Men ack så intressant. ( Fast då har jag bara sovit två timmar inatt)

Viste ni att en gång i tiden. Jag gissar för sisådär 110 år sedan. Skulle en ung Winston Churchill ta sig ett dopp. Denna varma dag. ( detta gissa jag också, för jag kan inte förstå varför man skulle bada en kall dag) gick det inte bättre än att han ramlade i vattnet och han kunde inte simma.

Förbi denna sjö, går då en annan ung herre. Alexander Fleming för att vara mer exakt. Denna Alexander Fleming ser vad som håller på att hända, den blivande brittiska premiärministern samt nobelpristagaren Winston Churchill håller på att drunkna kastar han sig i vattnet. ( att han just kastar sig gissar jag ju också. Själv skulle jag försöka kasta ut en gren att flyta på, mest för att det aldrig är nog varmt för att bada) och räddar Winston Churchill.

Churchills pappa, som självklart är väldigt glad att hans blivande premiärminister till son blev räddad. Fattade även ett tycke för Alexander Fleming. Han tyckte att den unga herren var en ovanligt smart ung herre. Och betalade hans skolgång.

Denna Alexander Fleming, uppfann några år senare något som kallas penicillin. Antibiotika.

Men räddningen slutar inte där. När Churchill under andra världskriget fick lunginflammation skulle Alexander Fleming rädda livet på honom igen. Nu med sitt livsverk penicillinet.

Låt oss hoppas att Churchill var tacksam.

Det var ett jäkla påhitt att ställa om klockan. Jag lever ständigt på gränsen till grav förvirring. Enbart förvirrad är ett allmäntillstånd när det kommer till mig.

Av rädsla för att försova mig i morse gjorde jag den enda rätta.

Låg och vred mig, stirrandes på klockan. Livrädd för att sova.

Eftersom jag inte viste om klockan på mobilen ställde om sig själv. Eller om man liksom (liksom i liksom ungdomsanda) måste göra det SJÄLV. På egenhand.

Nu tänker ni varför har du inte en vanlig väckarklocka vid din sida Malin?

Jo det ska jag tala om för er. Jag KLARAR INTE AV TICKANDET. tick tack tick tack är bland det värsta jag vet. Jag vaknar av en knappnål som faller på golvet. Att ha en tick tackande klocka vid sin sida är otänkbart.

Men Malin, det finns ju digitala klockor tänker ni nu.

Ja det vet väl jag med. Jag är inte helt efter. Men då kommer vi till nästa problem. Jag vill ha det MÖRKT när jag sover. Och att ha den digitala klockans siffror lysandes i ansiktet på mig  i sann "Jag lyser dig i ansiktet med den här lampan för att veta vad du gjorde förra sommaren den 3e juli!" anda. Ger mig icke en god natts sömn.

Så jag vrider och vänder mig.

Somnar vid fyra. Kl sex ringer mobilen.  Jag vaknar med ett ryck. Vars är den.

Under sängen. Självklart.  Det finns inget bättre sätt att vakna på morgonen än att tvingas krypa under sängen.

JAG ÄLSKAR MITT LIV.

Det är krig. Libyen står i lågor. Och deras idiot till diktator anfaller sitt egna folk.

Och jag sitter här, i norrland. Klagar över att det inte är vår än.

Och i landet långt långt bort bombar de barnsjukhus.

När jag tänker på krig. Tänker jag en stor stor äng. Med kullar. På varsin sida av ängarna står det trupper. Lag väst mot lag nord.

En överbefäl havare går med bestämda steg framför sina tappra män. Skriker. VI SKA KÄMPA IN I DET SISTA.

På andra sidan ängen skriker någon ANFALL! och lag väst och nord möts på mitten och slåss.  Ingen oskyldig blir skadad eller dödad. Även om alla är oskyldiga. Även om ingen förtjänar att gå ut i strid för att försvara.

Men i verkligheten är de ju ute i städerna. I verkligheten är det barn som blir skadade och dödade. Söner och döttrar till någon.

Mitt största bekymmer är hur jag ska jobba i sommar.

I landet långt långt borta är deras största bekymmer om de kommer överleva dagen.

I verkligheten blir folk dödade. I verkligheten blir det överlevande skadade för livet.

Är inte det väldigt obehagligt?  Tänk vad lätt det är att hata. Och tycka.  Det är så lätt för oss som sitter säkert att tycka att de där borta är korkade som inte ser hur fel det här är.   Hur kan dom försvara diktatorn.

Och jag tänker att alla har varit barn och oskyldiga. Alla har varit små och lyssnat på sin omgivning. Den omgivning som formar oss. Bildar oss.

Somnade på soffan igår. När jag såg en film. Jag skyller på åldrandet och kanske en för skön soffa.

Nackdelen med att somna halv nio en lördagskväll. Eller vilken kväll som helst är att man vaknar innan någon annan vaknar.

Så klockan sju var första hästen selad och vi skulle ut och skritta.

När vi har kommit ca 300 m från gården uppenbarar sig renarna.

