Åkte tunnelbana själv igår. Ja jag vet. Ni tänker "VEM SLÄPPTE UT HENNE SJÄLV I STOCKHOLM?!" Jag förstår er. Jag satt där själv i tunnelbanan och höll krampaktigt fast i min väska. Stirrade misstänksamt på den äldre herren som satt fem säten bort från mig.

Inte en ficktjuv tar sig förbi mig. HAHA.

 

Kliver av tunnelbanan. Helt säker på att jag vet var jag ska. (vet jag inte) Ställer mig där på perrongen ser hur folk går till höger och vänster. Jag står bara och stirrar.

Tja höger ser väl bra ut. (Vadå läsa skyltar, aldrig gjort och kommer troligen aldrig göra) Men på något underligt sätt så tog jag mig fram dit jag skulle. Mest tur och ingen skicklighet. Dock.

 

Sen ska jag ju återvända hem.

 

Det är vid dessa tillfällen jag alltid önskar att jag har läst skyltarna. Bara för att veta ungefär var jag gick och kanske ungefär kan lista ut hur jag ska ta mig tillbaka.

 

Kommer in på centralstationen. (ev heter det stället så jag vet inte)

 

Står där och ser människor skynda sig förbi mig. Med säkra steg går jag till höger. Ångrar mig tar en rulltrappa som går neråt. Jag åkte uppåt efter tunnelbanan. Såklart jag ska ner här. Skulle jag inte. Hamnade ute på en perrong där jag hade tagit mig tillbaka till Arlanda.

 

Får lite panik. Och går in genom en dörr som ser bra ut. En lång gång. Jag stannar och funderar varför jag aldrig stannar upp och funderar innan jag går dit näsan pekar.

 

Vilse i tunnelbanan. Vilse i mitt liv.

Tänker ge upp. Lägga mig på golvet. Kanske inte gråta. Men jag är trött.

Då ser jag dom.

Precis som om de visste att jag skulle komma här och inte veta var jag skulle ta vägen.

Små blåa cirklar på golvet. Med pilar till den tunnelbanan jag ska åka.