living on the edge so to speak.
Jag är slut. Jag förtjänar godis. Är det nån gång man förtjänar godis är det idag. Jag satsar på sockerkoma. Det kan inte vara så svårt för jag lider redan av koma. Det är tomt i min hjärna. Mer än vanligt. Det var inte en sån jätte bra ide att börja 06.45 och sluta 21.30. Det var rätt många timmar för mycket att jobba. Och vara elev.
Men jag kom fram till följande ikväll. Jag är helt utesluten att jobba inom ambulansväsendet. Jag tänkte vara snäll med ambulanspersonalen och gå ner med deras bår från en annan avdelning.
Lättare sagt än gjort. Fanskapet går ju inte att styra. Jag tror jag tog med mig alla dörrkarmar som fanns. Halva hissen och kan hända en och en annan tavla. (just tavlorna var kanske inte sån jätte stor skada. Sjukhuset har väl inte världens finaste konst). För att inte tala om att helt plötsligt gick båren isär. Jag stod med liggdelen en halvmeter från underredet. Jag vet inte hur det hände, och jag fattade inte hur det hela skulle gå att pussla ihop. Men hade jag haft en patient med mig på båren skulle jag tro att patienten skulle bli frisk på ett ögonblick. Allt för att komma ifrån människan som inte kan styra.
Vidare kan jag rapportera att mina förhoppningar om snygga läkare icke infann sig. Dam it.
(Det gick rätt bra att jobba med knät. Haltade inte alls så mycket idag. Kan iof bero på att jag gjorde det säkra före det osäkra och ramlade på isen igår. Slog det andra knät. Det måste ju vara jämnställt. Det är trappor som är problemet. Och att det känns som det kan hoppa ur led så fort jag går. Hela knät vinglar. living on the edge so to speak.)
Kommentarer
Trackback
