Det här med att träna och det ska vara så bra för kroppen och själen köper jag inte riktigt. Mest för att jag har ont överallt.
Men om det är nån gång jag är bra på att tänka så är det när jag tränar.
Det börjar bra.
Jag tar i.
Sen har jag gjort mina 15 repitioner.
Så då vilar man ju. Kanske 30 sekunder.
Det är bara det. Mina 30 sekunder blir så fort så många mer.
Idag hittade jag tex en knöl på handen. Som jag är rätt säker på att den inte ska vara där. Ett tag tänkte jag cancer. Sen kom jag och min hjärna överrens om att så icke var fallet.
Sen spelades en väldigt bra låt på radion. Så när jag gick tillbaka med vikterna snurrade jag runt lite. Sådär på må få. Sjöng med.
Tur man var själv. Inte för att jag vet om det någonsin hindrar mig från att skämma ut mig.
Nackdelen att inte bo hemma hos föräldrarna. Förutom det självklara, lagad mat och tvättad tvätt.
Nu mera när jag ska till stallet och det har snöat. Så får jag inte enbart skotta mig in i stallet utan jag får börja med att skotta mig in till bilen. Sen riskera livet genom att köra på en oplogad med ack så spårig väg hem till mor och far.
Varför jag inte går?
Jo för att klockan halv sju på morgonen tänker jag inte normalt. Jag tänker sällan normalt om vi ska vara ärliga så halv sju på morgonen tänker jag inte alls. Utan trotsar snön och går till bilen. Svär lite för att dom inte bygger ett garage åt mig. Inser att jag inte har en skrapa kvar i bilen. Inte heller en borste. Det är konstigt att jag tappar dom hela tiden. Det är en tjuv i farten.
Sen när jag och min lilla röda fara plogat oss fram till gården. Då får jag fortsätta skotta mig in i stallet. Sen får jag skotta mig ut från stallet för att dörrarna går inte att öppna. Och efter det får jag skotta fram allt hö.
Det här mina vänner och ovänner, det här är livskvalité. Snö, skog, lite bitande kyla i kinderna. Hästarna som lunkar på i skritt. Och en soluppgång. Vad behöver man mer?
Så här är det varje år i min familj. Varje år säger jag.
Min faster fyller år. Min moster fyller år. Min kusin fyller år. Mitt kusinbarn fyller år. Och min pappa fyller år.
Många kan man glömma. Men pappa kan man inte glömma av. För då får man äta upp det i år efter. Jag har missat farsdag en gång i mitt 24 åriga liv. EN GÅNG. Och jag får höra det än." Du glömmer mig alltid du firar aldrig mig. Aldrig får jag något på farsdag."
Jag kontrar med att han är gammal och minnet börjar svikta.
Hur som haver. (Barnen kär) dessa människor som jag älskar väldigt mycket fyller alla år i mellandagarna.
Och varje år. Tänker jag.
"Malin kom nu ihåg att köpa presenter innan mellandagarna. Du hatar och kommer alltid att hata att gå på mellandagsrea. "
Och varje år glömmer jag bort att köpa presenter.
Så varje år så får jag trots allt trängas på mellandagsrea.
Underbart härligt. NOT. (eller så inte)
Och den ständiga frågan. Vad ska jag ge en herre på 56 år?
Imorgon ska jag sitta övervak. Då får man äran att sitta i ett troligen litet och varmt rum. Själv. I en evighet. Men jag klagar inte jag.
(jo det är inte det roligaste man kan göra. Chefen var smart när han frågade om jag ville jobba. Ja sa jag. Som aldrig kan säga nej. Bra det är övervak sa han. Sen sprang han ut från rummet.)
Att jag hatar att sitta övervak är absolut inget ont om patienterna man sitter övervak hos.
Utan mer det faktum att jag från klockan två till halv tio kommer sitta på en stol. Och då förstår alla som känner mig att det kan gå dåligt. Det är många timmar att inte röra sig.
Horoskop. Vattuman. 20/1-19/2 Någon som är något bekant med dig tänker nu ofta på dig. (tackar tackar jag rodnar) Romantiken tycks nu kunna få ett uppsving.
Så vem vill träda fram så här kan vi ju inte ha det.
Nu ska ni få höra. Eller ja läsa.
Horoskop. Vattuman. 20/1-19/2 Någon som är något bekant med dig tänker nu ofta på dig. (tackar tackar jag rodnar) Romantiken tycks nu kunna få ett uppsving.
Så vem vill träda fram så här kan vi ju inte ha det.
Åldern har ingen betydelse heter det. Åldern är bara en siffra.
Och jag kom på att nej det är det inte. Det är inte bara en siffra. Den har betydelse. Konstigt vore det ju annars. Självklart vet jag som är 23 mer om livet än du som är 17. Självklart vet du som är 40 mer om livet än mig.
Men ändå är det omständigheterna som får oss att mogna. Att våga. Att se. Och det väger tyngre än en siffra.
Hej bara så ni vet hon som sitter och skriver det här är ledig nästa helg. HEJ OCH VÄLKOMMEN TILLBAKA LIVET.
