Jag rider sällan. Alternativt aldrig. 

Den senaste månaden har jag skrittat runt på Abbe. Men det räknas ju inte. 

Det kanske räknades när jag begav mig ut i skogen för att rida och hästen försökte ta livet av sig och mig. Jag insåg att jag ändå hade lite balans kvar. (och instinkt att hålla fast mig för ramla av VÄGRAR jag det gör ont) (gjorde iof ont när han kastade sig in i ett träd också. Men jag satt kvar) 

 

Men så har vi kommit på att vi ska montékvala Lightning. Häsen är för stor för att springa i en vagn. Och varför inte prova på något nytt. Men då måste ju någon provrida honom. Och det är ju jag. 

För det är ju bara hoppa upp. Tycker fader. 

Trots att jag är något rädd. Faktiskt. 

Men det vill man ju inte visa. 

 

Hade glömt följande. Hur högt upp man sitter. 

Det är ju jätte långt ner till backen. Det skulle göra förbaskat ont att åka av. Lightning är 165 cm över havet. Och det tror jag är litet inom ridvärlden. 

 

Sen att skritta runt går bra. 

Sen böjrade pappa trava med Klaxon.

Och jag började trava med Lightning. 

Herre gud min skapare vad jag har ont idag. 

Låren skakade efter 5 min.

Magen krampade. 

och idag kan jag inte gå upp för trappor. 

 

Men det var kul.