Sådär kvart över fyra i morse steg jag upp. For till stallet för vidare färd till Finland med hästarna.
Där någonstans kan man ju tycka det är tur att hästarna är bland det bästa jag vet.
För det är inte normalt någostans att stiga upp kvart över fyra på morgonen.
Sist jag var i Finland och Uleåborg var det -34 grader. Jag startade Maardam. Fick stå i ett utestall och sela. Och nej. Jag har troligen ALDRIG i hela mitt liv frusit så mycket. Inte min farbror heller. Och jag vet, jag är ofta frusen. Jämt skulle man kunna säga. Men här pratar vi kall. Jag förfrös händerna.
Så jag var något skeptisk att återvända till detta köld hål idag. Trots betydligt mer somrig årstid där ute. Men sånt vet man ju hur det är. Det är bara här det är sommar. Där uppe. Där är det vinter.
Så jag klädde på mig. Långbyxor och tröjor. Här ska det icke frysas.
Och det kan man ju säga att jag inte gjorde heller. Så I win!
Ungefär två timmar in på resan insåg jag att, det här kommer bli varmt.
Väl framme insåg jag att jag skulle ha rätt.
31 grader i skuggan.
Inte ett moln på himlen.
Gassande sol.
Svettandes malin.
Började klä av mig. Det jag kunde. En tröja. Funderade på att ta av mig till bh där ett tag. Men det hade ju inte varit en vacker syn. Så jag besparade min omgivning detta.
Fast när jag hade sprungit runt där med hästarna efter att veterinären böjt benen på dom önskar jag att jag ändå var lite mer lös och fri släppt.
Prova springa runt i varma kläder i över 40 graders värme samtidigt som du är förkyld.
Underbart.
Jag har iaf hostat så mycket att jag aldrig kommer få en lunginflammation.
Efter en väldigt massa timmar där man försökt söka sig till skugga så fort en chans givits begav vi oss hem.
I en lastbil utan AC.
Vi körde KD.
Och jag vet inte jag.
Men jag tror jag svettades ihjäl.
Men sisådär halv tio ikväll var vi hemma. Hästarna fick komma in i stallet och äta. Rätt nöjd med att vi hittade några små fel på båda. Inte glad att dom är skadade. Men skönt att vi har något att gå på.
Det här inlägget skulle komma upp här i går. Men jag har varit för upptagen med att vara sjuk. Så det kommer nu istället.
I måndags landade jag på Kallax klockan 23.55. Det är rätt sent. Om man säger så.
Väntade på att få väskan.(kom sist av alla såklart)
Gick ut till bilen. (jag har problem att hitta bilen på jobbet. Jag minns sällan var jag ställde den på morgonen, sen är det så liten så den gömms oftas rätt bra bakom en gigantisk bil. Men om jag inte ens minns var den står på jobbets parkering hur i hela friden ska jag komma ihåg var jag parkerade den för fem dagar sedan. Jag bara frågar.)
Någonstan där vi halv två på natten var jag åter igen hemma i min lägenhet. Rätt trött. Rätt hungrig.
Men eftersom jag varit borta i nästan en vecka så hade jag innan jag for tömt kylen. Kändes dumt nu. Om man säger så.
Men hårdbröd med lite smör går ju alltid ner.
(fast jag helst ville ha ett stort glas mjölk. Älskar mjölk)
Öppnar kylen och vad ser jag?
Mat.
Min underbara mamma hade varit och fyllt upp kylen med mjölk och fil och pålägg. Så jag skulle ha frukost när jag vaknade.
Detta till trots att jag varje år missar morsdag, för att gå på trav.
Ni vet när man träffar någon som man bara känner sig helt sig själv med.
En person som tar en för den man är.
Som alltid får en att känna sig trygg.
Bra för den man är.
Som ger en självförtroende att bara vara.
En person man helst vill ha som nära vän för resten av livet.
När man måste säga hej då. Till den personen som får en att le.
Så känns milen lite mörkare helt plötsligt.
Att veta att det är sista gången man får se ögonen som tittar lurigt på en. Och leendet som gör en varm.
Nämen då var den här helgen över då. Elitloppet en gång om året.
Haft en trevlig helg men underbara vänner.
Fredagen spenderades ute på auktionen. Jag ville ha två hästar. Den som gick för dyrast prissumma. (570 000 det är många kronor det)
Och en annan liten stjärna som ingen ville köpa.