Sju helger har jag nu jobbat. Min hjärna är inte vad min hjärna brukar vara. Pratar folk med mig kan jag bara prata jobb tillbaka. Och häst. Häst kan jag alltid prata.
Framt till 4/1-12 är jag ledig.
Det här är vad jag vill göra. Och ni mina vänner ni får vara med på vad ni vill. Och vill ni inte tvingar jag er. Jag vet jag är älskvärd.
~ se hockey. Och med hockey menar jag luleå.
~ Fika. Helst på stan. Men det är lungt jag kan komma förbi er också. Bara du har kaffe.
~ Se film. Hanna. Helst. Har du andra förslag är dom välkommna. Jag har en skön soffa och fina fotöljer. Och ett jäkligt mjukt golv att sitta på. Många kuddar. Kan kanske fixa kaffe. Eller ja det kan jag.
~ Gå ut. Ni vet ut. Dansa. Kanske ta en drink. Eller två. Det är jag inte helt främmande mot heller.
Mormor: Malin, kära dotterdotter. ( så säger hon inte men det hade varit roligt) är du kär?
Malin. (alltså jag): Nej kära mormor det är jag inte. (vem har tid med sånt?)
Mormor: Men nog måste du väl kunna hitta nån du gillar.
Denna frågerunda kör vi varje gång vi träffas. Minst en gång i veckan. Den dagen jag är kär. ( ni är först med att få veta) kommer jag ge henne en hjärtinfarkt. (Men det är lungt sånt har jag tränat på)
Jag tror hon är orolig att jag kommer dö själv.
Senare under kvällen.
Eller ja ca 30 min senare när jag dragit på mig pyamasbyxor. Tjocksockar. Och faktiskt ett par tofflor jag fick i julklapp. Suckar hon. Mormor alltså.
" Ja Malin inte är det konstigt du är singel när jag tänker efter."
"Vaför inte?" säger jag.
" Ja....dina kläder. Du tar ut svängarna. Du är tokig." Säger hon.
Kommer hem till ett kaos i lägenheten. Hur en människa jämt och ständigt kan vara hemsökt av en tornado förstår jag inte.
Grannen spelar julmusik. Tänker här skapar vi julstämning lägenheter emellan. Och sjunger med i " Mer jul" Fruktansvärd dåligt låt om jag får säga det själv. Men sjunger för fullt och springer runt i mitt kaos.
Sminkar mig. Det är trots allt jul. Och dessa mörka ringar under ögonen bör döljas. För allas trevnad.
krånglar på mig strumpbyxor. Jordens kanske mest avskyvärda plagg. Drar på mig en klänning. Knyter en rosett i ryggen. Hittar halsband och ringar under en kudde. Don´t ask. Fixar mitt uppåtsträvande hår att ligg på huvudet.
Till sist hittar jag ett par klackar jag drar på mig.
Springer ut från kasoet med en påse julklappar. Halkar nästan ihjäl mig ute. Tack klackar.
Väl hemma hos mamma och pappa möter en liten isbjörn mig i dörren. En pappa som lagar mat och en mamma som. Ja är min mamma.
Kramar mormor. Dukar klart bordet.
Och sen börjar Kalle. Jag älskar inte Kalle. Men det ska som ses. Hinner tänka där i soffan. Förutom att jag känner mig kvävd i strumpbyxorna att Tomteverkstan är något att bita i för alla feminister, rättvisekämpare och alla människors lika värde. Jag anar att det snart kommer dyka upp bojkotta Tomteverkstan i likhet med bojkotta glassen 88.
Halv fyra är maten klar. Den enda som protesterar är jag. Det är ju Kalle för gudskull. VEM EXKAT VEM ÄTER UNDER KALLE?
" Jag " Svarar pappa. " Jag är hungrig"
Fö
Kommer hem till ett kaos i lägenheten. Hur en människa jämt och ständigt kan vara hemsökt av en tornado förstår jag inte.
Grannen spelar julmusik. Tänker här skapar vi julstämning lägenheter emellan. Och sjunger med i " Mer jul" Fruktansvärd dåligt låt om jag får säga det själv. Men sjunger för fullt och springer runt i mitt kaos.
Sminkar mig. Det är trots allt jul. Och dessa mörka ringar under ögonen bör döljas. För allas trevnad.
krånglar på mig strumpbyxor. Jordens kanske mest avskyvärda plagg. Drar på mig en klänning. Knyter en rosett i ryggen. Hittar halsband och ringar under en kudde. Don´t ask. Fixar mitt uppåtsträvande hår att ligg på huvudet.
Till sist hittar jag ett par klackar jag drar på mig.
Springer ut från kasoet med en påse julklappar. Halkar nästan ihjäl mig ute. Tack klackar.
Väl hemma hos mamma och pappa möter en liten isbjörn mig i dörren. En pappa som lagar mat och en mamma som. Ja är min mamma.
Kramar mormor. Dukar klart bordet.
