Jag är en dålig förlorare. En rätt dålig förlorare. Även om jag har blivit bättre på äldre (hoho) dagar. Jag har inte samma instinkt att jag vill slänga mig på golvet och skrika när jag förlorar. (har jag, när jag tänker efter aldrig sysslat med. Men tro mig känslan har varit där.)

 

Man kan väl säga att det går i bra arv. Jag har ett minne av att sitta och spela kort med min farmor och farfar när jag var liten. Och farmor vägrade förlora. Hon VÄGRADE i sten att låta hennes 7 åriga barnbarn vinna.

 

Så vem kan klandra mig att jag faktikst inte heller vill förlora. Inte ens i memory mot mina små kusiner. (som iof inte är små längre)

 

 

Men jag tror det kan vara rätt bra att vara en dålig förlorare. (en kompis påstår att  jag har en dålig vinnare också. Jag blir liksom lite för glad)

Tror man blir envis att vara en dålig förlorare. Man vill ju helst inte hamna i den där känslan att man förlorat. Dah.

 

Men idag var inte en bra dag för mitt dåliag förlorar del av Malin.

 

Lightning gick inte alls bra. Och jag är inte på något sätt besviken på hästen. Inte alls.

Men jag var inte på humör att ens försöka sprida lite glädje om än så falsk glädje. Jag satt ute på en sulky och surade.

Inte blev det bättre att galopphästen Mojje galopperade i sista sväng. (nähä har vi hört den förr?)

 

Men så satt jag där i hästbussen påväg hem.

Kollade resultaten.

 

Lightning sprang 17,1 på tre ben. Vilken kämpe till häst jag har. (kanske inte bokstavligen  tre ben han har kvar sitt fjärde ben. Jag tror bara han har ont i det. Och det är den delen jag är sur på. Att jag inte sett det. Märkt det.

 

Mojje galopperade ja, men å andra sidan vad hade jag väntat mig.

Men han galopperade och sänkte sitt rekord med tvp sekunder.

Och blev femma.

Och vi fick tillbaka bensinpengarna.

 

Så det gick över. Det där dåliga.

 

Och nu är jag bara envis. Att vi ska bli bäst.