Varför är man konstig om man tänker lite annorlunda.

om man inte är som alla andra.

Jag har ju alltid valet att gräva ner mig, tycka ofantligt synd om mig själv.

Eller gå vidare. Lycka hänger ju inte på vad andra gör. Det hänger på vad du gör. För dig själv.

Allting händer av en orsak. Det kan bara ta ett tag innan man inser vad som var meningen.

Just det ja, var det någon som fyllde år idag?

Det ska firas. Även om familjen envisas med att jobba kväll, avtackas och ta körkort.

Så dom lär jag ju inte se skymten av ikväll.

Och han som tog körkortet han och min bil lär jag ju inte alls se igen. (Vet inte om jag är mer orolig över bilen eller över broder)

Men jag är inte bitter.

( Det är då man kallar in sina kompisar att komma och fika. Och tur som jag har gillar mina kompisar mig. Eller iaf gillar dom att fika)

Grattis på mig själv.

23 år. Lite visare och lite klokare.

Min bror ringde. Min LILLEBROR.

" Jag klarade det"

Jag står med luren i handen och är tyst. L Ä N G E.

"Klarade du det? Skojar du?" (Underförstått att jag stryper dig om du lurar mig)

" Jag klarade det"

Ungefär här tappar jag fattningen.

Vill ni se ungefär hur jag reagerade så kan ni titta här

Varpå min bror säger.

" Malin VAR TYST! Alla hör dig. DOM TITTAR JU!"

Min lillebror har tagit körkort. När blev han så stor? Och nu måste jag börja vara orolig att han ska krocka.

Men så är jag ju nojig också.

GRATTIS ÄLSKADE LILLEBROR. ( och ja du sa du skulle ta körkortet på min födelsedag)

Idag ringde det till mig. I KNOW helt otroligt.

"HEJ JAG RINGER FRÅN SIFO DU ÄR SPECIELLT UTVALD ATT DELTA I VÅRAN UNDERSÖKNING!"

(Varför är alltid jag speciellt utvald att delta i era undersökningar, det finns ju minst 9 miljoner andra människor i Sverige som säkert också vill delta i era undersökningar)

Jag har deltagit i allt, svarat på frågor om blommor. (Det enda jag är bra på när det kommer till blommar är att ha ihjäl dom.) Jag har pratat om politik. Jag har pratat om sport. (om jag briljerade med min okunskap) tidningar, radio.

Varför jag inte säger NEJ? För att dom ger ALDRIG upp. (och jag är värdelös på att säga nej)

Det tar ju bara några minuter. (och det är ju deras jobb och jag vill inte vara elak)

Men idag tänker jag säga ifrån nu får det vara nog.

Så jag frågade vad är det för undersökning?

" Jag kan ju läsa första frågan för dig: Om en elektronikkedja säger i sin reklam att det är störst vad tänker du då?"

Ja jag vet. Ni fattade inte heller vad den gick ut på?

Ja men vad är det ni ska undersöka?

Hon läste frågan igen. Sen väntade hon. Och jag väntade. Och så höll vi på tills hon sa "Kan du svara vad du tänker?"

" Ja jag tänker att dom är störst, men jag vet inte om jag vill..."

" Nu läser jag upp några alternativ av de största elektronikkedjorna och du svarar vilka du har handlat på de senaste tre månaderna."

Hon läser upp i en fart snabbare än ljuset.

" Jag har inte handlat i någon av de där affärerna!"

" Jag vill nu tacka att jag fick uppta din tid ( FICK uppta MIN tid? DU STAL MIN TID) vi kommer skicka dig en Sverigelott som tack"

Klick ( och med klick så menar jag inte att det var jag som fick mod att lägga på utan hon som la på luren i örat på mig)

Du skriver så roligt så det är inte klokt. Älskar din blogg! Hoppas att mojje nu stannar kvar i sin hägnad och njuter av sitt eget sällskap!
Krya på dig!

Idag när jag skulle ut med hästarna ramlade ett träd omkull i hagen.  Frid och fröjd. Ja förutom att det låg ett träd i hagen och jag höll en nordsvensk som blev rädd.

Släppte ut resterade hästar.  Gav dom mat och skulle gå och skämma bort Slurken med en morot. Då brakar det till i skogen. Ytterligare att träd faller.

