Fått ett nytt sim-kort till smarta telefonen.
Och en ny ponkod.
Vilket inte jag tänkte på när JAS slog av mobilen för flyget.
Jag tänkte däremot på det när jag slog på mobilen i München.
Fel pin-kod.
En vecka utan mobil är inte så kul. Framförallt för att jag har en mamma som skulle hinna efterlysa mig via Interpol om jag inte hör av mig. (Händer ofta. )
Sen är det lite så att jag behöver komma åt min bank för pengar. Alltid bra att ha.
Hur som haver (barnen kär) lånar lindas mobil.
Skriver till pappa att han måste gå in på Telias hemsida och se vad min puk-kod är.
Eftersom min mob är låst.

Får inget svar.

Får inget svar.


Får inget svar.

Osv.

Tillsluta hittar vi en dator här. (Münchens flygplats har gratis kaffe och gratis internet. Vad mer behöver man)
Går in på Telias hemsida. Låser upp mobilen.

Pling pling.

Sms från pappa.

"Är på vitsand fixar det hemma"

"Sms med inloggning"

Hur han tänkte att hans dotter skulle få ta del av smsen vet jag inte dock.

Packningsststus såhär 04.33.
Inte ett plagg.
Inte ens godis.
Men i hjärnan har jag redan packat allt. Perfekt i en liten väska.
På riktigt kommer allt bli nedtryckt i sista stund i resväskan samtidigt som jag halvt sitter på den för att få igen den.

För tillfället är det jobbigt att vara jag. Väldigt jobbigt.
Tror jag lider av demens.
Eller är stressig.
Kanske både och.

Det gäller att prioritera vad som ska med till Dublin.

Min hund tror att hennes koppel är hennes valp. Vilket gör att jag har en ny sängkompis.
Skulle kunna tänka mig nån annan där.

Jag kan meddela att fälla ihop en barnvagn kräver att man är ett geni. Något jag inte är. Uppenbarligen.

Först ska man dra upp en spak. Hålla fast den. Samtidigt som man trycker ner två andra ting på vagnen. Och jag vet inte jag. Men jag har bara två händer. Sen ska man trycka ihop fanskapet. (Ursäkta) samtidigt som man trycker in två knappar för att få undan handtaget. JAG HAR FORTFARANDE BARA TVÅ HÄNDER! Det var ju ett under att jag inte fastnade i vagnen själv.

För att inte tala om hur invecklat det är att rulla runt med vagnen på stan. Vi ska nog vara glada att jag bara fick förtroende att rulla den när Jenny höll sin dyrgrip i famnen. För annars skulle Amanda växa upp med hjärnskakningar delux.
Jenny tyckte det var bra att jag fick träna lite innan jag själv skaffade barn. Kan hända mina tankar på att vilja ha barn försvann igen. Dom fanns där ett år. Nu borta.

Sen lämnade Jenny mig med den lilla sötasaken medan hon själv skulle springa in på skolan. Amanda var tyst ca 30 sekunder innan hon insåg att mamma var borta.
Sen skrek hon. Herregud vad 3 månaders bebisar kan skrika. Var får dom luften ifrån och grät. Det sprutade tårar.
Jag försökte hyscha muta med tutte, sjunga ( kan hända skriker tilltog då) gunga men inget hjälpte. Jag var inte hennes mamma.
Och jag svettades. Herre Gud och fru Gud och alla di barnen.
Men efter någon min blev hon tyst och nöjd (kändes som ett år) låg i min famn och tittade på mig med stora blåa ögon. Log lite. Viftade med armarna. Så klok. Sen höll hon huvudet lite mer mot min arm och somnade.
Och ja. Jag smälte.
Kanske nån gång.

Nattjobb, iväg på trav, fixat stallet. Nu middag. Sen sova. Så kan vi väl hoppas att jag kommer ihåg vad jag heter igen sen. Tur man älskar det man gör.