Och sen börjar Kalle. Jag älskar inte Kalle. Men det ska som ses. Hinner tänka där i soffan. Förutom att jag känner mig kvävd i strumpbyxorna att Tomteverkstan är något att bita i för alla feminister, rättvisekämpare och alla människors lika värde. Jag anar att det snart kommer dyka upp bojkotta Tomteverkstan i likhet med bojkotta glassen 88.
Halv fyra är maten klar. Den enda som protesterar är jag. Det är ju Kalle för gudskull. VEM EXKAT VEM ÄTER UNDER KALLE?
" Jag " Svarar pappa. " Jag är hungrig"
För så här är det varje år. VARJE ÅR. är maten klar mitt i Kalle Anka och varje år är det bara jag som bryr mig. För alla andra är hungriga och dom har sett det förr. Så fem hungriga människor trängs nu runt köksbänken. Eller fyra. För jag dansar till "Djungelboken"s " Var nöjd med allt som livet ger"
Försök sitta still till den låten.
Sen trängs jag. Vi sätter oss vid bordet. Äter pappas gudomligt goda revbensspjäll. Jag föräter mig på jansonsso och sill. Som jag gör varje år. Fick jag bestämma skulle vi ha en silltårta också på bordet.
Klockan fyra. Är vi färdiga. Mätta. Jag kan rulla fram. Igen. Går en sväng med isbjörnen. Kommer in.
drar fram julklapparna. Som även i år saknar namn. Med all sannorlikhet är prislappen kvar. Vi sitter runt köksbordet. Jag, mamma, pappa, mormor och lillebror. Stojar över vems julklapp är vems. För alla har ju glömt hur paketen dom har köpt ser ut. (speciellt för att jag har köpt alla, bror och far är smarta)
När mamma öppnar Jazz skivan hon har fått. Ungefär vid fem så har jag fått nog. Drar av mig klänningen och strumpbyxorna och drar på mig pyamasbyxorna. På med raggsockar. Och tjocktröja. Bort med sminket.
Och det känns så skönt att vi bara är under jul. Vi gör inget alls. Om jag ska vara ärlig. Och jag älskar det.
Körde hem mormor i pyamasbyxorna och fina skoterskor. Satt på hennes köksoffa och drack kaffe och åt knäck. Halv sju var jag hemma.
Tänk er att ni sitter längst bak i en gul skåpbil. ( som ofta kör fram och tillbaka till sunderbyn) Ni sitter därbak för att ni ska hämta lastbilen. Till hästarna. Som eran pappa. (eller för den delen någon annan ni känner har lämnat in.) Usikten är inte den bästa. Den är nästan obefintlig när du tänker efter. Det är ett litet fönster du kan se igenom. (vilket är lite jobbigt när du helst vill ha full uppsikt över vägen)
Bilen svänger. Och svänger. Stannar och sen svänger vi igen. Framme. Du hoppar ur bilen. Tar din träningsväska över axeln. (klapp på huvudet att du har tränat idag) skinnväskan över andra. Kylan slår emot dig och snön knastrar under dina skor när du landar och tar emot i backen.
Du tittar runt. Är på en parkering. Framför snöhögen står lastbilen. Igen frusen. Du tänker på din egna lilla peugeot som står kvar på sjukhuset och är varm. Härlig uppfinning kupevärmaren är.
Du går med icke så bestämda steg fram till lastbilen, tar nycklarna från höger bakdäck. Tänker att det är tur du bor i norrland där ingen snor bilar. Eller hur det nu var.
Låser upp bilen. Funderar varför den var låst. Med tanke på att nycklarna låg på höger bakdäck. Den gula bilen backar och kör iväg. Du vinkar. (för du är välupfostrad) Kastar in väskan i framsätet och klättrar upp. Inser att den är igen frusen. På insidan. Du hittar en cd-skiva. Best of 69. skrapar insidan av rutorna och slår på värmen på högsta möjliga. Vrider om nycklen. Och bilen startas.
Då tittar du upp. Och funderar. VARS FAN ÄR JAG? På en parkering. Någonstans i Sverige. Härligt at åka längst bak i en gul skåpbil..
Ibland känner jag, är man över 20 bör man väl kunna tänka och tycka själv. Man bör kunna vara ärlig. Mot andra och sig själv? Varför måste man följa den förbannade strömmen hela tiden. Stå för vad du känner människa.
När jag nu blottar min fars jobbarkort kan jag ju visa mitt. Eller jag har inget, så tog saken i egna händer och gjorde ett. Med självporträtt. En del säger att det är likt. Igår hörde jag att jag ser mer polerad ut i verkligheten. Jag känner mig dock inte polerad.
På tal om inget kanske, min förvirring kanske. I don't know.
Skulle till sjukhuset, för att se hur jag jobbade imorgon.
Bra tyckte pappa. Då kan du hämta en sak till mig på ambulansen. Vilket jag kunde. Såklart. Är en snäll dotter.
For iväg. Träffade en kändis. Pratade några ord. Var glad. För det är jag alltid nuförtiden. Rusade upp till avdelning jag jobbar på. Rusade i onödan han jag skulle prata med var inte kvar.
