Grattis på mig själv. Namnsdag. Stort. Maria.

Mina föräldrar tänkte så här. Vi ska ge våran dotter ett litet ovanligt namn. Så hon inte är som alla andra. Då kom dom på den underbara kombinationen  MALIN MARIA. Kan de kanske vara de vanligaste namnen som fanns under 80-talet. Svar Ja.

Jag har tänkt på en sak. Jag tänker rätt ofta på rätt många saker. Kanske därför jag ibland svävar iväg i det blå. Men det jag tycker inte jag har gjort det nu.

Även om klockan har passerat tiden för när man ska skriva saker som andra kan läsa med timmar så gör jag ett undan tag.

Har ni tänkt så mycket man skriver till folk, man slänger iväg ett sms. Man mailar. Man chattar.

Har ni tänkt på hur mycket som kan gå fel. Hur mycket man kan misstolka.

För när jag skriver så är det ju ut efter vad jag känner och vill. Men hur kan jag veta att mottagaren inte misstolkar och lägger in värderingarna hon hoppas smset/mailet/chatten vill förmedla.

Det jag menar är det en person som jag gillar lite extra mycket så kommer jag antagligen tolka allt den personen skriver som flörtigt och gulligt. ( Sen skulle jag ju aldrig i hela mitt liv våga erkänna det för han. FÖR TÄNK OM JAG HAR FEL?!) (fast det handlar ju enbart om min feghet, jag kommer ju lika fullt bli extra glad när jag får ett sms av han.)  Men vad är det som säger att den här personen ”flörtar” bara för att jag antar det. Han kanske skriver så till alla människor.  Han kanske är (hör och häpna) trevlig?

Eller när någon avslutar ett sms med trettiotretusenetthunda punkter.

”Ja jag kan väl hämta upp dig då………….” Då tänker jag att nej den här personen vill nog inte alls hämta upp mig och det var jätte jätte jätte jobbigt.

När personen faktiskt bara menade att han kunde hämta upp en. Och inget annat.

För ett tag sedan skrev jag till en kompis Mia Larsson Vad sysslar du med?

Mia tog det som att jag var arg på henne för att hon inte hade hört av sig på evigheter. Vilket hon i ärlighetens namn inte hade gjort)  och började försvara sig.

När det enda jag ville veta var vad hon sysslade med för tillfället. Och inte varför hon inte hade hört av sig på evigheter. Jag ville bara prata. (Mest för att slippa undan en hemtenta om ledarskap)

Nä tusan. Hörrni vi börjar ringa till varandra. Eller ännu bättre träffas LIVE. Ni vet utanför facebook. Det går. Jag vet att det är en skrämmande värld där ute men den är så mycket trevligare.  Speciellt när man ser ansiktsuttryck.

Det finns en plats på jorden som jag älskar lite extra mycket. Dit far jag när jag vill komma bort och andas.  Det är hos min mormor. Ute på landet. Jag har nästintill vuxit upp hos min mormor. Det var jag, min mormor, hennes syster och min morbror. Det är min barndom. Det och kuska runt på travbanor.

Jag trivdes så bra där ute i ingenstans. Sovandes på soffan med mormors hund bredvid mig samtidigt som jag hörde mormor och hennes syster sitta bredvid mig och skratta och surra om allt mellan himmel och jord.

Hur jag brukar sitta ute på bron på sommaren och låtsas röka cigarretter med mormors syster. Cigaretter som egentligen var tandpetare och jag tyckte det såg så vuxet ut när Inger med sina röda naglar tände en cigarett. (tack och lov att jag blev klok och inte tog efter)

Jag minns hur jag och min mormor så fort vi fick chansen tog mormors spark, klädde oss extra varma och for efter skoterspåret ner till vattnet. Solen sken, och det var bara någon minusgrad. Man kunde höra skotrar på avstånd och jag satt inlindad i en filt där på sparken medan mormor i jämn takt sprakade oss ut över isen. På en noga utvald plats. (eller när mormor blev less) stannade vi satte oss ned och skalade apelsinen. Som vi åt medan vi pratade om något. Oftast hur mormor hade det som liten.