Och Mojje får panik. Hoppar över hagen in till Slurken. Och Slurken uppskattar icke att ha främmande i hagen. Han uppskattar inte att någon annan ska komma och äta upp hans mat.

Jag personligen uppskattar inte när min tävlingshäst hoppar över två staket in i en annan hage och ryker ihop med andra hästar. Jag känner att skador kan jag vara utan.

Efter en stund (och lite panik från min sida) stannar slurken upp för att äta och jag kunde sära på bråkstakarna.

Gick in. Ringde min far för att berätta att vi numera har en hopphäst och inte en travhäst i stallet.

Ställer mig vid fönstret.

Vad tror ni händer då?

Helt rätt. Ett träd till faller.

Och Mojje blir lika rädd en gång till men den här gången siktar han in sig på grinden. Och hoppade över. Tog sats och travade iväg mot vägen. (Jäklar vilket trav han har. Imponerande)

Så jag kastar mig ut. I T-shirt för att hejda hans framfart mot vägen där lastbilarna far förbi.

Så vänder han och far ut på ängen.

Det är här jag inte förstår riktigt hur jag tänkte. Troligen tänkte jag inte alls. Men lika fullt sprang jag efter. I djupsnön. Jag är 1.65 lång. Har halsfluss och är tungandad. Men nog kan jag ta en travare som har 3 m långa ben och springer runt som om han aldrig har gjort annat. Och pulsar efter, i skoterskor och snön upp till midjan på mig. Är numera vältränad.

Men Mojje fick vi fast tillslut. När han insåg att han faktiskt är ett flockdjur och borde vara med sina vänner.

Vad jag har gjort idag.

1: Jag har gråtit till OPRHA. Vem gråter inte till henne? Idag var det två mammor som hade fått barn. Ihop, alltså mammorna var gifta. Och den ena mamman var pappan. I KNOW! Tårarna bara flödade.

2: Extrem Homemakeover. Behöver inte säga så mycket mer. Det är alltid tragiska livsöden i den serien. Idag var det en liten pojke som dog när han var sex. Och hela staden klädde sig i kilt och hade en parad till hans ära. Varför dom klädde sig i kilt vet jag inte, för tror inte dom var i Skottland. (på Skottland?) Men det är USA.

När dom väl är klar med huset har familjen flyttat från en husvagn in till ett slott.  Barnen har fått rum som är exakta kopior av någon disneyfilm eller en fotbollsplan.  Och det enda jag kan tänka på är hur ska de har råd att bo där. Och stackars barn när de växer upp och har en säng som ser ut som Kalle Anka. USA. Men ja jag grät och grät och grät.

3: Jag har sett How i met your mother. Och vet ni vad? Jag grät där också. Jag trodde inte man kunde gråta till How i met your mother. Men tydligen.

4: Jag behöver bli frisk. N-U

Jag är ju inte så jätte bra på det. Jag är ju sådär jobbig och tycker ju faktiskt synd om mig själv.

Men imorse då bestämde jag mig, nu får jag faktiskt sluta med det här. Nu mår jag bra.

Vilket självklart inte är sant. Jag mår bättre och jag håller på att bli GALEN ( och nu säger mina vänner vad är nytt med det du är alltid lite mer eller mindre galen) men att enbart orka titta på sina älsklingar genom fönstret gör mig galen.

Och med mina älsklingar menar jag inte mina 1000 tals friare jag har ute på gården utan mina hästar.

Så imorse svalde jag burken med halstabletter och gick ut i stallet.

Lindade av lindorna från Marre. Blev nockad av Slurken och slet i hö. Det var vad jag orkade och nu ligger jag här i soffan igen. Tittar på film mellan sovpauser. Men det rör på sig.

Min mobil ringer. Min bror tittar på mig. Tittar på min mobil. Tittar på mig.

" Malin..... ringer din mobil? Vem ringer dig?"

Jag är utfryst.

Hoppar jämnfota av ett sms. Hjular när någon ringer. Det är så skönt att bli ihågkommen.

För att fara till en vårdcentral måste jag vara antigen döende eller dit tvingad. Idag tror jag att jag var lite av varje. (manligförkylning fäster tydligen på mig med)

Men det slår aldrig fel. Och jag menar ALDRIG FEL. Jag får ALLTID träffa en rysk läkare eller pålsk, eller skånsk. Har absolut inget emot dom, men jag förstår inte vad dom säger.

