Jag kan meddela att fälla ihop en barnvagn kräver att man är ett geni. Något jag inte är. Uppenbarligen.

Först ska man dra upp en spak. Hålla fast den. Samtidigt som man trycker ner två andra ting på vagnen. Och jag vet inte jag. Men jag har bara två händer. Sen ska man trycka ihop fanskapet. (Ursäkta) samtidigt som man trycker in två knappar för att få undan handtaget. JAG HAR FORTFARANDE BARA TVÅ HÄNDER! Det var ju ett under att jag inte fastnade i vagnen själv.

För att inte tala om hur invecklat det är att rulla runt med vagnen på stan. Vi ska nog vara glada att jag bara fick förtroende att rulla den när Jenny höll sin dyrgrip i famnen. För annars skulle Amanda växa upp med hjärnskakningar delux.
Jenny tyckte det var bra att jag fick träna lite innan jag själv skaffade barn. Kan hända mina tankar på att vilja ha barn försvann igen. Dom fanns där ett år. Nu borta.

Sen lämnade Jenny mig med den lilla sötasaken medan hon själv skulle springa in på skolan. Amanda var tyst ca 30 sekunder innan hon insåg att mamma var borta.
Sen skrek hon. Herregud vad 3 månaders bebisar kan skrika. Var får dom luften ifrån och grät. Det sprutade tårar.
Jag försökte hyscha muta med tutte, sjunga ( kan hända skriker tilltog då) gunga men inget hjälpte. Jag var inte hennes mamma.
Och jag svettades. Herre Gud och fru Gud och alla di barnen.
Men efter någon min blev hon tyst och nöjd (kändes som ett år) låg i min famn och tittade på mig med stora blåa ögon. Log lite. Viftade med armarna. Så klok. Sen höll hon huvudet lite mer mot min arm och somnade.
Och ja. Jag smälte.
Kanske nån gång.