Lightning gick bra, klarade kvalet. Var lite osäker om han skulle göra det. Inte så att jag inte tror han kan jogga runt på en 23 tid. Men jogga runt på en 23 tid själv. Det är inte hans grej.

Men jag citerar killen som stod bredvid mig under kvalet "det där såg fint ut"

Rätt skönt att köra Monté. Slipper släpa på selar, stulkyn, hitta pumpen till hjulen.
Nu var det en Ikea påse med huvudlagen och lite skydd jag tog med mig.

Ni behöver inte oroa er. Jag har redan börjat ladda för att vara nervös för imorgon. Inga problem alls från min sida. Jag går in hårt för det här.
Kval. Men kom på den briljanta dumma idén?

Att få träffa en människa som alltid varit självklar för en. Som får en att skratta.
Att förlora det.

Den.

Jag vet inte.

Varför i hela friden är det alltid så att en socka är borta. Spårlöst. Framförallt när man behöver en socka.
Strumpor har jag till miljoner upptäcker jag då. Förutom att det enbart är en av dom.

Så hittade jag två vita. Iof inte lika. Men vitt är vitt och ingen ser nån skillnad.

Drar på mig dom. Och viola.
Hål.
För se så är det.
Hittar man två lika. Är dom trasiga.
Det här är varför jag alltid använder tjocksockar. Det händer inte med dom.

Vissa saker är jag ändå rätt hård med.
Hela kläder.
Framför allt underkläder.
Och sockar.
Man vet aldrig när man blir sjuk.
Ramlar av hästen bryter benen. (Enbart därför jag rakar mina ben ibland. Om någon måste klippa upp mina byxor) ( inte alls för min skull eller pojkvännens skull) (eh pojkvän? Tillåt mig skratta. Enligt tidigare kommentar här i bloggen är jag ett hopplöstfall)
(Jag är underbar)
Man vill inte skämmas. Om man hamnar på sjukhus.
(Självklart är det sånt sjukvårdspersonal tänker på när man får döende patienter (bara då jag skulle åka in) om socklarna är hela, benen rakade, och inte användande av mormorstrosor.
Ja hur som haver.
Händer det mig nå inatt. Får jag skämmas.

Hej jag heter Malin Maria Vestlund. 

Och jag erkänner. 

Det här är sjukt roligt. 

Det är otroligt högt upp. 

Jag är stundtals livrädd. 

Men oj vad jag saknat ridningen. 

När jag sätter mig upp på Abbe så vet jag sällan om jag kommer hem. Den här herren är en helt annan sak. 

Jag tror en bomb kan sprängas och han skulle inte bry sig. 

Sen att han är livrädd för sin egna skugga, det får vi jobba på.

Och han är rätt dålig på att svänga åt vänster. 

Det går som inte alls. Han fattar inte alls vad jag menar. 

MEN idag så sprang han kanske fem hela steg på tygel. Jobbandes med bakbenen under sig. 

Sen kom han ihåg att han är en travhäst. 

Och jag kände efter hur slut jag var i mina magmuskler och ben. 

Man kan säga att man är rätt kaxig tills man hoppar av och benen skakar. 

Då är det tur att det inte är så långt ner till backen och man kan ta igen sig lite. Med en vit sak. Aka isbjörn. 

Fast, det har sin charm att sitta här också. 

Jag har klippt mig.

Det blir inte mer nervöst än så här. Kval på tis.

Jag har nu snurrat runt möblerna i mitt sovrum till...ja. Jag vet inte.
Finns inte en vägg som jag inte provat ha sängen på. Flyttat runt skåpet. (Ja tungt) skrivbordet. Och inget har känts bra. Sovit en natt. Känt att det stämmer inte.
Så nu står sängen tillbaka på samma ställe den alltid stått på.
Varför prova något nytt?