Idag kom läkaren fram till mig. (och den här läkaren är jag nog lite emot)

” Du vara Malin jag Jshauyaasn ksjdalfh, följ med här”

Vi går in i ett undersökningsrum. Hon tittar på mig.

”Du vara sjuk?”

Nä jag är fullt frisk jag gillar bara att bli stucken med nålar, vill jag svara.

Men istället förklarar jag mitt problem.

Hon tar den starkaste lampan du kan tänka dig. Ber mig sätta mig ned på britsen. Sen tänder hon den, riktad rakt i ögonen. (Jag är fortfarande blind).

” Du kan blunda jag ska bara hämta lite saker, du förstå?”

Nä jag inte förstå. Hämta vad?

Hon ber mig gapa.

” Du gapa mycket dåligt. Du måste gapa större, du förstå?”

Jag försöker öppna munnen tills käken går ur led men jag ”gapa mycket dåligt” fortfarande.

” Jag inte se dina halsmandlar du mycket dålig”

Innan jag hinner säga att jag inte har några halsmandlar för dom opererade jag bort när jag var liten, tar hon mitt huvud och drar det bakåt. Jag är förvånad att nacken höll.

” Nä jag inte se halsmandlar”

” För att jag INGA HAR!”

” Ahh nu jag se, du sjuk”

(NÄHÄ)

” Du ha streptokocker, du förstå längst ner, du gå och ta prover”

(för att hoppa tillslutet, jag hade halsfluss och får antibiotika)

Hon tittar på mina tidigare recept.

”DU äta antibiotika i april? Varför?”

Jag sa att det var en händelse på jobbet, hon frågade vars jag jobbade, jag svarade IVA.

Det är nu det blir konstigt.

” DU JOBBA MED ANITA?! JAG VISTE JAG KÄNDE IGEN DIG! DU MYCKET DUKTIG FLICKA!”

Ehh tack? ( jag tvivlar starkt att jag har jobbat med denna läkaren någon gång i mitt liv. Men det är ju alltid roligt att höra att man är mycket duktig)

Jag kan ha en av de bästa pappor i världen. När jag ligger här och tycker synd om mig själv så är han ute och tränar hästarna. Trots att han har ont i ryggen, plogar han banan, så att han kan köra intervaller med hästarna.

Ja och som sagt var ligger jag här och tycker synd om mig själv. Tog tag i mitt liv igen och ringde till vårdcentralen för att kolla upp halsen. ( Kände att det var på tiden kan inte längre prata eller svälja, vilket ger problem. Speciellt eftersom just prata är något av mina favortitsysslesättningar. Sen är det rätt bra att få äta ibland också.)

Jag hatar att fara till vårdcentralen, enligt mig själv ska man ju vara halvt döende för att fara dit. ( Kan eventuellt känna så för att jag vet att dom måste ta blodprover och jag gillar inte det. Jag gillar att ta på andra, men helst inte att någon annan får ta på mig. Lite självisk ja jag vet)

att vara sjuk.

Jag gurglar med saltvatten ( det botar allt enligt min mamma, och mammor har alltid rätt..tydligen) och knaprar

halstabletter så att jag snart är beroende av dom.  Som sagt var jag VÄGRAR vara sjuk.

Imorse när jag vaknade kunde jag knappt prata. Det är första (och troligen sista gången) jag är glad att höra

"Malin det är -30 grader ut, vi kanske tar och kör hästarna imorgon istället?"

Det var bara att vända på sig i sängen, för att undvika liggsår, och somna om.

Jag är ledig i helgen, fri från skola och jobb. Jag ska ut. Punkt slut. Jag ska ha roligt och träffa kompisar jag träffar alldeles för sällan.

Om jag så måste dansa med dropp.

Tänk om jag skulle kunna lägga ner lika mycket energi på att tro att jag kan, och veta att jag faktiskt vet rätt mycket.

Istället går jag här och tänker att jag kan inget och ännu mindre.

Men det var kanske inte något nytt.


Vet ni vad jag ska göra om ett år?

Jag ska frivilligt dra på mig ett par skidor. Ställa mig med 1000 andra och åka 9 mil skidor.
Jag välkomnar alla skavsår.

När jag berättade min idé för andra  tyckte dom att det var jätte roligt. Mest med tanke på att jag inte åker skidor.

Men jag tror jag är en Kalla djupt inombords.

