Igår fick jag frågan om jag ville ta en skade och livförsäkring. Svarade nej.
Ja jag vet. Men min historik och motto. "Det som inte händer andra händer mig" borde jag bara ha frågar var jag skriver på.
Men åter igen. När började jag tänka logiskt.

Precis.

Idag hann jag vakna. (Heja) och på promenaden till köket. På ca 10 steg hann jag vricka foten.
Det är ett helvete att äga skor. Speciellt när man äger alldeles för många skor så att dom inte ryms i skohyllan eller i ett skåp.
Då är det inte konstigt att man trampat snett på skon som står i hallen. ( en ursnygg brun läderskor med dm klack. Have to have)(notera att jag alltså inte hade skon på mig).
(Och ja. Jag funderar också varför jag har dess skor. När jag iaf bor i stövlar)
Går in i köket. Fixar frukost. Ger Isbjörnen mat. Reser mig upp från golvet. Och glömmer bort att en skåplucka står öppen. Fin dunk i skallen. Kan jag säga.
Ja jag svor. Mycket. Och länge.
Samlar kraft och mod för att gå utanför dörren. ( tandborstning och påklädning gick bra)
Väl ute fastnar jag i vad jag tror är backen. Vrider knät. Hinner tänka att jag inte vill besöka akuten. Men jag är rätt säker på att hela knät är av. Minst.

Ungefär här funderar jag om jag ändå inte borde tänkt om med försäkringen?

Så utöver min rygg och nacke som har gett upp. (Knarkar voltaren gel. Vaknar på nätterna av smärta. För er som vill veta)
Kan jag nu lägga till skadat knä. Blå fot. Och bula i skallen.

Men kan ju vara lugn. Har ju andra benet och två armar kvar att skada.