Sprang in på ambulansen. Hittade inte saken jag skulle ha. Sprang upp för deras jäkla spiraltrappa. Ett under att jag inte föll och slog ihjäl mig. Den är väldigt snurrig. Försökte hitta en människa. Vilket jag inte gjorde. Gick ner och inser då att alla ambulanser är borta. Dom är ju så små, så man missar ju lätt att dom inte är där.
For vidare till stan. Köpte julklappar. For tillbaka till ambulansen för att hämta saken till fader. Kommer in i ambulansgaraget. Där det är mörkt. Men nu står det iaf två ambulanser där. Känner mig nästan som en tjuv när jag är där själv och smyger omkring och letar efter pappas kvarglömda mojäng. Så hittar jag den på ett bord. Då plötsligt en lampa bakom mig tänds. Hoppar högt och får en hjärtinfarkt. Vänder mig om men ingen där. Så vänder mig tillbaka för att ta saken i mina händer när det börjar blinka. Ljuset inte saken. Och låta. En tv tänds.
Rusar ut till min bil. Kör hem. Och kvar på ambulansen ligger saken och mina handskar.
Skulle nog inte passa att jobba på ambulansen. Så fort dom får ett larm far jag hem.
Skaffa worldfeud. Eller om du har. Sen lägger du till Frö. Och vinner du. Säg till mig så kommer jag och ger dig en kram. Du är min idol för all evighet.
Vill ni kan ni även lägga till Maardam. Men då får ni helst inte vinna.
Yes jag ler lika mycket idag som jag gjorde igår. Så då vet ni.
Såg en film igår. Jag vet chockande.
Jag som är värdelös på att förklara saker och ting. kan inte ge ett samband och en rödtråd. Berätta så man fastnar och bara måste veta mer. Jag är mer en sån som babblar och kommer från ämnet.
Så kryp ihop i soffan och se Source Code. Den var bra. Och inte bara för att Jake Gyllenhaal var med i den. Har nog en hemlig förälskelse på honom. Friar han så gifter jag mig på stående fot.
Filmen fick mig iaf att tänka på hur det skulle vara att vara jag fast i en annan värld. Även om det då kanske inte skulle vara just jag. Men att det enbart är tillfällheter som gör att jag är som jag är idag. (galen, men lite söt)
Hade jag valt annorlunda nån gång. Skulle jag kanske sitta på en strand i Mexico nu.
Eller vara sambo. Med barn.
Eller jobba hos Stig H. Stiga upp fyra varje morgon och köra häst.
Eller vara kändis. Eller miljömedveten rättvisemärkt aktivist för FN.
Flygvärdina.
Sitta på ett renskin och dricka kaffe i skogen. Njuta av att världen är i silver. Jag hade nog även kört skoter. Det har jag alltid velat prova. Kanske vara i fjällen. Med nån trevlig människa. Pimpla. Men mest dricka kaffe. (08an) Vad skulle ni göra, Ni vet om ni inte var i erat vardagslunk.
På ansiktsboken skrev jag igår att det är inte ofta man får skryta att man är i tidningen. Men se där har jag fel, för var i tidningen idag också. I insändarna där hittar ni en liten text. Som jag skrivit. Här. Jag vet inte om jag ska vara smickrad att det finns människor som läser min blogg. ( älskar er alla) eller om jag ska vara arg för att någon har kopierat det jag skrivit. Och sänt in den till tidningen. Utan att fråga mig.
<3 Känna den där enorma glädjen som sprider sig från nästippen till stortån
helt ärligt jag kan inte sluta le. Det går inte. Säger någon att "Grattis det gick bra igår." eller "Hur gick det igår?"
Skiner jag upp som en sol. Leendet vill aldrig ta slut.
Jag går igenom gårdagen med ALLA jag träffar. Trots att väldigt få människor är intresserade.
Och väldigt få människor av dom jag har träffat förstår sig på trav. Så för dom kvittar det.
Men jag ler och ler. Och sen ler jag ett tag till.
Jag kommer leva på det här länge. I vinter när det är - 34 grader och mina fötter för länge sedan intog en blå färg ska jag tänka på dagen, när hästen som inte kan trava. Han som glömmer att svänga på banan.Han som inte tog ett rent travsteg när vi fick honom till gården. VANN.
Jag bryr mig inte så mycket om att han vann. Jag är mest lycklig att han travade runt banan.
Hade han blivit sist. Hade jag tänkt: Gud så skönt, nu kan vi fortsätta. För han höll rätt gångart. Hela loppet.
Sen vann han.
Så förstå min hybris. Älskade häst.
Och älskade Maardam, Som gick som en lok. Som var tredje bästa häst på banan.
Allt slit. Alla turer i ösregn. Alla nej jag kan inte hitta på något ikväll. Ska köra häst imorgon. Alla nej till kompisarna. Det är det värt. När jag ser Mojjs trava. Allt slit när jag har en Maardam som vill springa.
Jag skulle offra allt och lite till för dom.