Jag måste i ärlighetens namn säga att jag inte gillar renar. Dom har inte vett at flytta på sig. Sen förstår jag inte varför samer envisas med att flytta hit dom. Men det är en annan historia.

Och självklart var inte dom här renarna anorlunda mot andra renar. Dom stod mest och blockerade vägen och tittade på oss.

Vi fortsatte att skritta mot dom. Eftersom jag inte kunde vända. Dom måste ju flytta på sig.

Eller börja springa framför oss.

Vilket dom gjorde.

Vilket Marre tyckte var jätte kul.

Hon fick ju tävla.

Jag tyckte detta var mindre kul.

Jag tror inte vallning av renar är en ny gren inom travet.

När jag insåg att renarna inte tänker fara ut i skogen utan dom tänker fortsätta springa framför mig försökte jag vända.

När jag väl vänt och kört tio m. Gissa vad jag stöter på då?

Jo renar.

Så dom sprang framför oss hem.

Fast Marre är i bra form. Det var ju bara synd att hon absolut inte skulle trava.

Idag drog stallet till Vitsand för att köra provlopp med Mojs. Helt otroligt att den blåa bussen startade. Och inte föll sönder.

Mojs trampade av sig en sko i loppet. Det var mindre roligt. Isbana utan skor är icke en ny gren inom trav. Jag tänkte att han kommer gå omkull och slå ihjäl sig. Vilket inte är helt otroligt med tanke på att han är rätt klantig den där hästen. Som tur var klarade han sig bra. Om än han fick ett litet sår på ena bakbenet. Men det är ju i sig inte ovanligt.

Lasta och fara hem.

Men luktar det inte lite bränt kanske?

Jodå. Lufttrycket i bussen har inte gått upp. (Vist kände ni också att jag är helt inne med bussar och fordon. Vet vad jag pratar om? Skenet bedrar)  Så bussen klämmer fast ena bakhjulet. Bränt gummi luktar icke gott.

Så efter timmerleden stannade vi. Lastade om och packade ur. Härligt att hålla på med trav hörrni!

Jag älskar min pappa.

Så här lät det för några dagar sedan hemma hos oss.

"Alltså pappa, jag är så stolt över mig själv. Idag tog jag blodprov på en patient som man i vanliga fall brukar måste ringa till IVA för att få nån av er att komma ner och prova sticka, dom brukar inte klara att ta prover på honom. Och jag klarade det på första försöket. Jag är bäst"(saknar inte självförtroende för fem öre)

Varpå min pappa (som jobbar på IVA och är en av dom som kommer och tar prover när ingen annan klarar av det) skrattade och sa: Vänta du bara Malin nästa gång klarar du det inte. Var bara tur den här gången"

Det är så man uppmuntrar sin dotter. Pappa vet hur man ska göra. Vad man ska säga.

Sen kan även jag erkänna att det var tur. (fast inte högt) Och ja jag missade nästa prov. Inte på den patienten. Utan en annan. En som BARA inte gick att missa på.

Förövrigt på tal om att vakna tidig. (och på tal om att jag bara vill skriva skriva skriva)

Vet ni vad som är underbart?

Följande. Igår viste jag knappt vem jag var. Eller vars jag var. Jag var så trött att det var ett under att jag hamnade i min säng. Hade lika gärna kunnat somna halvvägs upp i trappen. Men som tur var somnade jag i min stora säng. Jag tror aldrig kudden har varit så skön. Eller täcket så varmt.

Så jag antar att jag sov rätt så hårt. När telefonen ringde.

I min värld ringer telefonen på natten av följande anledning. Någon har dött. Någon är allvarligt skadad eller allvarligt sjuk. Stallet brinner. (jag somnar alltid med den inställningen, börjar stallet brinna ringer någon) eller det är krig.

Annars ger man tusan i att ringa på nätterna.

Så mitt hjärta slog rätt hårt när jag vaknade med ett ryck. Jag menar dom senaste veckornas oroligheter skulle mycket väl ha kunnat utbryta 3e världskriget.  Och då är jag ju väldigt tacksam över att att ni ringer mig.

Men nej det var SOS alarm som tyckte att min pappa skulle komma ut och köra ambulans. Och då vid två på natten kände jag att nej hörrni nu flyttar jag. Ni stör min sömn. (Om det inte vore för den faktum att jag är så fruktansvärt less på att flytta, packa ned och packa upp. Man ska inte underskatta att ha flyttkartonger som bord. Gäller bara att ha nog med böcker i lådan.) (Man ska heller inte underskatta hur jäkla mkt skräp man lyckas samla på sig.)

Men jag antar att jag inte kan bli arg. För rent teknisk ingick ju det där samtalet i mina kriterier för att ringa på natten. Någon hade ju antingen dött, var skadad. Eller mest troligen sjuk.

Men snälla ni. Sluta upp med det. Ni måste tänka på ambulanspersonalens anhöriga (mig). Det kan inte vara bra för hjärtat att vakna så abrurt på nätterna. Och jag har hört att hjärtat är bra att ha.

