Folk som känner mig vet att jag hatar min dator. Mest för att datorn inte förstår mig och jag förstår inte datorn.

Vi vill olika saker här i livet. Datorn vill för det mesta jävlas och jag vill för det mesta få arbetet bortgjort.

Jag har utstått. Lagt band på mig själv för att inte kasta ut den genom fönstret. (Mest för att det är snö som kan dämpa fallet och kanske rädda fanskapet)

Men så för en vecka sedan gick den sönder. På riktigt. Skärmen sprack.

Och vissa tror att jag har kastat den i väggen. Vilket iof inte skulle vara helt omöjligt. Jag kastar sällan saker i ilskan men för datorn har jag ibland varit villig att göra ett undantag. Men jag har inte gjort det.

Utan den gick sönder helt på egen hand. (Den är ute efter att jävlas med mig.) Gångjärnet gick och det var den datorn. Går att använda men inte att fälla ihop. Och jag vet inte, men jag tror vitsen med en bärbar dator är att den ska gå att fälla ihop och ta med sig.

Så jag måste ju köpa en ny. Men vad ska jag köpa. Min älskade morbror fick till uppgift att hitta en dator åt mig.

Och den uppgiften tog han på allvar.

Jag skulle ha en dator med LED-skärm, Intel core i3 och G62.

Själv tog jag det säkra före det osäkra och köpte en röd dator. För när jag väl stod där, med dom bra datorerna som min morbror har valt ut åt mig viste jag inte längre vad jag ville ha. Och försäljare har så stort inflytande på mig. Jag skulle kunna köpa upp halva affären bara för att det är bra att ha. Så när jag stod där, med hjärnsläpp och rädsla för försäljarna, försökte jag komma på vad jag behövde. LED-skärm.

Ja så det blev en dator med LED-skärm. ( Vad är en LED-skärm?) och G64, nära om inte annat.

Ni kanske tror jag vet vad G64 är? Icke sa nicke. Men datorn är ju röd.