Var första grillmästare idag på Vitsand. Och eftersom jag vet hur otroligt bra jag är på det här med mat la jag huvudet på sned och bad min pappa snällt om att följa med och grilla hamburgare. (Han svor lite men lockade med att det är faktiskt kul att se tvååringarna springa. Och trevligt folk är det där också. )

(Okey la inte huvudet så mycket på sned. Han följde med rätt frivilligt. Fast muttrade att det var ett jäkla väder)

Väl på plast insåg vi att det regnade för mycket för att grilla. Men vi stannade kvar iaf.

Jag fick chansen att prova mina regnkläderna inför Irlandsresan.

Vet inte vad jag tänkte när jag tog på mig gympaskor.
Det regnade från alla håll och kanter. Blåste.
Och en travbana är inte så jätte mycket inomhus. Den är ute i lera.
Och jag tänkte gympaskor är nog att föredra framför rejäla stövlar.

Vilket jag har. Jag bor i stövlar.
Men inte idag.
Fötterna har inte tinat upp än.

Ska jag berätta varför bullbaket blev sent.
Såklart ni vill veta. Jag förstår er. Mitt liv en lördagskväll är spännande. (Grannen har fest. Och här städar vi) (jag)

Det har regnat idag. Som ni vet.
Vad passar inte bättre än att baka när det regnar? (Jo film. Men man kan inte få allt här i världen)
Så hade räknat ut allt.
Gör degen. Den står på jäsning. Ser V75. Bakar ut bullarna mellan 2 och 3. Bullarna får jäsa mellan lopp 3 och 4. In i ugnen. Gräddas 12 min (lopp 5) ner till stallet. Se lopp 6 och 7 hos mamma och pappa bjuda på bullar. Ut i stallet. Hem. Laga mat. Sova.

Planen var god. Tills jag insåg att jag inte hade jäst hemma.
Så såg travet. Ner till stallet. Iväg och handla. Laga mat. Och där vid åtta då började jag baka. (Då var det även sol ute och icke bakväder).
Ungefär halvvägs inser jag att jag har för lite mjöl.
Så ringer grannen. Hon jobbar. Ringer andra grannen som är i Umeå.
Gör inbrott i hennes lägenhet. Snor 2 dl mjöl (allt hon hade) gör dagen klar. Kastar mig till affären. Ska bara snabbt köpa mjöl. Men tror ni inte att det var fullt med folk där. Halv nio. En lördag.
Har folk inget liv?
Men det blev bullar. Som jag avnjutit nu när jag bloggat. Goda. Dessutom. Om ni undrar.

Det här med att vi halv elva kom på att vi möblerar om! Och med vi menar jag jag.
Min hund flydde. Jag förstår henne. Inte för att jag tror hon hade hjälp mig. Jag må vara ensam. Men inte galen än.
Det ser ut som om det eventuellt smällt av en bomb i mitt sovrum. Och inte blev jag nöjd. Sängen står helt fel.
Inte feng Shui. Det känner jag.
Barfota Ernst skulle inte ha sagt "det har öppnats upp och blivit ett härligt flöde i rummet"

Det var nästan lika smart som att vid åtta komma på att nu ska det bakas klart. Bullar.

Och nu när jag ändå håller på tar vi köket och toan också. Kommer sluta med att femte lite stökigare och jag kommer somna på golvet.

Det svåra är inte att hitta människor att umgås med.
Det svåra är att hitta de som får en att le, må bra och ser en för den man är.
Och när man hittar dom.
Som låter en vara.
Då ska man hålla hårt och inte släppa taget.
Det innebär inte äktenskap.
Det innebär bara trygghet.

Är det det här som ska ge bra syn? Eller var det morötter?

Så var det konstaterat. Två timmars sömn och en filtallrik att äta på hela dagen är inte bra för hjärnan.
Nog för att jag är virrig i vanliga fall. Idag har jag ändå tagit alla de priser som finns.

Hällt kaffe på golvet.
En jobbarkompis sa lite försiktigt "Malin du är medveten att muggen du nu håller upp och ner var fylld med ditt kaffe?"

Såklart jag var. Ville bara skita ner mina nya skor. Gå in dom ordentligt.