En sån stor del av mig mådde så dåligt igår. När jag inte fick vara där. På plats. Bli tokig. Springa ut på banan. Krama guldhästen. Känna den där enorma glädjen som sprider sig från nästippen till stortån. Energin som man inte vet vars den ska ta vägen. Dela den med människor som förstår. Med pappa som förstår allt slit vi lagt ner på Mojje. Hästen som inte travar.
Var troligen bra att jag inte träffade nån jag kände på jobbet. Hade kastat mig i deras famn och gråtit, Istället satt jag på en soffa uppe på ortopeden. Smått utflippad. Skrattandes och gråtandes på samma gång.
Mest gråtandes.
Ledsen för att jag inte var där. Överlycklig att vi klarade det.
Hur mycket jag än försöker beskriva hur fruktansvärt stort det här känns så går det inte.
helt ärligt jag kan inte sluta le. Det går inte. Säger någon att "Grattis det gick bra igår." eller "Hur gick det igår?"
Skiner jag upp som en sol. Leendet vill aldrig ta slut.
Jag går igenom gårdagen med ALLA jag träffar. Trots att väldigt få människor är intresserade.
Och väldigt få människor av dom jag har träffat förstår sig på trav. Så för dom kvittar det.
Men jag ler och ler. Och sen ler jag ett tag till.
Jag kommer leva på det här länge. I vinter när det är - 34 grader och mina fötter för länge sedan intog en blå färg ska jag tänka på dagen, när hästen som inte kan trava. Han som glömmer att svänga på banan.Han som inte tog ett rent travsteg när vi fick honom till gården. VANN.
Jag bryr mig inte så mycket om att han vann. Jag är mest lycklig att han travade runt banan.
Hade han blivit sist. Hade jag tänkt: Gud så skönt, nu kan vi fortsätta. För han höll rätt gångart. Hela loppet.
Sen vann han.
Så förstå min hybris. Älskade häst.
Och älskade Maardam, Som gick som en lok. Som var tredje bästa häst på banan.
Allt slit. Alla turer i ösregn. Alla nej jag kan inte hitta på något ikväll. Ska köra häst imorgon. Alla nej till kompisarna. Det är det värt. När jag ser Mojjs trava. Allt slit när jag har en Maardam som vill springa.
Jag skulle offra allt och lite till för dom.
En sån stor del av mig mådde så dåligt igår. När jag inte fick vara där. På plats. Bli tokig. Springa ut på banan. Krama guldhästen. Känna den där enorma glädjen som sprider sig från nästippen till stortån. Energin som man inte vet vars den ska ta vägen. Dela den med människor som förstår. Med pappa som förstår allt slit vi lagt ner på Mojje. Hästen som inte travar.
Var troligen bra att jag inte träffade nån jag kände på jobbet. Hade kastat mig i deras famn och gråtit, Istället satt jag på en soffa uppe på ortopeden. Smått utflippad. Skrattandes och gråtandes på samma gång.
Mest gråtandes.
Ledsen för att jag inte var där. Överlycklig att vi klarade det.
Hur mycket jag än försöker beskriva hur fruktansvärt stort det här känns så går det inte.
Det står mitt namn i tidningen. Det står mojjs namn i tidningen. Det står även hett Nilssons namn i tidningen. Men han är mer van än mig. Att vara i tidningar.
Min bror spelar innebandy. I fredags spelade wibax mot k4 i div 2. Efter fem min låg dom under med 0-4. Wibax var icke så bra för att säga sanningen.
I tidningen står det att wibax hade problem med snabba spelvändningar. Jag tycker dom hade problem med så mycket mer. Men det säger jag inte högt.
Men sen kan man läsa. Och jag citerar. "Wibax fick lite kontakt när DUKTIGA Jonas Vestlund reducerade till 2-5."
Den duktiga spelaren som gjorde två mål och passade fram till två mål är min bror. Och han är bäst. Tar efter syster där. Och jag är stolt. Men det säger vi inte heller högt.
En bekant, förfasa sig över en annan kille som var ihop med nån som var 15 år äldre. (och den bekanta är i ärlighetens namn ingen jag känner bara pratat med lite).
Det måste ju alla förstå att han blir ju bara utnyttjad av tjejen som är 15 år äldre.
Självklart så är det. Inte alls trångsynt inte alls.
Vem vet han kanske utnyttjar henne.
Har man så lite att göra att man måste klanka ner på andra som tydligen är kära i varandra.
Helt underbart känner jag. Att ni är kära alltså.
Nej det kanske inte håller. Det kunde jag ju hålla med om. Det kan ju vara så att dom gör slut.
Fast å andra sidan. Jag gjorde slut med killen som var ett år äldre än mig. Vi är inte så vitt jag vet tillsammans.
Och jag hade jäkligt mycket gemensamt med han som var 11 år äldre än mig.
Och så vitt jag vet utnytjade jag inte honom. Jag var inte ute efter hans pengar.
Han kan ev varit ute efter mina men det får stå för honom. (rik student som jag var)
I slutändand är det väl bara underbart att folk har hittat nån dom gillar. Låt det vara så länge det varar. Förhoppningsvis länge. Annars är man väl en erfarenhet rikare.
