Ibland funderar jag VARFÖR jag håller på med trav. Idag när jag hade stressat hem från skolan för att köra snabbjobb med hästarna visade det sig att en hade feber.

Ikväll när jag var ute för att släcka i stallet och tända nattlampan. (dom är mörkrädda mina hästar. Det är inte JAG som är mörkrädd och har fått för mig att DOM är mörkrädda) såg jag att Maardam hade lyckats trampa upp ett sår på ena frambenet. Hur hon lyckas med det vet jag inte. Men ett djupt jack var det iaf. Jäkla brodd. Säger jag.

Så öppnar jag nästa box, kliar Mojs bakom örat. Han kliar mig på axeln med sin mule. Fruktansvärd underbart mysigt. (Underbart är ett av mina nya favorit ord) Hur som haver (barnen kär) tittar jag ner.

TROR NI INTE HÄSTJÄKELN har lyckats trampa av sig en sko. IGEN. Jag tror tametusan han sliter av dom med flit. Går det att limma fast dom? Eller ännu bättre svetsa? Jag har hört att saker man svetsar ihop sitter bra. Han får helt enkelt lära sig springa fort i järnskor med brodd. Året runt.

Jag förstår inte hur dom kan vara så klantiga. Jag förstår inte.

Fast kanske inte ska säga så mycket. Deras ägare/matte/tränare gick även ut och gick med sin isbjörn släpandes efter sig. (Det var 10 rådjur i hagen hon ville jaga, och folk skrattar åt mig när jag vill låna ut henne som jakthund? Storlek ska ju inte ha någon betydelse…) Men hur som haver (barnen kär) där gick jag, i min pappas 45 på skor, pälsmössa, släpandes på en trasselsudd och med ett enlitersmått i högsta hugg.

Tur jag bor ensligt. Och tur att mina grannar är van min virrighet.