Folk säger att barn ger en gråa hår. Jag säger att hästar ger en gråa hår. Väldigt fort. Jag är trots allt bara 23 ( i tre dagar till)

Moj Moj Starlight. Kommer bli min död.

Idag mötte jag två barnvagnar när jag var ute och körde. Mojje blev så rädd att han viste inte vars han skulle ta vägen. Det blir så fruktansvärt svårt att fly när det är höga snökarmar runt omkring en. Jag väntade bara att han skulle sätta sig ner. För det gör han ju. Jag har hållit på med hästar hela mitt liv och lite till. Aldrig haft en häst som sätter sig ned när han blir rädd. Har när jag tänker aldrig haft en häst som är så rädd som Mojje är heller. Han är rädd för sig själv.

Det slutade med att jag fick köra upp hästen och vagnen i en snöhög. Och två rädda småbarnsmammor fick trippa förbi mig. Eller dom sprang. Rädda att Mojje skulle hoppa på deras älskade barn. Jag var med rädd att han skulle knäcka skalmarna.

Och när han inte är rädd så är han så klantig. Att jag anses vara oklantig bredvid honom. Då pratar vi allvar. Jag har trots allt stukat foten när jag stått stilla på planmark. Jag vet inte hur många gånger han gör kullerbyttor in i stallet för han har glömt att han äger fyra ben som han helst måste koordinera.

Nu vet han ju hur man travar. Ibland. Iaf. Och det är ju framsteg så det förslår.

Så jag var väl inte så jätte förvånad när jag tar in han i stallet och ser att han lämnar blodspår efter sig.

Hela hoven är röd.

Det droppar inte blod.

Det rinner blod.

Bildar en pöl.

För är det nån som stappar brodden i sitt ben så är det ju självklart Mojje.

Självklart.

Underbart.

Det är tur man är inom vården. Jag är expert på såromläggning. Iof beror det mycket på Mojje som alltid har sår. Överallt.

Folk säger att barn ger en gråa hår. Jag säger att hästar ger en gråa hår. Väldigt fort. Jag är trots allt bara 23 ( i tre dagar till)

Moj Moj Starlight. Kommer bli min död.

Idag mötte jag två barnvagnar när jag var ute och körde. Mojje blev så rädd att han viste inte vars han skulle ta vägen. Det blir så fruktansvärt svårt att fly när det är höga snökarmar runt omkring en. Jag väntade bara att han skulle sätta sig ner. För det gör han ju. Jag har hållit på med hästar hela mitt liv och lite till. Aldrig haft en häst som sätter sig ned när han blir rädd. Har när jag tänker aldrig haft en häst som är så rädd som Mojje är heller. Han är rädd för sig själv.

Det slutade med att jag fick köra upp hästen och vagnen i en snöhög. Och två rädda småbarnsmammor fick trippa förbi mig. Eller dom sprang. Rädda att Mojje skulle hoppa på deras älskade barn. Jag var med rädd att han skulle knäcka skalmarna.

Och när han inte är rädd så är han så klantig, att jag anses vara oklantig bredvid honom. Då pratar vi allvar. Jag har trots allt stukat foten när jag stått stilla på planmark. Jag vet inte hur många gånger han gör kullerbyttor in i stallet för han har glömt att han äger fyra ben som han helst måste koordinera.

Nu vet han ju hur man travar. Ibland. Iaf. Och det är ju framsteg så det förslår.

Så jag var väl inte så jätte förvånad när jag tar in han i stallet och ser att han lämnar blodspår efter sig.

Hela hoven är röd.

Det droppar inte blod.

Det rinner blod.

Bildar en pöl.

För är det nån som stappar brodden i sitt ben så är det ju självklart Mojje.

Självklart.

Underbart.

Det är tur man är inom vården. Jag är expert på såromläggning. Iof beror det mycket på Mojje som alltid har sår. Överallt.