Det är krig. Libyen står i lågor. Och deras idiot till diktator anfaller sitt egna folk.

Och jag sitter här, i norrland. Klagar över att det inte är vår än.

Och i landet långt långt bort bombar de barnsjukhus.

När jag tänker på krig. Tänker jag en stor stor äng. Med kullar. På varsin sida av ängarna står det trupper. Lag väst mot lag nord.

En överbefäl havare går med bestämda steg framför sina tappra män. Skriker. VI SKA KÄMPA IN I DET SISTA.

På andra sidan ängen skriker någon ANFALL! och lag väst och nord möts på mitten och slåss.  Ingen oskyldig blir skadad eller dödad. Även om alla är oskyldiga. Även om ingen förtjänar att gå ut i strid för att försvara.

Men i verkligheten är de ju ute i städerna. I verkligheten är det barn som blir skadade och dödade. Söner och döttrar till någon.

Mitt största bekymmer är hur jag ska jobba i sommar.

I landet långt långt borta är deras största bekymmer om de kommer överleva dagen.

I verkligheten blir folk dödade. I verkligheten blir det överlevande skadade för livet.

Är inte det väldigt obehagligt?  Tänk vad lätt det är att hata. Och tycka.  Det är så lätt för oss som sitter säkert att tycka att de där borta är korkade som inte ser hur fel det här är.   Hur kan dom försvara diktatorn.

Och jag tänker att alla har varit barn och oskyldiga. Alla har varit små och lyssnat på sin omgivning. Den omgivning som formar oss. Bildar oss.