Vet ni vad en människa kom fram och sa till mig för nån vecka sedan?

Jag har tänkt rätt mycket på det.

"Du räddade mitt liv"

Jag kan ta ha tittat på personen som om hon var galen. Jag har inget minne av att jag har räddat någons liv. Alls.

Rädda liv det gör läkare. Dom som drar upp folk från isvakar. Och ur brinnande bilar. De som är lite som stålmannen.

Min kompis tittade på mig. Väldigt frågande.

"vad?"

"Jo ni räddade mig. "

Tydligen hade jag jobbat när denna person kom in med en trolig hjärtinfarkt. Jag vet inte när. Jag vet att det enda jag ev kan ha gjort för att rädda livet på henne är att ta ett blodtryck. Kanske pulsen. Och fråga om hon ville ha kaffe. Mitt jobb ni vet.

Jag kanske gav henne ett leende också.

Räddade nån livet på henne så var det nog läkarna och sjuksköterskorna som gav mediciner och diagnoser.

Men så har jag tänkt på denna dam. Som värmde mitt hjärta till bredden. För henne räddade jag hennes liv. Jag var en del av alla dom som förhoppningsvis var något sånär lugna och proffisionella när hon kom in och var rädd.

Jag gjorde kanske inte så mycket. Hon kanske inte var döende. Eller satt fast i ett brinnande bil. Men för henne räddade jag hennes liv.

Och där är svaret varför jag älskar. mitt jobb.

Det lilla kan göra så stor skillnad. Ett leende. Lugna människor.

För henne kommer vi sjukvårdspersonalen alltid vara dom som räddade hennes liv.

Och det har jag aldrig tänk på att jag gör.