Resterande saker har varit för pinsamma för att tala om.
Men kan avslöja att det handlar om att jag aldrig någonsin har bett så mycket till Gud om att det skulle vara en Arvidsjaurs ambulans jag mötte. (Var självklart en piteambulans) när hjärnan slog slint jag fick hjärnsläpp. Och på egen bevågenhet ändrade alla trafikregler som finns.

Man kan säga att en Gun som kom och la armen runt mig och sa "du vet killen vi tycker du ska träffa, presentera dig inte idag. Du har inte riktigt kontakterna på rätt ställe" hade helt rätt.

JAG STARTAR PÅ TORSDAG!!!!!!!
Jag fick programmet idag. Vi stod med.
Spår ett.
Kan vi önska att vi får ligga där framme hela loppet.

Efter första turen med Abbe i skogen trodde jag att jag skulle dö.
Mina ben är blåa och min rygg är ond.
Tydligen blir ben blåa när hästjäkeln kastar sig i träd. Vänder sig om och biter en. Utöver att han mest stod på två ben. Välj valfritt mellan fram och bak.
Andra gången gick det lite bättre. Han kastade sig fortfarande. Bet som den.
Där ett tag var jag rädd för taggtråden runt kraftverket. Och hade han varit som gången innan hade jag nog haft tråden i mig.
Tredje gången skötte han sig nästan. Pigg och ville springa ifrån sig själv på hemvägen. (Ut gör han halvhalter ala ridhäst, hur fin och lugn som helst)
Men så idag. Idag red jag på långa tyglar hem. Han gick lite fort. Men han lyssnade.
Okey. Vi gick ca 500 m från stallet. Men det är 500 lugna m hem. Som han aldrig gjort tidigare.

Påtal om. Inget. Egentligen.
Mina knän har inte mått så bra som sagt var. Framför allt det ena har sett ut som en handboll. Gallig. För att prata hästspråk.
Idag tog jag tag i saken och for på skojakt.
I en affär skulle expediten (heter det så) hjälpa mig.
Vilket jag sällan brukar vilja ha. Tror alltid jag ska bli pålurad saker. (Mest för att jag inte kan säga nej)
Han frågar var jag ska ha skorna.
På jobbet svarar jag. Sjukhuset har stenhårt golv och man går ju rätt mycket i vårdyrket.
Han säger jo det har han märkt.
Sen tar han fram några skor han sett många använder i vården.
Hans son är nämligen väldigt sjuk.
Precis varit i Huddinge och fått en ny njure.
Så han spenderar många långa timmar innanför sjukhusetsväggar tittandes på oss springande vårdpersonal.
Tillslut bestämmer jag mig iaf för mina Keen skor. (Se täckning några inlägg ned)
Han ger mig skokartongen.
Säger var kassan är och vänder sig till nästa kund.
Jag säger tack. Och att jag hoppas hans son blir frisk snart. Sjukhus är inget roligt ställe att växa upp på.
Går till kassan väntar på min tur.
När jag ska betala kommer expediter.
Säger ett pris.
Och vips har jag fått 300 kr i rabatt.
För han har sett vilket bra jobb vi i vården gör.

Jag och den här hästen ska ta över världen. Minst.

"Jag är 92 år. Har upplevt mycket och än finns det massor att se"

Det ska jag tänka på. Jämt.

I hate this you know.


Förövrigt jag har lyckats lägga 6 dagars ledigt. 6 dagar det är ju en minisemester.
Kanske flyr till Stockholm och bästa 08an jag inte kan vara utan.

Förövrigt. Nu i mitt bloggmaraton. Dagens outfit.
Toppade med lila foppatofflor.
Att inte jag är modeguru förstår jag inte.
Och vidare. Vore det inte bättre att möta sin livskärlek så här. Osminkad och ofixad. Som jag alltid ser ut. Och inte uppfixad indragen i en bh som lyfter strumpbyxor som fixerar och jeans man inte kan andas i.

