Jag är en sån där människa som gör lite som jag vill. Det som känns bra. Jag lyssnar inte gärna på vad andra tycker jag ska göra. Jag lyssnar hellre på vad jag tycker jag ska göra. 

Det är lättare så anser jag. Blir det fel. Kan jag bara vara arg på mig själv. 

 

Men för tillfället har jag ett stort problem där jag inte alls vill lyssna på mig själv. Det är det här med min utbildning. Var jag vill jobba. Vad jag vill bli. 

 

Satt och pratade med en trevlig prick. (som faktikst, även om han inte minns detta så fick han in mig på banan att villja jobba inom narkosen eller IVA. Sista året på gymnasiet fick jag vara med på en knäopeation. Stå bakom skynket på en pall och kika på

när läkaren gick lös på ett knä. Rätt faschinerande. Faktiskt. Jag fick iaf stå brevid en narkossköterska. Och även om jobbet kanske inte såg dödsspännande ut. Så tyckte jag att han kunde ändå rätt mycket. Det lätt intressant. Framförallt skulle jag också villja kunna det.) (det här vara bara en parantes i parantesen.)(so to speak)

 

Han frågade  vad jag var rädd för. 

 

Att misslyckas. Tänkte jag. (kan ha sagt det också) 

 

Han skrattade. Och tyckte nog jag var patetiskt konstig. 

 

Det är väl bara köra på. Testar man inte så vet man inte. Svarade dom. 

 

 

Men jag är livrädd att misslyckas. 

 

Inte annars. 

 

Men just för det här. 

 

Jag är rädd att bli klar sjuksköterska och vara värdelös dålig. 

Jag är rädd att jag inte ska klara alla prov för att få jobba på ambulansen. 

Jag är rädd att jag inte klarar av att läsa vidare till IVA. 

 

Och så länge jag inte gör det klart. Så är det inget jag inte klarar. 

 

Söka jobb i ett travstall trots att jag inte ens kunde sela en häst. Det vågade jag göra.

 

Istället för att göra det jag vill så är jag nöjd med att jag trivs att vara uska. Jag är bra på det. 

Även om jag är värdelösdålig på att koka kaffe som inte kan väcka folk ur koma.