Båda kommer troligen bli världsstjärnor. Minst.
Lördag insåg jag att nej jag gillar nog inte trav alls.
(kan bero på att jag var med Elin. Som faktiskt inte alls gillar trav. (men hon är ok iaf)
Vi hade så mycket att prata om. Blir lätt så när man aldrig träffas. Vi var och vandrade inne i Stockholm. Skulle bara köpa ett par skor. (Elin inte jag.) Sen skulle vi ut till Valla.
Det slutade med att jag shoppade Elin hittade inga skor. Vi åt lunch. Gick längst kanalen. Som säkert heter något fint. Tittade på båtar. Hamnade i en park åt mjukglass och pratade om livet. (Parken var tydligen Djurgården. Och vill passa på att be om ursäkt till tanten jag skickade iväg åt fel håll av staden när hon frågade var Vasa-museet låg. )
Sen kom Söndagen.
Den stora dagen.
Elitloppet skulle avgöras.
Lite smått trött intog vi arenan tillsammans med många många andra tappra själar.
Solen sken. Och livet var på topp.
(märks förövrigt att man blir klokare med åren. Intog en stadig frukost dagen till ära. Inte som för några år sedan. När man festade fredag. Sov några timmar. Festade lördag. Sov aldrig och var på plats innan solen gick upp och fortsatte i samma stil. Skulle jag göra det idag. Skulle jag ligga i fosterställning till nästa år. Ungefär)
(Det enda som var likt i år var att jag inte sovit något. Men det berodde mer på min hals än festande)
Vissa av oss hade lekt med glitterpennor. Och höll självklart på fel häst. Men ändå. 10 poäng för att du försökte och fina hjärtan.
Sen öppnades sig himlen. Bokstavligen. Syndafloden. Eller vad den hette på Noas tid.
En guldstjärna till alla som stannade kvar och höll upp stämningen. Jag var inte en av dom. Jag gav upp.
Mest för att jag höll på att frysa ihjäl. Jag var blöt in i märgen. (trots regnkläder, det kröp in i sömmarna.) Fötterna drunknade i vattenpölar. Så när Eva sa, vi kan se loppet från TV höll jag med.
Och vilket lopp! Nahar kom sågs och segrade LÄTT. Han bara gled förbi alla.
Jag och Bergh har ett allvarligt bråk. (han vet inte om det dock.) Men vilken häst han har fått fram.
Haft 5 tränare och 6 ägare och står som elitloppsvinnare. Allt är liksom möjligt.
Nu sitter jag ute hos Noppan. (hon har farligt vackert hur med trägolv och spegeldörrar.) redo att fara hem.
Även om jag aldrig vill fara hem härifrån.
Fast det är klart, det är aldrig normala livet här. Det är bara lugnt.
Åkte tunnelbana själv igår. Ja jag vet. Ni tänker "VEM SLÄPPTE UT HENNE SJÄLV I STOCKHOLM?!" Jag förstår er. Jag satt där själv i tunnelbanan och höll krampaktigt fast i min väska. Stirrade misstänksamt på den äldre herren som satt fem säten bort från mig.
Inte en ficktjuv tar sig förbi mig. HAHA.
Kliver av tunnelbanan. Helt säker på att jag vet var jag ska. (vet jag inte) Ställer mig där på perrongen ser hur folk går till höger och vänster. Jag står bara och stirrar.
Tja höger ser väl bra ut. (Vadå läsa skyltar, aldrig gjort och kommer troligen aldrig göra) Men på något underligt sätt så tog jag mig fram dit jag skulle. Mest tur och ingen skicklighet. Dock.
Sen ska jag ju återvända hem.
Det är vid dessa tillfällen jag alltid önskar att jag har läst skyltarna. Bara för att veta ungefär var jag gick och kanske ungefär kan lista ut hur jag ska ta mig tillbaka.
Kommer in på centralstationen. (ev heter det stället så jag vet inte)
Står där och ser människor skynda sig förbi mig. Med säkra steg går jag till höger. Ångrar mig tar en rulltrappa som går neråt. Jag åkte uppåt efter tunnelbanan. Såklart jag ska ner här. Skulle jag inte. Hamnade ute på en perrong där jag hade tagit mig tillbaka till Arlanda.
Får lite panik. Och går in genom en dörr som ser bra ut. En lång gång. Jag stannar och funderar varför jag aldrig stannar upp och funderar innan jag går dit näsan pekar.