Ändå. Fördelen med att se film på datorn. Det är jäkligt mycket lättare att ta med sig den i sängen.
Har iof inte provar bära med mig min 47 tums tv till sängen. Men känns inte lätt.

(Btw några inlägg ner om bakningen. Jag bakade alltså hemma. Inte så att jag bakade på jobbet och tog det med mig hem)

Serie
Godis
Socker
Filt
(Och nej, jag har fortfarande inte lärt mig koppla datorn till den smarta tvn. )

Att jag är en konstnär det vet ju alla. Ska köpa nya jobbarskor. Jag vet kan ha sagt det i ett års tid. Men det har gått jätte bra att jobba med mina skor trots att sulan har varit av. Men nu ev för någon månad sedan så började mina knän protestera av smärta. Och just smärta är nogot jag är rätt dålig på. 

Vet exakt vad jag vill ha för skor. Många på jobbet har dom och skorna är sköna. 

Så skulle bara visa en kompis. (ev Linda) hur skorna ser ut. 

Dom som alla har. Och dom jag ska köpa från samma märke. 

Hon kände inte riktigt igen dom. 

Tyckte dom var klockrent lika orginalen. 

. 

S

jag orkar inte

Bakade till jobbet idag. (Sega blåbärsrutor) utan att ens tänka på det tog jag bort några och stoppade i min egna kyl.
Utifall att man skulle få väntat men oväntat besök.
Och nu när jag kom hem och ser min påse med blåbärskakor inser jag att jag troligen inre kommer få besöket.
Konstigt vad fort man vänjer sig vid någon.
Önskar man vande sig lika fort att vara utan någon också.
Men nu är jag positiv. Mer fika till mig. Och blåbär är väl bra för synen?
Och socker för själen?
Love.

Bra ordination.
Antingen äter jag 5 g penicillin.
Eller 15.
Kanske 10.
Viktigt att äta hela kuren. Kom jag ihåg att läraren predika för oss under någon lektion på sjuksköterskeprogrammet.
Annars ökar risken för MRSA.
vet bara inte hur stor min kur är.

JAG HAR STARTHÄST JAG HAR STARTHÄST JAG HAR STARTHÄST JAG HAR STARTHÄST JAG HAR STARTHÄST JAG HAR STARTHÄST OSV upphöjt till 1000.
Nästa torsdag. I Boden.
Spår ett i ett jäkligt hårt lopp.
Lightning Face.
Glad om vi travar runt.
Glad att få vara med.

Träffade läkaren idag. Angående mitt halvt döva öra som börjat göra ont.
Han kikar.
Säger "snälla Malin, nästa gång du känner så här vänta inte två månader på att söka hjälp"
Sen skrev han ut antibiotika och avsvällandetabletter.
Och muttrade sjukvårdspersonal.
:)

Rickard. Jag vill redan nu passa på att be om ursäkt för särskrivningen själv insikt. Ja jag vet, jorden går under och så vidare. Jag ska, eventuellt imorgon logga in och ändra på alla dessa fel. Självinsikt.
Passar även på att be Peter om ursäkt. Jag vet hur viktigt korrekt svenska är för er.
Jag är mer för att påpeka, barn svälter. Folk mördas, och ingen tar tag i det.

jag ska till en läkare imorgon. Dragit mig länge att ringa och boka tid. Man vill ju inte vara till besvär.
Jag vet att jag är själv utnämnd hypokondriker.
Men jag är en hypokondriker med själv insikt.
Jag måste som ta alla mina sjukdomar till det mest extrema för att jag ska fatta att min förkylning enbart är just en förkylning. Och inte cancer.

Men jag vet inte om det för att man är inom vården man helst ska vara döende på riktigt för att besöka en läkare, 

Antagligen därför jag aldrig enligt mina föräldrar varit sjuk när jag var liten heller. 

Och! Lite så här kan man också skriva låttexter.
Klura på den ni.

Så här jobbar vi på i mitt stall. 

Eller mitt och mitt. 

En övervakar jobbet.

Och chefen sover.