Apelsiner som man äter mitt ute på isen i strålande sol smakar underbart.

Så gick åren, jag sparkade själv där ute på isen, men vi stannade alltid. Satte oss ned åt en apelsin som hade blivit lite varm i fickan. Samtalen blev lite djupare men solen värmde lika härligt.

Nu förtiden är mormor lite äldre. Och inte lika pigg. Men det hindar ju inte mig från att fara ut till mitt favoritställe på jorden. Isen är utbytt mot hennes bro. Men fortfarande sitter vi där i solen, äter en apelsin. (även om det blir mer och mer kaffe inblandat i det hela.) Blundar riktar ansiktet mot solen och pratar. Om allt mellan himmel och jord. Skrattandes.

För här kommer jag!

Vi gjorde en "lek" förra veckan. Eller lek är ju absolut att ta i men i brist på bättre ord får det bli lek.

Man skulle ta sitt mellannamn och sin mammas namn som ogift. ( och ja här tar vi förgivet att alla är gifta och lyckliga) sen skulle man berätta vem man skulle vara idag om man jobbade med sitt drömyrke man hade när man var liten.  (ja jag erkänner absolut ingen lek)

Men här är jag. Om jag inte vore jag.

Maria Lundström.  Hej!

Jag skulle vara catchdrivers. Det här var nog innan det fanns catchdrivers. Men jag ville bara kör travlopp.

Sen ville jag bli den nya Stig H Johansson. För han var min idol. (Jag ville även gifta mig med Erik Adielsson för han var snygg)

Jag minns första gången jag sa detta. Vi var på väg till någon travbana här i norr. (Som vanligt. Att jag inte blev en häst när jag var liten är ett under. ) Jag och min lillebror satt och tjafsade om något helt oviktigt. (och pappa övervägde att slänga av oss efter vägen.) När en av travgubbarna frågade vad vi ville bli när vi blir stora.

Jonas svarade självklart kusk. (det här kanske är en hemlighet, men min bror kunde varenda travhäst som sprang ett travlopp. Han kunde alla elitloppsvinnare och alla kuskar. Han spenderade dagarna med att läsa travronden och referera lopp. Han fick tom ta med sig travronden till skolan när dom skulle läsa böcker för att det var enda boken han kunde tänka sig läsa.) Travgubben tyckte det var en UTMÄRKT idé. Att bli kusk alltså inte att läsa travronden.

Sen frågade han mig. När jag sa samma sak som min bror. Klappade han mig på huvudet och sa "Men nej Malin tjejer kan inte bli det" och så skrattade han.

Och jag blev jätte ledsen.

Men hade jag varit Maria Lundström och inte Malin, hade jag nu vid 23 års ålder hunnit med att vinna elitloppet. Ta fram den nya Victory Tilly.  ( fast jag är rätt nöjd att jag har en hund som är uppkallad efter Victory Tilly, det är ju alltid nå) Sen hade jag varit en sväng till USA. Kört nytt världsrekord (jag hade alltså varit den nya Johan Untersteiner)

Jag hade helt enkelt varit bäst.

Nu skulle jag inte ens drömma om att köra ett lopp. Jag tror inte jag skulle våga. (Kanske om jag fick en lärare i Goop klass) Jag är som helt övertygad att jag kommer krocka med allt och alla. Och ni som känner mig måste ju inse att det inte är helt omöjligt.  Jag får helt enkelt hoppas på att bli den nya Stig H Johansson.

Tycker det går rätt bra.  Jag har ju det envisa stoet som är lite för liten för att kallas häst. Och femåringen som är rädd för sin egna skugga. Ibland funderar jag på om det skulle vara bättre att satsa på hundkapplöpning med isbjörnen.