Vilse i tunnelbanan. Vilse i mitt liv.
Tänker ge upp. Lägga mig på golvet. Kanske inte gråta. Men jag är trött.
Då ser jag dom.
Precis som om de visste att jag skulle komma här och inte veta var jag skulle ta vägen.
Små blåa cirklar på golvet. Med pilar till den tunnelbanan jag ska åka.
Hektisk helg i storstaden. Typ storstaden. Landar i soffan hos världens bästa 08a. (Som inte ens bor nära Stockholm) Lite mer förkyld än vad jag var när jag vaknade imorse. Lite kallare. Lite frusnare. Det regnade rätt bra på elitloppet idag. Vräkte ner fick en ny innebörd. Dricker o-boy och äter rostade smörgåsar samtidigt som jag ser på Wallander.
Vill hem män ändå inte.
Igår fick jag frågan om jag ville ta en skade och livförsäkring. Svarade nej.
Ja jag vet. Men min historik och motto. "Det som inte händer andra händer mig" borde jag bara ha frågar var jag skriver på.
Men åter igen. När började jag tänka logiskt.
Precis.
Idag hann jag vakna. (Heja) och på promenaden till köket. På ca 10 steg hann jag vricka foten.
Det är ett helvete att äga skor. Speciellt när man äger alldeles för många skor så att dom inte ryms i skohyllan eller i ett skåp.
Då är det inte konstigt att man trampat snett på skon som står i hallen. ( en ursnygg brun läderskor med dm klack. Have to have)(notera att jag alltså inte hade skon på mig).
(Och ja. Jag funderar också varför jag har dess skor. När jag iaf bor i stövlar)
Går in i köket. Fixar frukost. Ger Isbjörnen mat. Reser mig upp från golvet. Och glömmer bort att en skåplucka står öppen. Fin dunk i skallen. Kan jag säga.
Ja jag svor. Mycket. Och länge.
Samlar kraft och mod för att gå utanför dörren. ( tandborstning och påklädning gick bra)
Väl ute fastnar jag i vad jag tror är backen. Vrider knät. Hinner tänka att jag inte vill besöka akuten. Men jag är rätt säker på att hela knät är av. Minst.
Ungefär här funderar jag om jag ändå inte borde tänkt om med försäkringen?
Så utöver min rygg och nacke som har gett upp. (Knarkar voltaren gel. Vaknar på nätterna av smärta. För er som vill veta)
Kan jag nu lägga till skadat knä. Blå fot. Och bula i skallen.
Men kan ju vara lugn. Har ju andra benet och två armar kvar att skada.
Bästaste bästate kompisen sammanfattade mig idag.
Han sa att jag studsar omkring i min egna lilla bubbla. Och ibland stannar jag upp och iakttar världen utanför för att sen sjungandes studsa vidare.
Jag är en sån där människa som gör lite som jag vill. Det som känns bra. Jag lyssnar inte gärna på vad andra tycker jag ska göra. Jag lyssnar hellre på vad jag tycker jag ska göra.
Det är lättare så anser jag. Blir det fel. Kan jag bara vara arg på mig själv.
Men för tillfället har jag ett stort problem där jag inte alls vill lyssna på mig själv. Det är det här med min utbildning. Var jag vill jobba. Vad jag vill bli.
Satt och pratade med en trevlig prick. (som faktikst, även om han inte minns detta så fick han in mig på banan att villja jobba inom narkosen eller IVA. Sista året på gymnasiet fick jag vara med på en knäopeation. Stå bakom skynket på en pall och kika på
när läkaren gick lös på ett knä. Rätt faschinerande. Faktiskt. Jag fick iaf stå brevid en narkossköterska. Och även om jobbet kanske inte såg dödsspännande ut. Så tyckte jag att han kunde ändå rätt mycket. Det lätt intressant. Framförallt skulle jag också villja kunna det.) (det här vara bara en parantes i parantesen.)(so to speak)
Han frågade vad jag var rädd för.
Att misslyckas. Tänkte jag. (kan ha sagt det också)
Han skrattade. Och tyckte nog jag var patetiskt konstig.
Det är väl bara köra på. Testar man inte så vet man inte. Svarade dom.
Men jag är livrädd att misslyckas.
Inte annars.
Men just för det här.
