Lycka är inte när man ska gå ut och gå med isbjörnen. Som förövrigt tittade upp på mig med ett öga och tyckte jag var dum i huvudet som ville ut och röra på mig NU. När hon SOV. 

Iaf lycka är när man ska gå ut och gå med isbjörnen. (för att upprepa mig) och himlen öppnar sig. (sådär ja. Nu fick jag himlen är oskyldigt blå. Som ögon när barnen är små.. på hjärnan.) och man inser att nej men jag lämnade nog mina regnkläder i stallet jag. 

Det jag har att tillgå här hemma är väldigt många skor i tyg. Skinn eller varför inte mocka. 

och en skinnjacka. 

Jag är inte helt säker, men jag tror detta skyddar föga när forsar ner ute preics som när Noa byggde den där arken. 

 

Så vad gör man i dessa situationer. Tar en plastsäck och trär över kroppen och klipper hål för armar och huvud. 

Nej man gör som sin hund. Slänger sig i soffan. Drar på sig en filt. Och lyssnar när det forsar på balkongfönstret. 

Hur himlen lyses upp av blixtrar och hur mitt soffbord nästan skakar när det dundrar. 

Älskar oväder.