Det finns en plats på jorden som jag älskar lite extra mycket. Dit far jag när jag vill komma bort och andas.  Det är hos min mormor. Ute på landet. Jag har nästintill vuxit upp hos min mormor. Det var jag, min mormor, hennes syster och min morbror. Det är min barndom. Det och kuska runt på travbanor.

Jag trivdes så bra där ute i ingenstans. Sovandes på soffan med mormors hund bredvid mig samtidigt som jag hörde mormor och hennes syster sitta bredvid mig och skratta och surra om allt mellan himmel och jord.

Hur jag brukar sitta ute på bron på sommaren och låtsas röka cigarretter med mormors syster. Cigaretter som egentligen var tandpetare och jag tyckte det såg så vuxet ut när Inger med sina röda naglar tände en cigarett. (tack och lov att jag blev klok och inte tog efter)

Jag minns hur jag och min mormor så fort vi fick chansen tog mormors spark, klädde oss extra varma och for efter skoterspåret ner till vattnet. Solen sken, och det var bara någon minusgrad. Man kunde höra skotrar på avstånd och jag satt inlindad i en filt där på sparken medan mormor i jämn takt sprakade oss ut över isen. På en noga utvald plats. (eller när mormor blev less) stannade vi satte oss ned och skalade apelsinen. Som vi åt medan vi pratade om något. Oftast hur mormor hade det som liten.

Apelsiner som man äter mitt ute på isen i strålande sol smakar underbart.

Så gick åren, jag sparkade själv där ute på isen, men vi stannade alltid. Satte oss ned åt en apelsin som hade blivit lite varm i fickan. Samtalen blev lite djupare men solen värmde lika härligt.

Nu förtiden är mormor lite äldre. Och inte lika pigg. Men det hindar ju inte mig från att fara ut till mitt favoritställe på jorden. Isen är utbytt mot hennes bro. Men fortfarande sitter vi där i solen, äter en apelsin. (även om det blir mer och mer kaffe inblandat i det hela.) Blundar riktar ansiktet mot solen och pratar. Om allt mellan himmel och jord. Skrattandes.