Idag är det hockey. Och jag hade bokat dejt med min farbror för att köra häst då. Det är vad man kallar dålig planering. Jag älskar mina hästar och jag älskar att vara i stallet. Men för tusan det är ju slutspel. Det är spännande.

Så jag blev inte annat än glad när brandlarmet gick och matchen blev framflyttad en halvtimma. Nu hann jag se lite av andra perioden och så hinner jag se sista.

Jag har ju som sagt var bara varit på en match i mitt korta liv. Eftersom vi har alla matcher hemma så har jag lika gärna kunnat sätta mig i soffan med någon bok från skolan och se matchen här. Förena nytta med nöje.

Men den matchen jag var på må ha varit en av dom tråkigaste matcherna på länge. Det kanske inte var riktig hockey. Men jag är nöjd för jag vet inte vad riktig hockey är. Jag var liksom starstruck redan när jag såg Luleå hockeys spelare gå ut från omklädningsrummet. Och då såg jag enbart deras ben.  Spelarna hade nog kunnat lägga sig på isen och läsa senaste numret av Kalle Anka och jag hade lika fullt suttit på min stol med mitt leende.

Det var liksom helt värt att gå upp till rad 19, vilket är 38 trappsteg för er som funderar. Hur jag vet det?

Jo för varje steg jag tog i den där trappen var jag på väg att svimma. Det mina damer och herrar det är uppoffring på hög nivå.

Jag kan meddela att jag icke skulle ha besvärat mig att gå ut om brandlarmet hade gått då. Jag hade suttit kvar snällt på min stol. Eller envist. Beror på hur man ser på det hela. Någon hade fått bära ut mig helt enligt superhjälte stilen.

Imorse när jag var ute och körde Mojs hittade jag en st dator, två par stolar och en st skurmopp.

Samt en stor svart sopsäck.

Allt detta tyckte Mojs var otäckt. Speciellt plastpåsarna som fladdrade i vinden. Ett tu tre var vi uppe i en snödriva. Hela hästen och halva vagnen. Det var bara klänga sig fast för allt man var värd.

Stackars den människan som råkade tappa allt detta i skogen. och med stackar människa menar jag ju självklart: Vilken idiot till människa ORKAR köra ut en bil mitt ute i skogen för att slänga SKRÄP? Jag förstår inte. Det måste vara 1000 gånger lättare att fara på en soptipp.

Den mest intressanta jag har hittat under mina år som skoggsmulle är en soffa. Och nu pratar vi mitt ute i skogen. För att ta sig dit måste man korsa sandvägar där jag gissar att inga normala bilar tar sig fram. Sen måste dom lyfta av soffan och BÄRA den ca 300 m ut i skogen. För det går då inte köra bil eller annat fordon där. Man kan ju inte annat än beundra deras kreativitet när det kommer till att slänga saker. (för jag antar att soffan inte stod där enbart för att man skulle ligga i den och titta på stjärnor)

Åter igen HUR ORKAR MAN?

Tänker ni inte på miljön så tänk på mig och mina hästar. (Ja ni kan få tänka på vilka djur och andra människor ni vill) Det är inte så jäkla roligt att nästan flyga ur och av hästarna för att det helt plötsligt uppenbarar sig ett vardagsrum mitt ute i ingenstans.

Det är inte heller så roligt att ha en hund som trampar in en glasbit från en lyckta på bilen för att några andra idioter tycker det är kul att köra rally med en bil och sen lämna den.  Men innan man lämnar den gärna mitt på skogsväggen slår man sönder den i 13793764375 miljarder bitar och kastar ratten 20 m längre fram tillsammans med att avgasrör.

Allt började ju i torsdags. Dagen då det blåste. Marre slog och jag kastade mig åt sidan för att undkomma. Det enda jag åstakom var att landa på ett järnrör. Skada 1.

Ikväll när jag var in i stallet för att säga God Natt öppnade jag Mojs box. Mojs den annars så mysiga hästen som älskar att bli kliad i pannan tog sin chans och slängde med sitt gigantiska huvud rakt i mitt inte lika gigantiska huvud. Blodvita. Han träffade klockrent näsan och jag gick ner för räkning. Det är ju tur man inte är rädd för blod iaf.

Skada 2.

Så nu är det väl bara vänta och se vad Slurken hittar på. Trampa av mig en tå kanske.

Ett år kvar. Snart står jag på startlinjen. Hann se lite av vasaloppsändningen. Men för gudskull dom stod ju bara still. 
"Nu är det tjockt i backen, dom åkande rör sig inte många centimetrar.  Det är stopp" Sa reportern som stod utplacerad i backen. Sen stoppade hon en åkare och sa " HEJ! hur känns det att veta att ni nu kommer få stå tilla i 40 min i backen innan ni kan åka vidare" Hade hon stannat mig hade jag kanske gett henne en rak höger. Jag har inte tålamodet att stå stilla i 40 min i en mördarbacke där gubben som är bakom mig trampar på mina skidor och kör in en stav i ryggen på mig.

Så min plan är följande. Bli elitidrottare och starta i första ledet.