Man måste vara otroligt bitter om man ängnar en timma av sitt liv till att total såga andra.
Tack. Tack tack. Precis den känslan jag var ute efter när jag vaknade imorse. Även om jag då mer såg ut som HEJ KOM OCH HJÄLP MIG. Jag förstår inte hur folk kan se normal ut när dom kommer på jobbet klockan sju på morgonen.
Personligen är jag nästan inte ens vaken då. Ibland är jag förvånad att jag ens har kläder på mig.
Eller att jag inte kommer till jobbet i långkalsonger, skoterskor och en tjocktröja. För det är så jag ser ut när jag ger hästarna mat.
Och jag funderar varför jag är singel.
" Du ser ut som ett troll i håret idag. "
Tack. Tack tack. Precis den känslan jag var ute efter när jag vaknade imorse. Även om jag då mer såg ut som HEJ KOM OCH HJÄLP MIG. Jag förstår inte hur folk kan se normal ut när dom kommer på jobbet klockan sju på morgonen.
Personligen är jag nästan inte ens vaken då. Ibland är jag förvånad att jag ens har kläder på mig.
Eller att jag inte kommer till jobbet i långkalsonger, skoterskor och en tjocktröja. För det är så jag ser ut när jag ger hästarna mat.
Kan med glädje meddela att maardams dopingprov inte visade något. Iof vore det ju otroligt om det hade visat något. Men mina teorier om att jag har kvar medicin på mina händer efter jobbet ( omöjligt) har iaf gjort mig lite sömnlös om nätterna. Men som sagt var idag kon det ett brev. En A4a sida med en rad text. " dopingprovet visade inga otillåtna substanser, Med vänlig hälsning, svensk travsport"
Har ni tänkt på hur fort man dömer andra. Bara genom första blicken kan man (tror man) avgöra exakt vad det är för människa man har framför sig. (Jag menar jag kan se på folk skor vad dom är för typer. Jag lovar)
Idag träffade jag en kille. Rakad. Såg ut att vara rätt vältränad. Såg ut som om han skulle kunna knosa mig som en mygga om han ville och fick lust. Tatuerad. På väldigt många ställen. Händer, armar, ansikte. Jag vet ju inte med säkerhet. Men jag skulle tippa hela honom. Sen var det ju piercingar. I ögonbrynet. Läppen. Nacken.
Och tatueringarna var mer av det vilda slaget. Inte love Iris. utan mer döden och eld.
Här har vi en vild människa. Säkert suttit några år i fängelse. (tänkte kanske inte just fängelse. Men jag kan väl i ärlighetens namn säga att jag inte tänkte att han var mammas pojke som sitter hemma om helgerna eller kvällar.)
Så börjar vi prata. Om lite allt möjligt.
Den hårt tatuerade killen som troligen har suttit i fängelse halva sitt liv och inte har en mm hår på skallen.
Han älskade att stå i köket. Laga mat. Kryddor. Han bakade. Ringde sin mamma och bjöd henne på nybakade bullar. Som han förgräddar i ugnen. (50 grader 30 min, blir extra fluffiga) han älskade heminredning. Han pyntade.
Och där satt jag och skämdes. Som antog att troligen en av jordens snällaste människor hade spenderat halva livet i fängelse. Bara för att han gillade tatueringar.
Ibland tänker jag att jag borde gå ner i vikt. Bli lite smalare. Sluta äta.
Sen tänker jag följande.
Går jag ner i vikt. Måste jag köpa nya kläder. Otroligt jobbigt. Och dyrt. Och vem hinner med att gå på stan?
Och jag älskar mat. Jag må hata av hela min själ att laga den. (varför uppskattade jag inte maten när jag bodde hemma) Men jag älskar att äta den. ÄLSKAR.
Så ungefär där brukar mitt hets över min vikt gå över.
Vist är det rätt sjukt förövrigt att jag ens tänker tanken. Jag har ett normalt bmi. Jag kan klämma ner mig i en storlek 38. Jag behöver inte ens klämma ner mig i den. Men ändå tänker jag att jag är tjock då och då. Och vem kan älska nån som är tjock.
Just det ja. Marre startade när jag var i Stockholm. Fast hon startade i Boden. Och nej man blir inte mindre nervös bara för att man är 90 mil bort. Man blir mer nervös.
Men ja det gick åt helvete så lika bra att glömma det loppet.
Hon kom in i stallet okörd efter att en motståndare svängde ner över hennes framben. Och det gillade inte Maardam och galopperade.
Jag drack ett gott rött vin. Ett otroligt gott rött vin. Jag brukar säga att jag hatar vin. Och hatar är ett starkt ord. Men sant i detta fall. Ja tills jag provade detta vin. För det var gott. Och jag hatar att ha fel. Men erkänner det. (motvilligt dock)
Vi besökte följande städer.
Västerås. Enköping. Stockholm. Uppsala.
Och var jag inte förvirrad innan blev jag.
