helt ärligt jag kan inte sluta le. Det går inte. Säger någon att "Grattis det gick bra igår." eller "Hur gick det igår?"

Skiner jag upp som en sol. Leendet vill aldrig ta slut.

Jag går igenom gårdagen med ALLA jag träffar. Trots att väldigt få människor är intresserade.

Och väldigt få människor av dom jag har träffat förstår sig på trav. Så för dom kvittar det.

Men jag ler och ler. Och sen ler jag ett tag till.

Jag kommer leva på det här länge. I vinter när det är - 34 grader och mina fötter för länge sedan intog en blå färg ska jag tänka på dagen, när hästen som inte kan trava. Han som glömmer att svänga på banan.Han som inte tog ett rent travsteg när vi fick honom till gården. VANN.

Jag bryr mig inte så mycket om att han vann. Jag är mest lycklig att han travade runt banan.

Hade han blivit sist. Hade jag tänkt: Gud så skönt, nu kan vi fortsätta. För han höll rätt gångart. Hela loppet.

Sen vann han.

Så förstå min hybris. Älskade häst.

Och älskade Maardam, Som gick som en lok. Som var tredje bästa häst på banan.

Allt slit.  Alla turer i ösregn. Alla nej jag kan inte hitta på något ikväll. Ska köra häst imorgon. Alla nej till kompisarna. Det är det värt. När jag ser Mojjs trava. Allt slit när jag har en Maardam som vill springa.

Jag skulle offra allt och lite till för dom.

En sån stor del av mig mådde så dåligt igår. När jag inte fick vara där. På plats. Bli tokig. Springa ut på banan. Krama guldhästen. Känna den där enorma glädjen som sprider sig från nästippen till stortån. Energin som man inte vet vars den ska ta vägen. Dela den med människor som förstår. Med pappa som förstår allt slit vi lagt ner på Mojje. Hästen som inte travar.

Var troligen bra att jag inte träffade nån jag kände på jobbet. Hade kastat mig i deras famn och gråtit, Istället satt jag på en soffa uppe på ortopeden. Smått utflippad. Skrattandes och gråtandes på samma gång.

Mest gråtandes.

Ledsen för att jag inte var där. Överlycklig att vi klarade det.

Hur mycket jag än försöker beskriva hur fruktansvärt stort det här känns så går det inte.

helt ärligt jag kan inte sluta le. Det går inte. Säger någon att "Grattis det gick bra igår." eller "Hur gick det igår?"

Skiner jag upp som en sol. Leendet vill aldrig ta slut.

Jag går igenom gårdagen med ALLA jag träffar. Trots att väldigt få människor är intresserade.

Och väldigt få människor av dom jag har träffat förstår sig på trav. Så för dom kvittar det.

Men jag ler och ler. Och sen ler jag ett tag till.

Jag kommer leva på det här länge. I vinter när det är - 34 grader och mina fötter för länge sedan intog en blå färg ska jag tänka på dagen, när hästen som inte kan trava. Han som glömmer att svänga på banan.Han som inte tog ett rent travsteg när vi fick honom till gården. VANN.

Jag bryr mig inte så mycket om att han vann. Jag är mest lycklig att han travade runt banan.

Hade han blivit sist. Hade jag tänkt: Gud så skönt, nu kan vi fortsätta. För han höll rätt gångart. Hela loppet.

Sen vann han.

Så förstå min hybris. Älskade häst.

Och älskade Maardam, Som gick som en lok. Som var tredje bästa häst på banan.

Allt slit.  Alla turer i ösregn. Alla nej jag kan inte hitta på något ikväll. Ska köra häst imorgon. Alla nej till kompisarna. Det är det värt. När jag ser Mojjs trava. Allt slit när jag har en Maardam som vill springa.

Jag skulle offra allt och lite till för dom.

En sån stor del av mig mådde så dåligt igår. När jag inte fick vara där. På plats. Bli tokig. Springa ut på banan. Krama guldhästen. Känna den där enorma glädjen som sprider sig från nästippen till stortån. Energin som man inte vet vars den ska ta vägen. Dela den med människor som förstår. Med pappa som förstår allt slit vi lagt ner på Mojje. Hästen som inte travar.

Var troligen bra att jag inte träffade nån jag kände på jobbet. Hade kastat mig i deras famn och gråtit, Istället satt jag på en soffa uppe på ortopeden. Smått utflippad. Skrattandes och gråtandes på samma gång.

Mest gråtandes.

Ledsen för att jag inte var där. Överlycklig att vi klarade det.

Hur mycket jag än försöker beskriva hur fruktansvärt stort det här känns så går det inte.