Nu är vi på banan igen. Lite om inte annat.

Vi körde snabbjobb med stjärnorna idag. Det är väldigt lyxigt att ha en fin travbana en bit från huset måste jag säga. Jag känner min nästan som en proffstränare.

Mojs höll ihop travet helt och hållet. Äntligen. Nu börjar han se ut som en travhäst. Musklad och fin.

Maardam hon var sur. Hon är inte rolig att köra snabbjobb med när hon vill döda allt och alla. Jag brukar bli extra glad när hon är på det här humöret när vi ska starta. Då krigar hon. HON SKA FÖRBI ALLA JÄKLA HÄSTAR SOM ÄR I HENNES VÄG. Fast som sagt var då slipper ju jag köra.

Idag satt jag mest och höll fast henne. För om hon fick bestämma skulle vi slå nya världsrekord alla kategorier.

Lite synd att hon inte kom med i Boden för hon är i väldigt bra form för tillfället. Tror jag. Vad vet jag vi har ju inte startar på EVIGHETER.

”Den sjuksköterska som står stadigt på jorden är redo och bestämd, väl artikulerad och VÄLTRÄNAD, ser bra ut. Ger intrycket av att vara i kontroll och ha makt. Detta är en bra sjuksköterska och ledare.”

Det är liksom kört för mig.

Väl artikulerad? Nja… Jag kan knappt utala artikulerad.

Ser bra ut? Ja vist vissa dagar. När jag har sovit nog länge orkat sminkat mig och håret samarbetar.

Vältränad?  Ja jag har ju en muskel som jag är rätt stolt över.

Kontroll? Är det synonym med virrig?

Dom förväntar sig detta.

och får detta

Ni kanske tror jag har hittat på det där stycket om sjuksköterskan som ska vara vältränad och väl artikulerad. Men se icke.

Jag hittade det stycket i våran ledarskapsbok.( Från USA kan tilläggas. Det känns så mycket lättare att förstå det hela om man vet att det är från USA. ) i kapitlet ” Hur man skapar en trivsam arbetsmiljö”

(Leadership Roles And Management Functions In Nursing)

Do you ever feel like a plastic bag
Drifting throught the wind
Wanting to start again

Do you ever feel, feel so paper thin
Like a house of cards
One blow from caving in

Do you ever feel already buried deep
Six feet under scream
But no one seems to hear a thing

Do you know that there's still a chance for you
Cause there's a spark in you

Ibland funderar jag VARFÖR jag håller på med trav. Idag när jag hade stressat hem från skolan för att köra snabbjobb med hästarna visade det sig att en hade feber.

Ikväll när jag var ute för att släcka i stallet och tända nattlampan. (dom är mörkrädda mina hästar. Det är inte JAG som är mörkrädd och har fått för mig att DOM är mörkrädda) såg jag att Maardam hade lyckats trampa upp ett sår på ena frambenet. Hur hon lyckas med det vet jag inte. Men ett djupt jack var det iaf. Jäkla brodd. Säger jag.

Så öppnar jag nästa box, kliar Mojs bakom örat. Han kliar mig på axeln med sin mule. Fruktansvärd underbart mysigt. (Underbart är ett av mina nya favorit ord) Hur som haver (barnen kär) tittar jag ner.

TROR NI INTE HÄSTJÄKELN har lyckats trampa av sig en sko. IGEN. Jag tror tametusan han sliter av dom med flit. Går det att limma fast dom? Eller ännu bättre svetsa? Jag har hört att saker man svetsar ihop sitter bra. Han får helt enkelt lära sig springa fort i järnskor med brodd. Året runt.

Jag förstår inte hur dom kan vara så klantiga. Jag förstår inte.