Vi lyssnade på musik med bäst före datum -90. Vi sjöng. Vissa bättre än andra. (jag) vissa högre än andra (Noppisch)
Jag upplevde fyra årstider på en dag.
Vi var på trav på Solvalla. I lervälling och ösregn. Jag insåg det är därför jag bor i norrland och inte i söder. Jag skulle bli GALEN på leran. Denna lera. På slask som är slask redan när det faller från himlen.
Vi drack väldigt mycket kaffe från denna UNDERBARA men ack så farliga maskin. In med en kapsel så har du en latte inom två sekunder i din hand.
Jag vet inte hur jag ska klara mig utan nu.
Och jag blev kär i Chai te latte. Ge mig de och jag är din för alltid.
Och självklart fick jag en noppandos så jag ev klarar mig till sommaren.
Min underbara Noppan. Skrev en kontaktannon åt mig. Det kan hända det var ett vinglas eller två inblandad också. Vad tror ni har jag nån chans?
kontakt annons.. Jag är kort, glad, klantig, jävligt söt (med smink) norrländska som söker en ny kärlek! Du ska vara lång för att nå dit jag inte räcker till, du måste vara stark för att fånga mig eftersom jag faller ofta , gärna lite äldre eftersom jag själv inte är så vis och helst inte redan gift. Låter detta ok ? Ring.
Ni vet att jag är Malin va? Att jag är myndig? Att jag är jag? Helt på min egna hand? Jag må inte vara älds på gatan men jag är jag. För ibland tror jag ni mest ser min släkt. Men jag är 24 år och fullt kapabel till att fatta mina egna beslut. Även dom jag fattar fel. Jag har som fattat dom rätt länge. Jag förstår inte vad problemet är. Men jag är ju ung.
Jag kände att jag behöver en kram. Varför vet jag inte. Men jag behöver en. eller så behöver jag dig.
Eller så behöver jag sova. Eller så behöver jag lite massage. Eller så behöver jag allt ovanstående.
Jo så är det nog.
Trodde min sista stund var kommen igår när jag körde hem från Stockholm. Jag måste ha en skyddsängel där uppe. Eller tre.
Helvetet började tre mil innan Ö-vik. Och nu talar jag om H E L V E T E T. Det går inte att understryka nog mycket.
Det var så glashalt vissa bitar att jag tror jag kanade min väg till till staden. När jag parkerade bilen utanför Max i Ö-vik och hoppade ut så skakade hela jag. Och inte av köld utan av att ha suttit och spänt hela kroppen och försökt balansera upp ett ekipage.
Sen gick det rätt bra att köra till Umeå. Eller det gick utav bara farten.
tänkte det kan iaf inte bli värre än Ö-vik. HAHA såklart det kunde. För det kunde både börja snöa, blåsa, bli spårigt och regna.
Mitt i allt detta ringde mormor. "Hur går det"
Jo jätte bra svarade jag. Hur fint som helst.
Fast än mina knogar vitnade när jag krampaktigt höll fast ratten.
Vad skulle jag säga. " ÅT HELVETE KOM OCH HÄMTA MIG"
Nej fungerar ju inte. Skulle kanske inte ha svarat men det var rätt skönt att höra en röst om än hon var 30 mil bort. I icke oväder.
Ett tag var jag över på fel sida av vägen och tittade. Nästan ner i diket faktiskt. En lastbil mötte mig. Det blåste upp snörök. Kom en kastvind. Jag såg åssit och inget. Hamnade i ett spår. Min bil svänger. Nu tippar jag tänker jag. När det väl klarnar upp så ser jag att jag har övergått till Engelsktrafik.
Väldigt spännande.
Men jag tog mig hem. Sakta men säkert. Hyfsat säker. Och väldigt sakta.
Jag kände att jag inte ville se en bil igen i mitt liv när jag parkerade hos mamma och pappa.
För där står nu, nya hästlastbilen. Äntligen.
Min kropp känns som den vore 98 år. De finns inte en muskel som jag inte spände i 4 timmar igår. Det känns idag. För att klaga. Och det gör jag ju gärna.
Utmattad. (förövrigt väldigt roligt ord) snodde jag min älskades lillebrors säng. Försökte tvinga min isbjörn att sova med mig. (icke hon ska sova på pappas huvud) La mig ned. Trött och slut.
Somnar jag? Nej självklart inte. Jag blir rädd att försova mig. Ställer 5 larm. Bara utifall att. Vaknar varje timma. Kollar klockan. Går upp en halvtimma innan jag behöver.
Gör mig klar för jobb.
Går ut mot min bil som ingen har rört på en vecka och möts av detta.
Välkommen hem Malin. Kände jag då. Borta bra. Och bäst.
just saying vakna fem, lördagsmorgon. (När alla andra i min ålder funderar på att gå och sova. Jag vet. ) när man ska köra en mindre lastbil från Stockholm till pite själv om några timmar. Är inte kul.
Tänk vad fort ett liv kan förändras. Snabbt. En helv familjs liv kan förändras snabbt.
Man ska inte tänka så mycket vad andra tycker och tror.
Man måste leva. Gå på magkänslan. Livet ska som gå till dess spets innan man inser det. Varje gång.
