Ni vet när man träffar någon som man bara känner sig helt sig själv med.
En person som tar en för den man är.
Som alltid får en att känna sig trygg.
Bra för den man är.
Som ger en självförtroende att bara vara.
En person man helst vill ha som nära vän för resten av livet.

När man måste säga hej då. Till den personen som får en att le.
Så känns milen lite mörkare helt plötsligt.

Att veta att det är sista gången man får se ögonen som tittar lurigt på en. Och leendet som gör en varm.

Så känns livet förbannat orättvist.