Iof mina erfarenheter av skidor är när jag i ilska tar av mig dom och går runt skidspåret på skolan. Ivrigt påhejandes av idrottsläraren. Som inte alls förstår varför jag inte gillar att åka baklänges i backar.

När jag tänker efter har även mina skidor åkt om både Nicklas Jonsson och Magnus Ingesson. Dock utan mig på. Bindningen släppte högst upp i en backe. Som dom var halvvägs ner för.

Ur spår har aldrig varit så bokstavligen som då.

Men detta till trots jag ska åka vasan. Det är mitt mål.

Hänger nån med?

Undrar om Hellner eller Kalla ev ger privatlektioner till en människa som för det mesta står med näsan i backen?


Vidare tänker jag, om jag skriver det här. Och folk läser detta. Då har jag som inget annat val än att börja. Envis som jag är.

Du tror att jag inte förstår dig,

Du har sett så många platser

Jag visst det har du nog

Du vet hur allt ska va'

Och trots det så tänker jag

Finns mycket mera kunskap än du tror

Du tror du äger jorden som du står på

Att allt blir ditt där du har gått i hamn

Men berg och träd, ja allt som finns omkring dig

Har ett liv, har en ande, har ett namn

Du tror att dom som du vill kalla människor

Ska se ut och alltid tänka just som du

Men om du följer spår du aldrig sett för

Kan du lära med ditt hjärta här och nu

Kan du sjunga högt med bergens alla röster

Kan du måla allt med färger i en vind

Kan du måla allt med färger i en vind

En gränslös värld för oss och alla andra

Och varje litet liv ska va en vän

För alltid ska vi tillhöra varandra

I en kretsgång utan slut här ser vi den

Hur högt orkar trädet att nå?

Om du fäller det, vem kan svara då?

Och du hör nog aldrig vargen

Under månens ljus

För vilken färg vi än har på vår kind

Måste sjunga högt med bergens alla röster

Måste måla allt med färger i en vind

Du kan äga jorden här

Den får liv först när du lär dig att se

Att det finns färger

I en vind

Jag ligger i sängen. Sover. Drömmer. Om jag får bestämma drömmer jag att jag ligger på en strand i Argentina, läsandes på En förtrustande man av Mariana Keyes. Precis när jag ska ta en bit av min vattenmelon., börjar hela solstolen vibrera.

Samtidigt som någon börjar sjunga. Keep on walking. 

Till slut inser jag att det är nog inte så att solstolen både sjunger och har en jordbävning. Utan mer min mobil som ringer. 

Känner efter med handen på hyllan. Ingen mobil. Känner efter på golvet ingen mobil.

“ I was aiming for the sky, ended up flat on the ground” Spelas  högre och högre.

(och jag lover det låter argt)

Känner under kudden. Under madrassen. Ingen mobil. I mitt ovakna tillstånd börjar jag nästan få panik.

Sen hittar jag den. UNDER SÄNGEN. Försöker nå den medan Salem Al fakir sjunger sista orden på Keep on walking. Men inser att jag har för korta armar. Så dyker under sängen får tag i mobilen, trycker på svara. Och hör klick i andra ändan.

Bara det gör mig irriterad. Här har jag vänt ut och in på min säng för att få tag på mobilen. För att människan ska lägga på när jag väl får tag i den.

Och vore inte det nog. Det var även hemligt nummer.

Årskrönikor är det gott om. Enligt min mormor är det de enda som är på tv och radio för tillfället.

Är det bara jag eller har det här året gått riktigt fort? Jag tyckte det var nyss jag fylde 22 och om 27 dagar blir jag 23. Jag är rätt ung insåg jag idag när jag satt och pratade med min 77 åriga mormor och hennes 81 åriga syster. Jag har inte så mycket att komma med mot dom. 

Men en liten liten liten årssammanfattning måste vi väl ha? 

