star
Ibland när jag känner att livet snurrar lite väl fort. När något har stigit mig åt huvudet. När något går käpprätt åt varmare breddgrader brukar jag gå ta min isbjörn och gå ut och gå. Stanna upp och lyssna på tystnaden. Det är rätt mäktigt att lyssna på just inget. Vända huvudet uppåt och titta på stjärnorna. Inse att man är inte jordens mittpunkt. Allt kretsar inte runt mig. Det finns en helt annan värklighet där ute. Jag kan inte styra allt som händer och allt som jag känner.
1000 tals ljusa prickar där uppe tittar tillbaka på mig. Och jag känner mig mindre ensam. Jag känner mig som en del i något stort.
När jag var liten har jag minnen av hur jag mamma och min lillebror brukade gå ut i en snöhög när det var kväll. Mamma hade kokat varm mjölkchoklad. Hon drog med sig renskinn som hon la i snöhögen. Ibland ett hästtäcke. Sen la vi oss där. Familjen Vestlund. Med halsdukar upp till näsan och mössan neddragna. Drack choklad och tittade på stjärnbilder.
Stora björn.
Orrionsbälte.
Karlavagnen.
Mamma ritade med sitt finger hur stjärnbilderna såg ut.
Vi hittade på egna.
Kanske därför jag aldrig känner mig ensam där ute. Stjärnorna är en del av bra minnen. En del av min familj. Om ni förstår.
Kommentarer
Trackback
