Jag älskar min pappa.

Så här lät det för några dagar sedan hemma hos oss.

"Alltså pappa, jag är så stolt över mig själv. Idag tog jag blodprov på en patient som man i vanliga fall brukar måste ringa till IVA för att få nån av er att komma ner och prova sticka, dom brukar inte klara att ta prover på honom. Och jag klarade det på första försöket. Jag är bäst"(saknar inte självförtroende för fem öre)

Varpå min pappa (som jobbar på IVA och är en av dom som kommer och tar prover när ingen annan klarar av det) skrattade och sa: Vänta du bara Malin nästa gång klarar du det inte. Var bara tur den här gången"

Det är så man uppmuntrar sin dotter. Pappa vet hur man ska göra. Vad man ska säga.

Sen kan även jag erkänna att det var tur. (fast inte högt) Och ja jag missade nästa prov. Inte på den patienten. Utan en annan. En som BARA inte gick att missa på.