Fast kanske inte ska säga så mycket. Deras ägare/matte/tränare gick även ut och gick med sin isbjörn släpandes efter sig. (Det var 10 rådjur i hagen hon ville jaga, och folk skrattar åt mig när jag vill låna ut henne som jakthund? Storlek ska ju inte ha någon betydelse…) Men hur som haver (barnen kär) där gick jag, i min pappas 45 på skor, pälsmössa, släpandes på en trasselsudd och med ett enlitersmått i högsta hugg.

Tur jag bor ensligt. Och tur att mina grannar är van min virrighet. 

episodiska minne anomi atrofi i hippocampus. perceptuella svårigheter,temporala cortex, emotionell avflackning dyspraxi, dysgnosi,autobiografiska minne

sun down syndrome, relocaion stress syndrome  och anticipatorisk process.

Förstod inte du heller något? vad bra. Då var vi två. Jag har sagt det förr, jag kan häst. punkt.

KRAMER VANN KRAMER VANN KRAMER VANN KRAMER VANN KRAMER VANN KRAMER VANN KRAMER VANN KRAMER VANN KRAMER VANN KRAMER VANN KRAMER VANN KRAMER VANN KRAMER VANN KRAMER VANN KRAMER VANN KRAMER VANN KRAMER VANN KRAMER VANN!

Att få reda att Kramer vann mitt under en föreläsning är inte det bästa som kan hända. Eftersom jag blir lite smått galen. När jag fick reda på att han hade kommit förs över mållinjen så stod jag utanför dörren till klassrummet.

" Vann han? Vann han?"

" Han vann" ( sa jag till ingen alls men alla som ville höra)

Sen sprang jag upp på övervåningen. Varför vet jag inte. Men jag tar det som gratis träning.

Vet ni vad. Om TVÅ veckor ska jag ut på praktik. Och jag har INGEN praktikplats. Jag ska vara fem veckor på ett sjukhus. Men se det finns inga platser på ett sjukhus. Så jag får vara 10 ( T I O ) veckor på ett äldreboende.

Och se det finns inte ETT äldreboende i Piteå som tar emot oss studenter från Skellefteå.

Så inte nog med att jag ska sitta TIO veckor på ett äldreboende ( inget ont om äldreboenden jag gillar äldreboenden, men jag har svårt att se att jag kommer få träna på det jag behöver lära mig för min kommande sjuksköterskeexamen) någonstans i Sverige. ( läs inlandet i en by som jag aldrig har hört talas om)

Det kommer ju aldrig hända. ( Och inte enbart för att jag inte hittar till byn ingenstans. Utan för att jag VÄGRAR)

Så det finns en stor överhängande risk att Malin hoppar av den här kursen och väntar en termin tills den börjar om igen. För jag tänker icke gå ut som sjuksköterska och känna att nej jag klarar inte av sjuksköterske uppgifterna för jag fick ingen praktik där vi skulle ha praktik. Och jag tänker icke läsa en kurs bara för att läsa.

Never. Och jag är rätt jäkla envis.

Så ett om någon äger ett äldreboende i Piteå  där jag kan få vara fem veckor säg till. Jag är en trevlig tjej.

och äger du ett sjukhus, säg till. Det räcker med en avdelning.   Jag är en trevlig tjej.

( och just det ja, någon som vill träna mina hästar i 10 veckor? För jag kommer vara i byn ingenstans.)

(och eftersom jag troligen kommer hoppa av den här kursen behöver jag ha ett jobb. Så ja säg till. Jag är en trevlig tjej)

Jag är inte bra på at ha ont, men det vet vi ju sedan innan. Jag är helt värdelös på smärta. För att prata sjukhustermer så VASar jag alltid en tia minst när jag har ont. Försök smärtlindra mig säger jag bara.

