Idag är det hockey. Och jag hade bokat dejt med min farbror för att köra häst då. Det är vad man kallar dålig planering. Jag älskar mina hästar och jag älskar att vara i stallet. Men för tusan det är ju slutspel. Det är spännande.

Så jag blev inte annat än glad när brandlarmet gick och matchen blev framflyttad en halvtimma. Nu hann jag se lite av andra perioden och så hinner jag se sista.

Jag har ju som sagt var bara varit på en match i mitt korta liv. Eftersom vi har alla matcher hemma så har jag lika gärna kunnat sätta mig i soffan med någon bok från skolan och se matchen här. Förena nytta med nöje.

Men den matchen jag var på må ha varit en av dom tråkigaste matcherna på länge. Det kanske inte var riktig hockey. Men jag är nöjd för jag vet inte vad riktig hockey är. Jag var liksom starstruck redan när jag såg Luleå hockeys spelare gå ut från omklädningsrummet. Och då såg jag enbart deras ben.  Spelarna hade nog kunnat lägga sig på isen och läsa senaste numret av Kalle Anka och jag hade lika fullt suttit på min stol med mitt leende.

Det var liksom helt värt att gå upp till rad 19, vilket är 38 trappsteg för er som funderar. Hur jag vet det?

Jo för varje steg jag tog i den där trappen var jag på väg att svimma. Det mina damer och herrar det är uppoffring på hög nivå.

Jag kan meddela att jag icke skulle ha besvärat mig att gå ut om brandlarmet hade gått då. Jag hade suttit kvar snällt på min stol. Eller envist. Beror på hur man ser på det hela. Någon hade fått bära ut mig helt enligt superhjälte stilen.