på twitter följer jag SyrienNyheter. Igår skrev han/hon dom, följande. " 26 åriga Mohammad Mado sköts till döds med ett nackskott. Bilder kommer." Ren spontant känner jag, snälla inga bilder. Det blir så verkligt. Det är inte en film. Folk dör där borta. Bara idag har minst 35 personer dödats i oroligheterna. Det är barn, kvinnor, unga, män. Dom torteras. Skjuts. Det känns så fruktansvärt främmande. Självklart. Här sitter jag i landet lagom och läser på twitter om folk som protesterar för vad de tror på och bli dödade. Jag tycker det är så fruktansvärt jobbigt att tänka att deras framtid finns inte. Eller fanns inte. Man tar så mycket för giviet. Man är så snabb på att dömma. Vi vill inte ha ett nytt världskrig. Ändå förekommer massgravar, förintelse, dödande. Förstörande. I nutid. Och här sitter vi och följer nyheterna på twitter. På nyheterna. Och där sitter dom mitt i smeten. Självklart är det ju bra, när media inte kommer in i landet att det finns andra vägar att ta. Att det går att förmedla. Att det inte gömms undan i det tysta utan uppmärksammas. Men det är obehagligt att följa, Från soffan i min lägenhet. Som är varm. Där jag har mat. Och jag är rätt säker på att jag lever imorgon.