Eftersom jag ligger i hårdträning för att åka vasaloppet. Ja om ett år, det är länge kvar men ligger man nästan på minus när det kommer till träning måste man köra hårdträning från dag ett. (det och det faktum att jag tror jag är mer vältränad än vad jag är) Men att ligga i hårdträning från dag ett gör också att jag har denna förbannade träningsvärk. I revbenen. (eller mellan.) (om man vill vara korrekt) (vilket jag kanske måste vara nu när jag läser till sjuksköterska och ska ha ett litet hum om anatomi) Det känns som att någon har sparkat mig 23842757 gånger och allt är brutet. Eller som om jag har en jäkla jobbig lunginflammation. Eller har hostat i tio år. Och då har jag inte ens börjat beskriva hur min rygg känns, eller mina ben. Men det besparar jag er.

Jag har även en sticka i fingret. DET gör ont. På riktig. Och med sticka menar jag ett höstrå som har sökt sig in under huden. Vet ni hur svårt det är att få bort? När jag såg att jag hade fått detta strå stack en del ut, så det borde ju vara lätt åtgärdat. Förutom att halva stråt gick av när jag drog. Och sitter med andra ord kvar. Jag kan säga att jag har varit där och opererat. Utan resultat. Eller ja jag har ju lyckas få ett sår. Men lika förbaskat sitter stråt kvar. Så jag tar i med hårdhandskarna (nej jag ringer inte efter en ambulans, även om jag har funderat på det. ) zinkpasta. Det ska dra ut allt.

Men jag tror att det här höstråt har överlistat det.

(och ni har helt rätt, jag har lite att göra för tillfället.)

en otroligt klok människa sa att det spelar ingen roll hur mycket vi än påpekar att det är kallt ute, det kommer lika fullt fortsätta vara kallt ute så vi kan lika gärna göra det bästa av situationen.

Klä oss varma och gå ut i solen.

Då hade jag redan varit ute i två timmar och var sådär lagomt frusen så jag gick inte på hennes kloka ord. Men hon har ju självklart rätt.  Det är bara när det är så här kallt som det knastrat underbart under skorna när man är ute och går. Snön glittrar och solen lyser. För att inte tala om sjärnorna. Det är rätt bra att bo här uppe iaf.

Sen när jag kom ut i stallet ikväll. Precis efter det att jag hade stått på gården och beskådat stjärnorna och lyssnat på tystnaden och insett att det är just detta som gör att jag inte vill bo i en stor stad.Inser jag att alla vattenledningar har fryst saman. Inte en droppe vatten rinner i kranen eller till hästarnas vattenkoppar.

Det är då jag inser att jag borde på i en våning på söder i Stockholm. Eller New York. London skulle ockås fungera.

Jag kanske skulle ha en innekatt. Eventuellt.

Det jag igentligen skulle skriva i mitt förra inlägg var, att jag steg upp idag för att fara ut och köra häst.

Gruvade mig för att lämna den varma sängen. Stack ner fötterna i tofflor. ( Ja jag äger tofflor. Guds skapelse till frusna fötter.) och gick ner för att gå ut i stallet. Tittade på termometern. - 28 grader.

Gav hästarna mat och slängde ut dom sen  gick jag och la mig igen. Det finns gränser även för mig.

Sen for jag och jobbade.

Vilket innebär att pappa och min farbror fick klara order om att köra häst idag.

Jag förfryser en generation i taget.

okey.

Jag har sämst spår imorgon.

Jag startar  i sista loppet. Som går ca 1 timma efter min normala gå i säng tid. Vilket innebär att jag kommer vara på ett väldigt roligt humör. ( vilket även innebär att alla andra tycker jag pratar FÖR mycket och skrattar FÖR mycket)

Men jag har världens bästa häst.

Och jag är nervös. Men det ska bli kul att komma ut på banan med Marre igen.

Imorgon blir det att tävla mot sig själv. Se om hon går hela vägen. Om hon hänger med. Att vi ska ha ens en liten chans till topp tre är uteslutet. Att vi ens har chans till att få pengar är liten.

Men jag tänker att hon kommer komma iväg, förhoppningsvis flyter travet i två varv. Förhoppningsvis.

För mig är hon bäst hur som helst.

