Starta med hästarna.
Träna en till häst.
lära mig laga mat.
Bjuda på mat som är ätbart.
Bli kär. Det låter ju bra lite omöjligt men bra.
Gå på bröllop. Ha fina klänningar. ( tar alla möjligheter jag har att kl upp mig)
Jobba lite mindre.
Dansa lite mer.
skriva en bok. Ev när jag sitter själv på ett fik.
Bli lite pedantisk.
köpa massor av nya sängkläder. Och kuddar. Ev flytta in till sängen.
Åka till fjällen.
Åka skoter.
och gärna pimpla.
De tre sista To do sakerna kan bli lite knepiga med tanke på att jag aldrig varit i fjällen. Åkt skoter många gånger som liten. Men inte sen jag var 7 år. Och ja pimpla. Jag är lite orolig för isarna.
Ska vi göra ett litet bokslut. Jag vet ni har längtat. Väntat. Och jag tidsoptimist som jag är, har inte hunnit. Men nu mina vänner. Och ovänner. Jag har tagit på mig festflugan. Bara för att låtsas vi är på nyår och sumrerar året som gick. Trots allt.
Vist känns det som 2011 var ett bra år. Trots allt. Ibland kändes det som helvetet på jorden.
Men jag blev lite klokare. Nån stans på vägen tror jag. Och tuffare. Framför allt tuffare.
Studieuppehåll tog jag. Fram till detta nu är det fortfarande det absolut smartaste jag någonsin har gjort. Jag är fullt övertygad att jag hade legat i fosterställning i sängen och kuggat varenda kurs om jag hade fortsatt. Det är inte en fråga om att bita ihop och göra klart. Som vissa så fint säger. Det är en fråga att man ska lyssna på sig själv. Och inse att livet inte enbart är plugg och jobb. Jobb och plugg. Och gärna våga. Våga är bra.
Ja det om det. Vad mer har hänt.
Flyttat till lägenhet. Och med flyttat till lägenhet menar jag återigen. Jag ska aldrig mer flytta. Och flyttar jag ska det vara ut på landet till ett torp. Utan grannar. För ja i och med att jag flyttade till lägenhet fick jag även grannar. Som lever om.
Gärna på nätterna. När andra vill sova. Typ jag. Det spelas dragspel. Det bråkas. Och jag känner mig gammal och bitter när jag ligger i min säng och tänker " Herregud, klcokan är snart 23.00 ska dom inte sova snart. Jobbar inte människor nu förtiden." (nej dom är pensionärer)
Jag och den här heta bönan var i London. Jag fick skoskav redan på flygplanet. Vilket alltid är en bra start på resan. Känner jag. Jag fick sätta mina onda fötter inna på Double negative. Inte så stort i min värld. Större i datagrafikernas värld. Dom har bland annat gjort delar av Harry Potter filmerna (de fick en oscar för den. Jag har sagt hej till en människa som har fått en oscar. Han hade fötterna på bordet, åt nudlar, hade mjukisbyxor en t-shirt och bar blåa foppa tofflor. Inte min bild av en oscar människa) Men när jag gick därifrån tänkte jag kasta in handuken, lära mig rita. Skissa. Animera. Vad det än krävdes för att börja där.
Jag blev även lurad att tugga hjärna. Inte mitt största ögonblick i livet. Jag spyr fortfarande vid tanken på det hela.
Måldommarna från boden tyckte jag skulle sluta vara arg och bli glad efter Marres lopp där hon galopperade. Så jag fick en blommbukett av dom. Kan nog vara den enda som som kom sist i mål som fick blommor. Men jag fick blommor. Det är alldeles för lite av den varan annars.
Marre hade lite galoppfasoner för sig. Men man kan väl säga att hon tog igen det på slutet och har radat upp fina placeringar. För tillfället känns hon bättre än aldrig förr.
För att inte tala om Mojje. Minns ni vad som hände för två veckor sedan?
Kanske inte.
Låt mig friska upp minnet åt er.
HAN VANN. Moj Moj Starlight. Som inte kan trava. Han som springer av banan i kurvan för han glömmer svänga. Han som snubblar på sina egna fötter. (som sin tränare) han vann. Att han har känts jäkligt fin. Det vet jag. Men har aldrig trott att han ska visa resultat. ALDRIG. Det är en sak att han har känts så fin. Att man känner att det är en klasshäst. Men det är en sak att känna det ute i skogen och sen se det på banan.
Men det är så, våran träning fungerar. Vilket känns förjäkligt bra. Må jagsäga.
extra bra när vissa funderar om man är klok i huvudet eller inte. Knappt banjobb. Inga intervaller. Och ja det faktum att när vi har kört banjobb har han inte travat. Men envishet är bra. Och det äger jag och fader mkt av.
Sen ska vi ju inte glömma två åringen Quite Charming. Som Båth tränar. Han gick ju och vann sin debut. Några 100 delar över svenskt rekord för tvåringar. Han blev livrädd för de andra hästarna i den andra starten och galopperade. Men på 1600 m sprang han en 116 tid.
Ett år har ju trots allt 365 dagar. Och jag minns inget mer som har hänt.
Jag klippte mig.
Från det här.
till det här.
Fast jag trivs ju bäst så här.
bakom mina solgalsögon kan jag va mig själv.
Och när jag ser ut sådär, vill jag helst vara här.
och se det här.
Det var en varm sommar. Eller ja det är väl varmt än.
Det blev många utekvällar. Eller många kvällar sittandes på en uteservering.
Det sjuka i det hela är att min första impuls var att hörs hur det var med dig.
Det här med att glömma, gick inte så bra. När jag tänker efter är det läskigt att en människa kan ha en sån kraft. Jag känner dig knappt med ändå känns det som jag känner dig utan och innan.
Jag glömmer bort att du är du, äldre visare och klokare. Fast då börjar ju jag bli till åren.
1a januari 2012. Det bästa med nyårsdagen är att man känner att allt är möjligt, finns inga hinder eller bristande fantasi på vad man kan göra. I år ska jag lyssna på mig och inte andra. Tänka på mig.
Tills imorgon. När det bara är ytterligare en måndag i kalla januari. Och samma gamla lunk. Som kanske inte är helt fel den heller.
Men skulle imorgon vara en ovanlig måndag skulle jag satsa på livet. Det är ju ändå för kort för att man ska bry sig om vad andra tycker.