Jag vet inte vad jag tror om Gud. Kan återkomma i den frågan. Men för eran skull ska jag be att det går bra. Jag ska be jätte mycket. Jag ska tro att det kommer gå bra. Det kan inte gå annat än bra. Kan inte helt enkelt.
ibland när jag jobbar och är påväg att säga upp mig på stående fot och flytta till Grekland och bli finansminister för det måste vara lättare än att jobba i vården tänker jag, hur exakt hur kan det komma sig att några högt uppsatta människor tycker vi kan SPARA (hatar ordet) in på personal men öka vårdplatser. Det måste vara samma människor som inte vet att 1+1=2.
Jag känner så här, när en patient larmar för bröstsmärtor, tappar blodtrycket. Får en hjärtinfarkt. Men det hinner man inte riktigt med för grannen (inte min granne utan patientgrannen) börjar spy blod samtidigt som den dementa tanten i rummet bredvid börjar skrika. Vilket är fullt förståeligt för hon kommer inte ihåg vars hon är och tror hon är inlåst. Vilket hon iof är. Och den andra dementa gubben ramlar och bryter en arm, samtidigt som middagsvagnen kommer och de resterade 16 patienterna ska ha mat. Gärna samtidigt. Förutom 5 st som ska på toa. Och tre som har ont. Sen ska man svara i telefonen för att höra att akuten ska lägga in ytterligare en patient. Som inte heller mår så bra. Samtidigt som den 7 patientens anhöriga kommer och vill prata/skälla ut en. Och efter man har fått en utskällning så har man fortfarande 5 sängar att städa ut och bädda rent. Samt den dementa tanten som gråter.
För då är det liksom inte läge att prata om indragningar. Exakt så extremt var det kanske inte ikväll. Men nära inpå. Jag vet att jag började jobba två och första gången jag satt ned var klockan halv tio ikväll. Jag vet att jag inte hann äta mat. För det hände saker. Och händer det saker när äter och är minimum personal kan man inte äta. Jag vet att jag behöver fotmassage ett år framåt för att få mina fötter att slappna av. Och jag tror jag har dragit på mig tinnitus Och ja, jag vet att det inte är någon ide att klaga. För politikerna ska spara och vi ska springa fortare. (Fast jag springer aldrig) Och vi springer fortare. För vi är människor som vill hjälpa andra människor. Och då springer man fortare och slarvar kanske lite mer. Men man vill inte att Agda 98 år ska ligga och få trycksår. Man vill heller inte att Egon 76 år ska ligga kvar på golvet. Så vars sparar man pengar. Självklart hos folket som springer fortare för andra. Dom är ju inte dumma. Vi är bara för snälla.
Började jobbar kvällen med att glömma nyckeln till skåpet hemma. Dörren till omklädningsrummet gick i baklås. Med mig på fel sida. Smått panikslagen när jag inser att jag inte tar mig ut. Skorna var för små. Hur tror ni resten av kvällen gick? Precis åt helvete. Men jag har jäkligt fina sår på fötterna igen om inte annat.
Folk pratar om Trolltider som den bästa julkalendern som någonsin visats på TV. Det var några år före min tid. Teskedsgumman är också mångas favorit. Ännu mer före min tid. Även om jag har sett den. Tror det mest var mamma som ville se den. Men den var bra.
95 visades Jul i Kapernaum. Oj vad jag älskade den julkalendern. Kanske för att jag var den perfekta åldern för julkalendrar då.
och trots att jag är "vuxen! (vilket man blev vid 11 års ålder och tyckte att julkalendern var för barn) så har jag sett nått avsnitt av alla årens julkalendrar det hör som till. Men ingen har varit bra. Man är för gammal.
Tills jag blev 23 år och såg årets julkalender. Tjuvarnas jul. Den är bra. Den ser mysig ut.
Det är så julkalendrar ska vara. Lite Charles Dickensson. Gamla stan i Stockholm. När den inte var gammal. Stånd där dom säljer juläpplen. Och barn med röda och smutsiga kinder. Lite utanförskap. Och självklart. Gustav Hammarsten. Som är outstanding. Han borde vara med i alla julkalendrar.
Det bästa med julfesten igår, förutom att det var rätt trevligt. Så fick jag tre personer som sa att dom skulle komma och köra häst.
I got you. Snart håller alla på med trav.
Tänk er att jag sitter på jobbet, dricker kaffe. Surrar med arbetskompisarna.
Så får jag ett sms av en kompis.
" Inte är det väl eran häst som blivit påkörd utanför er?"
Tror ni jag fick en hjärtinfarkt där och då.
Ringer hem. Inget svar.
Herregud är det mojje eller Maardam.
Ringer pappas mobil. Inget svar.
Samtidigt ringer det dolt nummer till mig.
Svara och inser att jag sitter och ringer mig själv.
Ringer rätt nummer. Pappa svarar och nej det är inte någon av våra hästar.
En lättnad.
Men en olustig känsla att det är någon som äger den där hästen som blev påkörd och avlivad.