Jag är rädd att bli klar sjuksköterska och vara värdelös dålig.
Jag är rädd att jag inte ska klara alla prov för att få jobba på ambulansen.
Jag är rädd att jag inte klarar av att läsa vidare till IVA.
Och så länge jag inte gör det klart. Så är det inget jag inte klarar.
Söka jobb i ett travstall trots att jag inte ens kunde sela en häst. Det vågade jag göra.
Istället för att göra det jag vill så är jag nöjd med att jag trivs att vara uska. Jag är bra på det.
Även om jag är värdelösdålig på att koka kaffe som inte kan väcka folk ur koma.
Här sitter jag. Det är fyra min kvar tills vm finalen börjar. Och jag sitter och stirrar på 3 björkar. Jag har inte ens orkar knäppa loss säkerhetsbältet. Slog av bilen. Radion. Knäppttyst. Isbjörnen stirrar på mig. Hon förstår inte varför vi inte går in. Inte jag heller. Jag är bara helt slut. Orkar bara stirra på trädet.
Jag är en dålig förlorare. En rätt dålig förlorare. Även om jag har blivit bättre på äldre (hoho) dagar. Jag har inte samma instinkt att jag vill slänga mig på golvet och skrika när jag förlorar. (har jag, när jag tänker efter aldrig sysslat med. Men tro mig känslan har varit där.)
Man kan väl säga att det går i bra arv. Jag har ett minne av att sitta och spela kort med min farmor och farfar när jag var liten. Och farmor vägrade förlora. Hon VÄGRADE i sten att låta hennes 7 åriga barnbarn vinna.
Så vem kan klandra mig att jag faktikst inte heller vill förlora. Inte ens i memory mot mina små kusiner. (som iof inte är små längre)
Men jag tror det kan vara rätt bra att vara en dålig förlorare. (en kompis påstår att jag har en dålig vinnare också. Jag blir liksom lite för glad)
Tror man blir envis att vara en dålig förlorare. Man vill ju helst inte hamna i den där känslan att man förlorat. Dah.
Men idag var inte en bra dag för mitt dåliag förlorar del av Malin.
Lightning gick inte alls bra. Och jag är inte på något sätt besviken på hästen. Inte alls.
Men jag var inte på humör att ens försöka sprida lite glädje om än så falsk glädje. Jag satt ute på en sulky och surade.
Inte blev det bättre att galopphästen Mojje galopperade i sista sväng. (nähä har vi hört den förr?)
Men så satt jag där i hästbussen påväg hem.
Kollade resultaten.
Lightning sprang 17,1 på tre ben. Vilken kämpe till häst jag har. (kanske inte bokstavligen tre ben han har kvar sitt fjärde ben. Jag tror bara han har ont i det. Och det är den delen jag är sur på. Att jag inte sett det. Märkt det.
Mojje galopperade ja, men å andra sidan vad hade jag väntat mig.
Men han galopperade och sänkte sitt rekord med tvp sekunder.
Pappa har tydligen tagit över träningsrollen på hästarna. Borde kanske byta namn till travamatötens dotter. ( lät inte det som ett filmnamn. Eller boktitel?)
Kanske nyhetstorka när dom skriver om Klasses kval i Pt. Men oj vad kul det där kvalloppet var. Lika glad som när Jizo vann V75 finalen på Åby. Och det vill inte säga lite.
(känner abslut inte mig sur över att pappa står som tränaren. Han bor mer än vad jag bor i det där stallet.)
Lycka är inte när man ska gå ut och gå med isbjörnen. Som förövrigt tittade upp på mig med ett öga och tyckte jag var dum i huvudet som ville ut och röra på mig NU. När hon SOV.
Iaf lycka är när man ska gå ut och gå med isbjörnen. (för att upprepa mig) och himlen öppnar sig. (sådär ja. Nu fick jag himlen är oskyldigt blå. Som ögon när barnen är små.. på hjärnan.) och man inser att nej men jag lämnade nog mina regnkläder i stallet jag.
Det jag har att tillgå här hemma är väldigt många skor i tyg. Skinn eller varför inte mocka.
och en skinnjacka.
Jag är inte helt säker, men jag tror detta skyddar föga när forsar ner ute preics som när Noa byggde den där arken.
Så vad gör man i dessa situationer. Tar en plastsäck och trär över kroppen och klipper hål för armar och huvud.
