Påtal om. Inget. Egentligen.
Mina knän har inte mått så bra som sagt var. Framför allt det ena har sett ut som en handboll. Gallig. För att prata hästspråk.
Idag tog jag tag i saken och for på skojakt.
I en affär skulle expediten (heter det så) hjälpa mig.
Vilket jag sällan brukar vilja ha. Tror alltid jag ska bli pålurad saker. (Mest för att jag inte kan säga nej)
Han frågar var jag ska ha skorna.
På jobbet svarar jag. Sjukhuset har stenhårt golv och man går ju rätt mycket i vårdyrket.
Han säger jo det har han märkt.
Sen tar han fram några skor han sett många använder i vården.
Hans son är nämligen väldigt sjuk.
Precis varit i Huddinge och fått en ny njure.
Så han spenderar många långa timmar innanför sjukhusetsväggar tittandes på oss springande vårdpersonal.
Tillslut bestämmer jag mig iaf för mina Keen skor. (Se täckning några inlägg ned)
Han ger mig skokartongen.
Säger var kassan är och vänder sig till nästa kund.
Jag säger tack. Och att jag hoppas hans son blir frisk snart. Sjukhus är inget roligt ställe att växa upp på.
Går till kassan väntar på min tur.
När jag ska betala kommer expediter.
Säger ett pris.
Och vips har jag fått 300 kr i rabatt.
För han har sett vilket bra jobb vi i vården gör.