Idag när jag skulle ut med hästarna ramlade ett träd omkull i hagen.  Frid och fröjd. Ja förutom att det låg ett träd i hagen och jag höll en nordsvensk som blev rädd.

Släppte ut resterade hästar.  Gav dom mat och skulle gå och skämma bort Slurken med en morot. Då brakar det till i skogen. Ytterligare att träd faller.

Och Mojje får panik. Hoppar över hagen in till Slurken. Och Slurken uppskattar icke att ha främmande i hagen. Han uppskattar inte att någon annan ska komma och äta upp hans mat.

Jag personligen uppskattar inte när min tävlingshäst hoppar över två staket in i en annan hage och ryker ihop med andra hästar. Jag känner att skador kan jag vara utan.

Efter en stund (och lite panik från min sida) stannar slurken upp för att äta och jag kunde sära på bråkstakarna.

Gick in. Ringde min far för att berätta att vi numera har en hopphäst och inte en travhäst i stallet.

Ställer mig vid fönstret.

Vad tror ni händer då?

Helt rätt. Ett träd till faller.

Och Mojje blir lika rädd en gång till men den här gången siktar han in sig på grinden. Och hoppade över. Tog sats och travade iväg mot vägen. (Jäklar vilket trav han har. Imponerande)

Så jag kastar mig ut. I T-shirt för att hejda hans framfart mot vägen där lastbilarna far förbi.

Så vänder han och far ut på ängen.

Det är här jag inte förstår riktigt hur jag tänkte. Troligen tänkte jag inte alls. Men lika fullt sprang jag efter. I djupsnön. Jag är 1.65 lång. Har halsfluss och är tungandad. Men nog kan jag ta en travare som har 3 m långa ben och springer runt som om han aldrig har gjort annat. Och pulsar efter, i skoterskor och snön upp till midjan på mig. Är numera vältränad.

Men Mojje fick vi fast tillslut. När han insåg att han faktiskt är ett flockdjur och borde vara med sina vänner.