Så här skrev jag på ansiksboken idag. 

 

S

 

Och såklart jag var nervös. Jag var sjukt nervös.

Senaste gången galningen var ut i skogen slutade det med en pappa i backen och en uppskuren häst efter att han gått omkull på stenar. 

Några gånger innan den skenturen åkte min farbror ur vagnen och vi blev en vagn fattigare. Ja min farbror han kan ev ha brytit några revben också. Om vi nu ska vara petiga. 

 

Så jag har tänkt så här. Nu får vi göra något annat med Abbe. 

Under hela min semetser har jag haft mentalträning. 

Jag har varit ute och gått i skogen. Även om jag fick springa maraton de tre första gångerna. Sen fattade han att han inte behövde stressa upp och stå på två ben. 

Jag har tömkört på ridplan. Longerat. Inte så populärt att gå runt på en volt tyckte han men han skötte sig iaf. 

Sen satt jag upp. Har ridit hemma på gården. Lugn som en filbunke. (varför säger man lugn som en filbunke?)

Så idag tänkte jag att det går ju inte att jag ständigt är på gården. Vi måste ut i skogen. 

Sagt och gjort. 

Han var lugn ut, skrittade med långa tyglar. Njöt av tillvaron. Så vände jag. 

Och det slår slint i hästens huvud. 

Ett tag var vi nere i ett dike och halvt om halvt rullade runt. 

Han stod mest på två ben växlande mellan bak och fram. (onödigt att slita mer på ett par) 

Tack och lov kom pappa gående med en annan häst så han kunde snällt leda mig hem. 

Även då var Abbe som en kanonkul och ville helts bort.