maves -

Ska vi bokföra detta då

Ska vi göra ett litet bokslut. Jag vet ni har längtat. Väntat. Och jag tidsoptimist som jag är, har inte hunnit. Men nu mina vänner. Och ovänner. Jag har tagit på mig festflugan. Bara för att låtsas vi är på nyår och sumrerar året som gick. Trots allt.

Vist känns det som 2011 var ett bra år. Trots allt. Ibland kändes det som helvetet på jorden.

Men jag blev lite klokare. Nån stans på vägen tror jag. Och tuffare. Framför allt tuffare.

Studieuppehåll tog jag. Fram till detta nu är det fortfarande det absolut smartaste jag någonsin har gjort. Jag är fullt övertygad att jag hade legat i fosterställning i sängen och kuggat varenda kurs om jag hade fortsatt. Det är inte en fråga om att bita ihop och göra klart. Som vissa så fint säger. Det är en fråga att man ska lyssna på sig själv. Och inse att livet inte enbart är plugg och jobb. Jobb och plugg. Och gärna våga. Våga är bra.

Ja det om det. Vad mer har hänt.

Flyttat till lägenhet. Och med flyttat till lägenhet menar jag återigen. Jag ska aldrig mer flytta. Och flyttar jag ska det vara ut på landet till ett torp. Utan grannar. För ja i och med att jag flyttade till lägenhet fick jag även grannar.
Som lever om.

Gärna på nätterna. När andra vill sova. Typ jag. Det spelas dragspel. Det bråkas. Och jag känner mig gammal och bitter när jag ligger i min säng och tänker " Herregud, klcokan är snart 23.00 ska dom inte sova snart. Jobbar inte människor nu förtiden." (nej dom är pensionärer)

Jag och den här heta bönan var i London. Jag fick skoskav redan på flygplanet. Vilket alltid är en bra start på resan. Känner jag. Jag fick sätta mina onda fötter inna på Double negative. Inte så stort i min värld. Större i datagrafikernas värld. Dom har bland annat gjort delar av Harry Potter filmerna (de fick en oscar för den. Jag har sagt hej till en människa som har fått en oscar. Han hade fötterna på bordet, åt nudlar, hade mjukisbyxor en t-shirt och bar blåa foppa tofflor. Inte min bild av en oscar människa) Men när jag gick därifrån tänkte jag kasta in handuken, lära mig rita. Skissa. Animera. Vad det än krävdes för att börja där.

Jag blev även lurad att tugga hjärna. Inte mitt största ögonblick i livet. Jag spyr fortfarande vid tanken på det hela.

Måldommarna från boden tyckte jag skulle sluta vara arg och bli glad efter Marres lopp där hon galopperade. Så jag fick en blommbukett av dom. Kan nog vara den enda som som kom sist i mål som fick blommor. Men jag fick blommor. Det är alldeles för lite av den varan annars.

Marre hade lite galoppfasoner för sig. Men man kan väl säga att hon tog igen det på slutet och har radat upp fina placeringar. För tillfället känns hon bättre än aldrig förr.

För att inte tala om Mojje. Minns ni vad som hände för två veckor sedan?

Kanske inte.

Låt mig friska upp minnet åt er.

HAN VANN. Moj Moj Starlight. Som inte kan trava. Han som springer av banan i kurvan för han glömmer svänga. Han som snubblar på sina egna fötter. (som sin tränare) han vann. Att han har känts jäkligt fin. Det vet jag. Men har aldrig trott att han ska visa resultat. ALDRIG. Det är en sak att han har känts så fin. Att man känner att det är en klasshäst. Men det är en sak att känna det ute i skogen och sen se det på banan.

Men det är så, våran träning fungerar. Vilket känns förjäkligt bra. Må jag säga.

extra bra när vissa funderar om man är klok i huvudet eller inte. Knappt banjobb. Inga intervaller. Och ja det faktum att när vi har kört banjobb har han inte travat. Men envishet är bra. Och det äger jag och fader mkt av.

image description

Sen ska vi ju inte glömma två åringen Quite Charming. Som Båth tränar. Han gick ju och vann sin debut. Några 100 delar över svenskt rekord för tvåringar. Han blev livrädd för de andra hästarna i den andra starten och galopperade. Men på 1600 m sprang han en 116 tid.