(nej inte ens jag är så galen)
Nej man gör som sin hund. Slänger sig i soffan. Drar på sig en filt. Och lyssnar när det forsar på balkongfönstret.
Hur himlen lyses upp av blixtrar och hur mitt soffbord nästan skakar när det dundrar.
Jag är exakt där jag vill vara. Fast ändå inte. (Helst vill jag vara i Skellefteå på trav.) (Men om man bortser från det)
Dom senaste månaderna har varit en berg-och-dalbana.
Både privat och med hästarna.
För en timma sen kavlade Klaxon. Och jag är så lycklig. Över ett kval. En seger. Så känns det. En stor seger. Det känns som jag orkar kämpa ett tag till.
Jag är här. Precis här där jag ska vara.
Fast ändå inte.
Det känns som en stor bit av mig saknas.
Och jag vet inte om jag blivit lurad.
Och jag vet inte om jag ska vara ledsen.
Och jag önskar du förstod det.
Men jag är påväg tillbaka.
Ålder är verkligen bara en siffar. Eller två. Numera.
När jag tittar i mitt pass, är jag tydligen 25 år.
Halvvägs till 50.
Vissa dagar känner jag mig mer som 90 åringen. Kankse utan rynkor. Men nästan lika klok.
Andra dagar känner jag mig som när man var 14. Ni vet osäker på allt. Och med allt framför allt sig själv. Man var en atombomb påväg att expoldera när som helst.
Eller 25 åringen som står här. Trampandes och vet inte vad hon ska göra av sitt liv. Hon som får lite panik över sina vänner som gifter sig, flyttar ihop, får barn och skaffar hund. (sistnämnda har jag dock klarat av) pluggat klart.
Ibland så känner jag mig som en 40 åring. Som är inne på rätt spår. Som lever ett bra liv. (jag vet inte. Känns som 40 är en bra ålder att ha kommit fram till viktiga beslut) (rätta mig om jag har fel)
Extra smart och klok känner jag mig när jag klarar en fråga i TP. Där kan ni välja valfri ålder.
Ibland glömmer jag bort, att jag är inte det som står i mitt pass.
Jag är den personen som formats fram genom kanske mina korta år här på jorden. Men det jag har sett och varit med om mina vänner, läst och grundat på gör mig till Malin. Och inte till flicka född 880127.
Det finns stunder då jag lämnar stallet och regnet och leran. Tvättar bort skiten från naglarna och borstar bort höet från håret.
Det sisnämnda är jag dock dålig på. Höet sitter som kvar. Men jag försöker iaf.
Igår var en sådan stund. När jag tog tiden att platta håret.
Det är inte så att jag inte gillar det där. Att se fin ut. Eller känna mig fin.
Det är det där att jag inte har ett behov av det. Så ofta. Jag känner mig rätt bra iaf.
Så igår fick jag höra, att bara jag såg ut så här oftare, sminkad. Fixad. Så är jag ju riktigt snygg.
Jag skrattade bort det och sa att ja men då får jag väl ta och börja mina morrnar klockan fyra, om det ska fixas. Och målas.
Men sanningen är att jag behöver inte det där för att känna mig snygg. Eller som en tjej. Jag kanske är helt naiv som inte tror jag behöver sminka mig och fixa mig för att folk ska märka mig. (och med folk så förstår ni att jag menar killar)
Visst jag gillar det där också. Jag är beroende av nya mascaror. Jag har mer sminklådor än sockar.
Men jag är lika bekväm i att inte vara sminkad eller uppklädd.
Och helt ärligt. Känner människor att jag inte kan vara SNYGG utan smink. Eller att jag kan vara eftertraktad utan smink. Nejmen okey då. Jag lider inte.
Jag drar på mig mina röda stövlar och går ut i skogen. För där trivs jag ändå bäst.
Och hästarna skiter i om jag har ett nytt grönt linne som plockar fram mina gröna ögon. Underbart bra.
Igår var det gratis lerinpackning som gällde. Man tackar och tar emot. Sånt där betalar man dyrt för.
Men hästarna var fina. Smått heta.
Mina armar är ev tre meter längre än vad dom var när jag satte mig upp i vagnen.
Man kan ju tänka, när man står ute i regnet och gör sig redo för att lasta för att fara iväg och köra en andra gång. Att man är galen. Och det är man. Men sen är det så förbaskat kul. Att man glömmer det där att man är galen.
