Jag kände att jag behöver en kram. Varför vet jag inte. Men jag behöver en. eller så behöver jag dig.

Eller så behöver jag sova. Eller så behöver jag lite massage. Eller så behöver jag allt ovanstående.

Jo så är det nog.

Trodde min sista stund var kommen igår när jag körde hem från Stockholm. Jag måste ha en skyddsängel där uppe. Eller tre.

Helvetet började tre mil innan Ö-vik. Och nu talar jag om H E L V E T E T.  Det går inte att understryka nog mycket.

Det var så glashalt vissa bitar att jag tror jag kanade min väg till till staden. När jag parkerade bilen utanför Max i Ö-vik och hoppade ut så skakade hela jag. Och inte av köld utan av att ha suttit och spänt hela kroppen och försökt balansera upp ett ekipage.

Sen gick det rätt bra att köra till Umeå. Eller det gick utav bara farten.

tänkte det kan iaf inte bli värre än Ö-vik. HAHA såklart det kunde. För det kunde både börja snöa, blåsa, bli spårigt och regna.

Mitt i allt detta ringde mormor. "Hur går det"

Jo jätte bra svarade jag. Hur fint som helst.

Fast än mina knogar vitnade när jag krampaktigt höll fast ratten.

Vad skulle jag säga. " ÅT HELVETE KOM OCH HÄMTA MIG"

Nej fungerar ju inte. Skulle kanske inte ha svarat men det var rätt skönt att höra en röst om än hon var 30 mil bort. I icke oväder.

Ett tag var jag över på fel sida av vägen och tittade. Nästan ner i diket faktiskt. En lastbil mötte mig. Det blåste upp snörök. Kom en kastvind. Jag såg åssit och inget. Hamnade i ett spår. Min bil svänger. Nu tippar jag tänker jag. När det väl klarnar upp så ser jag att jag har övergått till Engelsktrafik.

Väldigt spännande.

Men jag tog mig hem. Sakta men säkert. Hyfsat säker. Och väldigt sakta.

Jag kände att jag inte ville se en bil igen i mitt liv när jag parkerade hos mamma och pappa.

För där står nu, nya hästlastbilen. Äntligen.