För det första, jag har läst hälften av vad det krävs till att bli sjuksköterska. Förstår ni jag är 50% färdig sjuksköterska. Och jag är så otroligt stolt över mig själv. Förstår ni vad mycket kunskap det numera finns bakom mitt pannben?  Vist jag tänker hoppa av skolan var och varannan vecka. Men jag kämpar igenom det jag inte förstår och det här är rätt otroligt, när jag väl har kämpat igenom det svåra så förstår jag det faktiskt. Oftast.
(De gånger jag inte förstår tänker jag att, jag har ju en pappa som är sjuksköterska han kan hjälpa mig. Och han tänker att, jag har en dotter som kan läsa hon får kolla i böcker. Vi är inte alltid överens här) 

Årets höjdpunkt av det här året är segern jag tog med Marre. Det var ett P21 lopp men när hon gick i mål kändes det som jag vunnit elitloppet. Minst. Så fort jag känner mig lite deppad tänker jag när Herr Nilsson i sista kurvan sa "Grattis Malin det här tar Marre" Och jag känner att jag helst vill strypa honom hur kan han säga så? Menar mycket kan ju gå fel. Hon kan snubbla över sina egna fötter och galoppera. Men det gjorde hon inte. Hon vann. Och jag blev tokig. Hade jag kunnat hade  jag kysst Leif Eriksson som körde. När jag tänker efter så hade jag nog kunnat kyssa alla i min väg. Jag älskar min häst. Och ni ska se leendet på mig nu när jag skriver om det. Jag blir lycklig. Och det är en riktigt bra känsla. 

Årets bästa känsla, (förutom vinsten) alla sköna dagar ute med hästarna eller isbjörnen. Varma dagar vi bara har skrittat runt i skogen. Dagar när kylan biter i kinderna, himlen är kristallblå och träden glittrar av snön. Det är avkoppling för mig. Det är paradiset på jorden. Jobbiga dagar på jobbet. När man helst av allt vill krypa ner under täcket och inte vakna igen. Stressiga dagar. Dagar när man bara suttit framför böcker och bläddrat (samt skurit sig på bladet så man tror man ska förblöda.) De dagarna är helt underbara att bara få släppa allt gå ut i stallet eller fara ut i skogen. Själv. Tystnad. (eller ja tystnad och tystnad jag sjunger ju alltid men om man bortser från det) 

Ni som får mig att vara jag har jag ju självklart också umgåtts med det här året. Det är ni som har gjort att allt har gått så fort. (Kan ju vara åldern också) Kan vi träffas i år också? 

 



Årets jobb började min karriär ;) på IVA. Att jag någon gång i mitt liv kommer sluta vara arbetsnarkoman kommer nog aldrig att hända. Att börja på IVA är det mest skrämmande jag någonsin har gjort. Jag har nog aldrig varit så rädd och nervös i hela mitt liv. Som vanligt ångrade jag mig djupt att jag är värdelös på att säga Nej. Sluta kasta mig in i saker. Men jag är glad att jag gjorde det. Vågade alltså. Jag kanske är helt vilse och borta lite då och då på den där avdelningen. Men jag har aldrig lärt mig så mycket i mitt liv. Det räcker att sätta sin fot där så lär jag mig något nytt. Inte bara om det sjuka utan även om livet. Inta ta något för givet. Sluta säga "Jag gör det imorgon". Utan leva idag. Och jag tror att IVA har gjort mig lita gladare. Lite klokare och lite mer jäkla anamma. ( Jag SKA fasiken bli en krutgumma när jag är gammal)


Som slutkläm, kan jag även säga att jag värdesätter min älskade familj lite extra mycket. Jag har alltid älskat att ha er runt om mig. Samlas och dricka kaffe. Vi är bra på att dricka kaffe våran släkt. Mormors visit på sjukhuset fick mig att värdesätta er ännu mer.





Så vad vill jag av kommande år. Förutom att ha superkul. Kanske lite lugnare. ( HA HA) Starta den omöjliga hästen Moj Moj Starlight. Springa in mer pengar än i fjol. Springa lite fortare än i fjol. ( och då menar jag både häst och jag) Sen tänker jag krama sönder min Isbjörn också.

( bli inte chockade)

Ibland träffar man människor som gör ett avstamp i ens liv. Som utan att veta om det betyder enormt mycket för en själv. Som påverkar ens liv till det bättre. Som får mig att vilja vara det bästa jag kan vara.

Ibland om man har tur träffar man en person som det känns som att man har känt hela ens liv. En person man kan vara sig själv med. En person som är lik just den du är.

Ibland träffar man människor som får en att vilja slita av sig håret. Människor man är så totalt olika. Det räcker inte säga att man lever i olika världar. Vi lever i olika universum.

Och ibland funderar jag varför man lägger så mycket energi på att vara arg och irriterad på människor man ändå aldrig kommer förstå. Istället för att ta vara på dom som faktiskt är nästan lika galen som du.