Jag har klippt mig. Så jag tänkte göra som ALLA STORA bloggare, visa en bild på mig själv. Hur jag ser ut numera. Mest för att ni, mina kära vänner ska känna igen mig. För jag känner icke igen mig själv längre.

Min frisör sa, du skulle vara snygg i kort hår Malin. Men det kan ju vara ett stort steg att ta så jag tycker vi klipper nå mellanting så du vänjer dig.

Mellanting? Kör på antingen eller känner jag i de flesta fall. Mellanting blir sällan bra.

Så ja, det blev kort.

o

Så blir det när jag är less på håret och min frisör får göra vad hon vill. Om hon vågar vill säga.

Vidare är jag glad att jag inte har en MODEblogg. Förstå och försöka få en bra bild, för det mesta såg jag sjuk ut. Eller så saknade jag ett öra, eller öga. Sen att ta 2435457 kort varje dag som ska upp på bloggen. VEM ORKAR? Jag är fortfarande blind efter blixten....

Jag ritar. Det blir så fint.

Men åter till mig...Vad tror ni?

Ja just det ja, en före bild kanske?

Vet ni vad Isbjörnen gjorde idag? Jag tror hon hatar mig. Jag är helt säker på det.

Var i stallet och skottade ut. (mockade som alla andra säger) så kommer isbjörnen fram till mig. Och lägger något på mina fötter. En hov tänkte jag. Eller en död råtta tänkte Tilly. När jag insåg att det var just det jag hade på foten fick jag panik och sprang ut ur stallet stängde dörren och skrek på min bror.

Min bror blev vansinnig på mig för att jag hade stängt in Tilly med en död råtta.

Men den var ju död, tyckte jag.

Men varför skriker du då? frågade han.

JA MEN DET VAR JU EN GIGANTISK RÅTTA FATTAR DU INGENTING!?!!

Nu ska jag göra något jag aldrig gör jag ska berätta om min dag. (eller ja det är kanske det enda jag gör)

Men jag älskar dagar som dom här.

Jag sov länge. (eller ja till åtta, men det är länge för mig)

Min älskade mamma hade satt ut hästarna, så det enda jag behövde göra var att fixa i stallet. Vilket är rätt mysigt.

Sen hann jag träna. (inte lika mysigt mest jobbigt hatar att ha ont.)

Jag har hunnit gå på stan, shoppat. Med söta Marie. Insett att två butiker har stängt och en ny har öppnat sedan jag var på stan sist.

Jag har hunnit gå ut och gå en sväng med isbjörnen.

Mysa med hästarna.

Och nu tänker jag krypa ner under täcket och läsa en bok. Och med bok menar jag en vanlig bok som handlar om kärlek och romantik. Inte om sjukdom och död. (samt en massa diagnoser som man är HELT ÖVERTYGAD OM ATT MAN HAR)

Jag njuter.

Fundering. Tror ni det är möjligt att linda in Mojje i bubbelplast?

Hästjäkeln kan ju inte ta ett steg utan att trampa sig, riva sig eller göra något annat klantigt som man inte trodde var möjligt. I den här takten kommer jag vara expert på att lägga om sår när jag går ut som färdig sjuksköterska. Även om jag inte har lagt om ett enda sår som student.

Han är en grav Pité.

Jag är LEDIG en hel VECKA.

Jag har inget i skolan.

Jag jobbar inte. ( okey jag jobbar inte vad jag vet)

Så nu är jag tydligen hemmafru.

Jag ska laga middag ikväll.

Vilket får min bror att vilja fara till någon annan för att äta.

Jag förstår honom. Jag är inte bra på att laga mat. Jag är rädd att laga mat.

Hur jag överlevde när jag bodde själv vet jag inte. (Kanske snäll pojkvän som hade barmhärtighet över mig)

Jag kan baka. Men mina sjukskötersekekunskaper säger mig att man inte kan överleva på fika?

Eller?