Jag är inte bra på at ha ont, men det vet vi ju sedan innan. Jag är helt värdelös på smärta. För att prata sjukhustermer så VASar jag alltid en tia minst när jag har ont. Försök smärtlindra mig säger jag bara.

Eftersom jag ligger i hårdträning för att åka vasaloppet. Ja om ett år, det är länge kvar men ligger man nästan på minus när det kommer till träning måste man köra hårdträning från dag ett. (det och det faktum att jag tror jag är mer vältränad än vad jag är) Men att ligga i hårdträning från dag ett gör också att jag har denna förbannade träningsvärk. I revbenen. (eller mellan.) (om man vill vara korrekt) (vilket jag kanske måste vara nu när jag läser till sjuksköterska och ska ha ett litet hum om anatomi) Det känns som att någon har sparkat mig 23842757 gånger och allt är brutet. Eller som om jag har en jäkla jobbig lunginflammation. Eller har hostat i tio år. Och då har jag inte ens börjat beskriva hur min rygg känns, eller mina ben. Men det besparar jag er.

Jag har även en sticka i fingret. DET gör ont. På riktig. Och med sticka menar jag ett höstrå som har sökt sig in under huden. Vet ni hur svårt det är att få bort? När jag såg att jag hade fått detta strå stack en del ut, så det borde ju vara lätt åtgärdat. Förutom att halva stråt gick av när jag drog. Och sitter med andra ord kvar. Jag kan säga att jag har varit där och opererat. Utan resultat. Eller ja jag har ju lyckas få ett sår. Men lika förbaskat sitter stråt kvar. Så jag tar i med hårdhandskarna (nej jag ringer inte efter en ambulans, även om jag har funderat på det. ) zinkpasta. Det ska dra ut allt.

Men jag tror att det här höstråt har överlistat det.

(och ni har helt rätt, jag har lite att göra för tillfället.)